50% av årets kycklingar

Sommar med djur innebär alltid lite av en andningspaus, eftersom de kan vara ute dygnet runt (inte hönsen pga grävlingar), alla djurbebisar har kommit, de har fräsch mat i form av gräs utan att behöva tillskott av hö och vi behöver inte hacka is och bära varmvatten hos dem. Fokus blir istället på upprustning av hagstaket, storstäd i stallet, röjning i trädgården och andra projekt på gården.

Här kommer dock en liten uppdatering om vad som har hänt på djurfronten hos oss den här sommaren:

Bjurholmstuppen

Hönsen
I år fick fyra av våra höns åka på kollo hos en av Mats arbetskamrater. De kom tillbaka så tjocka och med glänsande fjädrar, så de verkar haft det mycket bra! Då vår tidigare tupp visade sig vara steril (vi försökte många omgångar med ägg utan kycklingar), började vi se oss om efter en ny. Efter tips valde vi att ta hem en Bjurholmstupp från Valla 4H-gård. Han var inte så gammal och hade ännu inte utvecklat sitt omhändertagande tuppbeteende, men det kommer nu. Bjurholmshönsen är en svensk lantras som räknas som utrotningshotad, så det känns viktigt och roligt att kunna erbjuda ett hem. Den här gången fanns inga hönor av samma ras till honom, men framöver kanske vi hittar några sådana också. Och till slut fick vi i alla fall två kycklingar, efter att ha varit djurvakt åt Mats bror med familj och fick med oss några befruktade ägg hem.


Fåren

Elminster i mitten, ca 3,5 mån gammal.

Efter att vi sålde baggen och två tackor i våras (enl plan), och sedan förlorade en tacka och hennes lamm vid lamningen i maj (ej enl plan), hade vår fårbesättning minskat drastiskt. Vi provade förra året att ha lite fler, men vi återgår nu till det “optimala antalet för en liten självhushållningsgård” (enl gammal fårbondekunskap); nämligen fyra tackor och en bagge. Ironiskt nog blev alla våra egna lamm i år baggar, så vi kunde inte behålla några tackor och köpa bara en bagge. Istället bestämde vi oss för att behålla årets förstfödda, Elminster, som vuxit enormt bra och redan visar lugnt beteende och koll på läget för sina halvbröder. Två nya årstackor har vi redan skaffat från en besättning utanför Mjölby, och nu behöver vi byta/sälja Elminsters mamma, så är vi i hamn sedan.


Nöjd häst på sommarbete

Hästarna
Hästarna har haft det oförskämt bra hela sommaren, då vi fick låna vår hovslagares stora sommarhage. Där har de gått ihop med hans får och mumsat, och vi har kunnat spara på gräset inför hösten i våra egna, något mindre hagar. Peppar peppar så har hästarna varit fina och friska, inget fång eller kolik trots att invänjningen på gräs i våras fick gå fortare än tänkt då hötillgången plötsligt tog slut från alla bönder vi letade hos (ett dåligt höår förra året var boven). Nu har vi börjat jobba hästarna lite hårdare med längre trav- och galoppsträckor än under sommaren, och även om de tycker det är roligt att vara ute så märks det att omfånget och kondisen behöver jobbas på efter sommarslappa dagar. 😉


Katterna

Milla myser

Även om vi pratade om att ta hem en tredje liten kisse i våras, så blev det inte så och det kanske var bra. Kissen och Milla har varit jättebråkiga med varandra och försökt vinna vår gunst inför den andra. Milla kom hem med en otäck svullnad på halsen för ett tag sedan, som visade sig komma ur ett bett -troligen från en annan katt. Dock lade det sig snabbt och läkte superfint under tvätt och kontroll, vilket var skönt. I övrigt fortsätter de med sina rutiner i att fånga ödlor och fåglar sommartid, byta av varandra på revirrundorna och båda följer alltid med bort till hästarna förstås (så vi inte går vilse eller råkar ut för något).

Advertisements

Emma skriver:

(Några scener från Alien:Covenant beskrivs i inlägget. Jag har gjort mitt bästa för att hålla dem spoilerfria.)

När fyller din svärmor år?
Tog du ofta hand om dina syskon när ni var små?
Är du den som hör av dig, som inleder konversationer, som frågar hur någon mår?
Kan ett helt samtal passera där ni bara pratar om den andra personen, inte dig?
Avlastar folk gärna sina personliga bekymmer på dig?
Placerades du som liten bredvid de stökiga barnen i klassen för att du ansågs ha gott/lugnande inflytande på dem”?
Är du den som inleder städinsatser i ett hem du delar med andra?

Emotional labour, eller emotionellt arbete som det kan kallas på svenska, är en term för det osynliga arbete som utförs i relationer på jobbet, hemma, ute, online och på andra ställen där interaktion sker. Det handlar om att ta ansvar för de känslor som finns i interaktionen; antingen genom att själv kontrollera vilka känslor man visar och inte visar för att passa situationen (den andre) eller genom att hantera den andres känslor på olika sätt. Det handlar också om att se och utföra saker som minskar friktionen i relationer (komma ihåg födelsedagar, städa, laga mat, etc). Googla gärna.

Emotionellt arbete är osynligt och oavlönat, men förväntat. En tydlig trend är att personer som uppfostrats som kvinnor förväntas ta mycket (eller allt) ansvar för det emotionella arbetet. “Kvinnor är ju ändå naturligt bättre på att lyssna/ta hand om andra/bry sig om/etc”, vilket förstås kommer med uppfostran där omhändertagande, tyst duktighet och socialt ansvar bekräftas. Personer som uppfostrats som män förväntas inte ta ansvar för interaktioner på samma sätt, istället premieras oftare att ta plats, inte visa känslor och många beteenden accepteras under devisen “boys will be boys”.

Det här irriterar mig något enormt.

Samhället bidrar förstås till stereotyperna och ramarna vi “ska” hålla oss inom. Nu senast såg vi Alien: Convenant, där de visserligen hade gjort mycket jobb för att återfå känslan från ursprungsfilmerna vad gäller den kvinnliga huvudrollen. Däremot gick spåret av obalanserat emotionellt arbete som en blinkande neonskylt genom filmen.

Exempel 1: En kvinna förlorar sin partner under traumatiska former. Tre män håller fast henne för att hon inte ska springa fram och själv skadas. Hon bryter ihop. När scenen är över, går hon som i ett vakuum bland de andra. Inga av männen frågar hur hon mår, erbjuder en arm eller ett öra, och säger överhuvudtaget ingenting till henne. Hon tar sig samman nog för att utföra sin uppgift. Den enda som erbjuder sig att gå med henne dit är androiden. Den säger ingenting dock, utan hon får själv inleda och ösa ur sig sina känslor. Androiden (manligt kodad) ställer inga motfrågor eller bekräftar det hon säger.

Ta hand om andra eller själv få bearbeta upplevelsen, det är frågan…

Senare förlorar en man sin partner under liknande omständigheter. Kvinnan ovan håller fast honom för att han inte ska springa fram och själv skadas. Hon pratar aktivt med honom, lugnar, visar att hon förstår och låter honom bryta ihop under henne. Ingen förväntar sig att mannen ska utföra sina sysslor eller fungera socialt ett långt tag efter händelsen. Ytterligare “supportsamtal” med kvinnan som terapeut förekommer. Hennes förlust adresseras inte mer.

Exempel 2: Den kvinnliga huvudrollen slåss mot en Alien i en helt omöjlig situation (utgångsläget är på utsidan av ett rymdskepp nere i atmosfären) utan vapen. När hon ramlar in i skeppet igen händer följande (citerat ur minnet):
Kvinnan: “That was some amazing flying!”
Manlig pilot, ser obehärskat nöjd ut och svarar: “Bah, that was nothing really.”
Alla andra i skeppet: “…”
Inget mer. Hon som just har klarat av det omöjliga får ingen bekräftelse från någon. Istället bekräftar hon mannen i scenen, som viftar bort det. Han bekräftar inte tillbaka på något vis. De flyger vidare.

Filmen innehåller många fler exempel där alla anförtror sig åt kvinnan, där hon aldrig får någon bekräftelse eller uppmärksammas för det hon gör och där hon framförallt aldrig får någon stöttning själv.
(Complete sidenot: Hade Hicks varit där hade det varit en helt annan femma. Och om androiden varit lite mer som Bishop. <3)

Emotionellt arbete kom också upp på Jane Austen-lajvet jag var på förra helgen. Tidsperioden var empir, dvs runt sekelskiftet 17-1800-tal. Innan lajvet hade vi en kort workshop på hur vi förväntades bete oss socialt som kvinnliga respektive manliga roller. Här var det tvärtom från dagens sanningar!

En man skulle vara känslosam, gärna gråta mycket, men också vara ständigt positiv. Män skulle gärna vara fysiska med varandra, t ex hålla armen om eller stötta varandra med närhet. En man skulle ta ansvar för konversationer, både för att inleda dem men också för att ställa följdfrågor och visa intresse för kvinnan. Mannen skulle se till att konversationen flöt på och att den handlade om kvinnan och hennes intressen.

En kvinna skulle vara kapabel, kompetent och samlad. Inga fysiska utsvävningar ingick, annat än möjligen med systrar, men självbehärskning var a och o. En kvinna fick inte tala med någon utan att ha blivit introducerad först, och skulle aldrig inleda en konversation. Om ämnet som mannen tog upp inte intresserade henne, kunde hon genom att vara tyst eller tala om tråkiga saker ("har du tänkt på hur dammiga vägarna är nuförtiden?") få honom att förstå att det var dags att byta ämne. Hon förväntades inte själv ställa motfrågor på det mannen sa.

På lajvet skippade vi biten om att introduceras för att få prata, men i övrigt skulle reglerna följas. Det var mycket svårt. Flera som var ovana vid den manliga empirnormen nämnde att det skapade nervositet och press att försöka hitta på samtalsämnen och driva konversationen. För egen del och vad även andra med kvinnlig uppfostran nämnde, var det mycket svårt att hålla sig från att ställa motfrågor till mannen och hamna i att konversationen bara handlade om hans situation och/eller intressen. Det märktes att det gradvis gled över till våra moderna roller ju längre lajvet gick, och jag hade gärna workshoppat det mer innan. Mycket spännande, och svårt när det är osynliga, invanda beteenden!

Så, en liten övning. Rannsaka dig själv!
Hur inleder du din del in i en konversation?
1. Avbryter den som talar för att ge din bild av saken?
2. Väntar tills den som talar pausar, för att då ge din bild av saken?
3. Väntar tills den som talar pausar, för att då ställa följdfrågor till talaren?

I grupper med manligt uppfostrade personer är det vanligare att behöva "ta" sin plats i konversationen genom att avbryta sig in. I grupper med kvinnligt uppfostrade personer är det vanligare att invänta en paus, och också bekräfta den som talar med nickar, uppmuntrande ljud, etc. I blandade grupper är det lätt hänt att både talutrymmet och personfokuset blir obalanserat gentemot de som tar plats istället för att ge. Var uppmärksam!

Några konkreta tips att testa redan idag:

– Om du är den som inleder eller för vidare en konversation; var tyst! Säg ingenting utan låt den andra parten bära vidare konversationen. Bit dig i tungan och låt tystnaden bli den andres ansvar.

– Om du är den som avbryter dig in i en konversation, våga leta efter en paus där den andre personen är färdig och öppnar för att få höra din del! Då lyssnar ni också på varandra, inte bara på er själva.

– Om du motfrågar men aldrig får motfrågor tillbaka; träna på att bara bekräfta med ett “okej” eller annat neutralt, och erbjud inte mer. Låt den andra ta ansvar från sitt håll för att bära konversationen vidare. Om personen fortsätter prata om sitt, var tyst ändå. Det kan krävas några gånger, men sen kommer högst troligen den andra fråga tillbaka också.

– Om du inte brukar ställa motfrågor eller ens bekräfta med ett svar när någon berättar saker för dig, se aktivt till att ge ett svar! Den som anförtror sig till dig gör det för att de finner dig pålitlig och trygg, förtjäna det förtroendet genom att bekräfta den som delar med sig.

– Om du är den som hör av dig först för att höra hur det är med någon annan: låt bli idag!

– Om du är den som oftast får frågan från någon annan om hur det är med dig, gör ett aktivt val idag och ställ frågan till någon du inte pratat med på ett tag!

(Du kan naturligtvis alltid ta upp det direkt och rakt ut med den du vill träna med. Ovanstående är helt enkelt praktiska övningar att använda. Kommunicera mera, peeps!)

Mysteriet med misär

Posted: February 25, 2017 in Spelhobbyn
Tags: , , , ,

Ibland, när hon kände sig starkare, höjde hon blicken och tittade på trädkronorna högt där ovanför. Så skarpa färger, skimrande grönt i solljuset på ett sätt som ingenting nere på marken kunde efterlikna. Det förundrade henne, att något så vackert kunde finnas på en så smutsig och förstörd plats som Kreuzstern. Att träden fortsatte växa där utanför stängslet, till och med inne bland minorna, och sträckte in sina stolta grenar som ett tak över fångarna i Kreuzstern A och B. En symbol för frihet, och för att de var bortglömda. Världen snurrade på därutanför, men här inne var varje dag sig lik.

Krigshjärta VI: Svart Vatten (2013)

Emma skriver:
Det här inlägget kommer att handla om fenomenet misärlajv, vilket har kommit att bli en tydlig genre inom lajvhobbyn. Jag kommer inte att ta upp vad lajv är eller hur det går till (det går att läsa om här istället, t ex).

Min bild är att de flesta som hör talas om misärlajvande för första gången tänker två saker:
1. Misär = sova i kall lera, äta möglig bark och borsta tänderna med sten.
2. Varför vill någon utsätta sig för det på sin fritid???

Den fysiska aspekten av misärlajv är absolut en faktor i att sätta stämning och upplevelse. Ett fångläger på en idyllisk äng vid en pittoresk sjö är kanske mindre misärigt än om det låg i en lerig grop i ett grustag. Samtidigt kan misärlajv med fördel spelas utan några scenografiska intryck alls i blackbox-form (dvs i ett neutralt rum, t ex en danssal) utan att för den delen vara mindre tungt.

Filippa "Snöret" Strand, Desperatia (2009)

Filippa “Snöret” Strand, mänsklig handelsvara (Desperatia, 2009)

Angelica Gerenius (Lindängens Riksinternat (2014))

Angelica Gerenius, överklasselev åk 1 (Lindängens Riksinternat, 2014)

Misärlajv kan se väldigt olika ut, men ha samma tyngd i story och upplevelse.

Vad spelaren utsätts för behöver inte heller vara samma sak som det rollen utsätts för. Det går alltid att bryta ett lajv och ta en paus, äta lite av sin medhavda choklad eller värma sig i off-rummet. Lajv ska vara en säker miljö. (Inom misärlajvsgenren har konceptet “player fatigue” börjat utforskas på senare år, där tanken är att om spelaren exempelvis är riktigt trött så kan det ge en djupare upplevelse/inlevelse i en roll som drabbats av utmattning. Fortfarande på ett säkert sätt, naturligtvis.)

Jag hävdar dock att misärlajv framförallt baseras på rollens story och därmed det psykologiska. Om misärlajv var en filmgenre, skulle det förmodligen klassas som psykologiskt drama eller thriller. Teman för misärlajven är nästan alltid utsatta situationer med svåra val och ständigt närvarande lidande i någon form. Exempel kan vara överlevande från ett flyktingläger, vardagen på en pennalistisk internatskola eller ett julfirande med en gravt dysfunktionell familj. Gemensamma faktorer i misärlajv är att det inte ska gå att lyckas, valen du gör ska leda till att du försakar något som också är viktigt. Det finns inga lyckliga slut, och vägen dit är kantad av inre och/eller yttre lidande.

He buries the doll in the grass. A shallow cavity in the ground, two hands wide. It’s nothing much, but in a world where farewells were lost in time with the mass graves, it’s enough. He unscrews the cork from the new bottle, and pours the ashes of his dead daughter into the hollow as well. She tries to hold the candle steady for him, doesn’t let go to wipe away the tears that paint patterns of sorrow on her face.

Hinterland (2015)

På lajv är det vad du skapar och möter i dina medspelare som formar din spelupplevelse. Alla är huvudroller i sin egen “film”. I och med att misären (enligt mig) kommer ur rollens story, går det därmed att misärlajva på spel som i sig inte är klassade som misärlajv. Jag har själv misärlajvat på bofferfantasylajv såväl som på airsoftscenarion, även om andra runtomkring spelat på helt andra aspekter och inte alls haft någon misär i sin story. Det går utmärkt.

Frågan om varför någon frivilligt väljer att utsätta sig för tungt mentalt spel och lidande har förmodligen lika många svar som det finns misärlajvare. För min egen del, med risk för att låta outhärdligt pretentiös, lajvar jag för att utvecklas och lära mig saker om mig själv och andra. Genom att försätta mig i situationer jag (högst troligen) aldrig kommer att råka ut för i mitt privatliv, kan jag i en trygg, avgränsad miljö få en kort inblick i hur det skulle kunna vara och hur jag skulle reagera i sådana situationer. Eller testa att reagera på sätt jag aldrig skulle göra privat, och se vilka effekter det får på andra. Eller testa att tillskriva mig åsikter och ståndpunkter långt från mina privata, för att få en förståelse för de som tycker så i verkligheten (och därmed överbrygga missförstånd i kontakt med dessa).

She slams him against the wall, getting the result of a moment without a smile.
“Why are you smiling?! Are you listening to me? You’re nothing! I hate you! For all this time, for every time you’ve extinguished the flame inside me, I hate you! And why would you do that, when we’re the same?!”

Do Androids Dream (2017)

Jag hör ibland att det finns en tanke om att misärlajva för att mer uppskatta sin vardag när man kommer hem. På ett sätt ja; saker vi tar för givet kan kännas långt mer uppskattade efter ett misärlajv (mat, rinnande vatten, fred, social stabilitet). Samtidigt vill jag aldrig mena att jag åker på misärlajv för att lida nog för att det ska vara skönt att komma hem. Jag lajvar för upplevelsen när den pågår och det den ger mig i form av lärdomar. Jag lider inte privat på ett misärlajv, jag är mitt inne i en stark historia där jag inte bara är åskådare, utan aktiv deltagare.

Lajv kan aldrig ersätta eller sägas vara identisk med en verklig upplevelse av den spelade situationen. En papperslös flykting kan inte “avbryta spelet” och gå in i ett off-rum för att äta en macka. En döende HIV-patient kan inte resa sig och gå när “lajvet är slut”. Men att fysiskt och mentalt gå in i ett scenario som belyser svåra/tunga ämnen ger en förstahandsupplevelse som vida överstiger vad det innebär att bara läsa eller höra om ämnet. Det är min fulla övertygelse att alla skulle må bra av att lajva ibland, och att vi skulle kunna överbrygga många konflikter baserade på just oförståelse för varandras utgångspunkt genom att lajva varandras historier.

We move on in search of the US troops we no longer ascribe the term “friendlies” to, changed forever by the encounters that took place this night and the entangled truths that have been revealed to us. Will I write their story? I don’t know. It’s my story as well now, and I’m a long way from making peace with that fact. I let the shadows of the trees swallow me as we leave the empty building behind, allow myself to be empty of everything but night air for the time being. When dawn comes, I might be able to think again, but for now I’m just alive.

Alive.

Fun to be had (2009)

Nu har snön kommit till Skogstorp, och vinterkylan med den. Våra djur är ute så mycket som är rimligt året runt, utifrån hur det ser ut med skydd och valfrihet för dem. Just våra höns är rätt pippliga, de går inte ut om det är snö på marken. Ett tak i hönsgården finns på planeringsstadiet, så det kan vara barmark för dem även på vintern. Fåren har vindskydd i båda sina huvudhagar nu, där vi halmar. De ligger oftast ute i snöyran ändå; gutefår är tuffa i sin natur!

Hästarna står ju i vår ombyggda carport, så det är uteboxar med öppningsbara fönster kan man säga. Det blir minusgrader därinne också när det är riktigt kallt, men i själva boxarna värms det upp bra. Vi lägger inte på täcken förrän det är under -10 därinne på natten, och då hade de nog egentligen klarat sig ändå. Dels sätter de riktigt tjock vinterpäls, våra kallblod, och dels kör vi med djupströbädd som värmer underifrån.

En djupströbädd baseras på att en del av gödslet ligger kvar nere i bädden, och när det “brinner” som det kallas (den kemiska reaktionen när innehållet bryts ned) alstras värme som då stiger i och ur bädden.

img_3665

Spånbasen lagd!

Rent praktiskt är det lite pyssel när man startar och avslutar en djupströbädd, men underhållet under året är lättare än om man mockar ut allt gödsel varje dag. Det går också åt mindre strömaterial, i det här fallet halm, än om man hade tagit bort allt blött och bajsigt.

img_4949

Halm under påfyllnad, inte på långa vägar tillräckligt än…

Starten innebär att börja med en helt tom box. Basen är spån, som ska vara djupt nog för hästen att stå på i en-två veckor (dvs minst 1 dm, men gärna mer). Här får man fylla på under tiden vid behov. Man mockar ur det översta lösa, men poängen är att spånet ska suga upp vätan och bilda grundnivån för förbränningen.

Sedan är det dags att lägga på halm, och då gäller det att överdriva! En bra halmbotten kräver sin mängd, då hästen kommer trampa runt i det, ligga och platta till det och dessutom äta upp hälften (i alla fall om man är en ardenner som heter Korint). Det gäller att ha lite koll i början, så halmbasen blir tillräcklig, annars missar man poängen med djupströbädden och måste ändå mocka ur/fylla på en massa halm hela tiden.

img_4563

Tömning pågår. Här syns djupet på bädden efter säsongens slut. Välpackat och förbränt!

Under pågående djupströbädd mockar man ut bajshögar uppepå och det värsta blöta. Sedan är halmen i övrigt torr upptill, och funkar utmärkt som grund. Vi halmar på nytt en gång i veckan för att hålla torrlagret tillräckligt, så inget varje-dag-spring med halm inte! Mockningen blir också lättare än om vi hade kört en mocka-ur-allt-varje-dag-rutin. Så för oss funkar detta utmärkt, och det bidrar med värme i boxarna.

img_4566

En potatisbädd med gödsel från boxarna underst!

När det är dags att tömma boxarna helt sedan, vilket man vill göra åtminstone en gång per säsong, kommer det tyngsta arbetet. Det är dock en engångshändelse på året för oss, då hästarna inte står inne alls under de varma månaderna. Att tömma en djupströbädd innebär att mocka ur allt som packats och förbränts under året. Som vi brukar säga; “vem behöver gymkort?”. Det vi mockar ut har vi använt som grundgödsel i odlingslanden, vilket också är en toppen-effekt av den här rutinen. Sen får boxarna stå tomma och vädra tills det är dags att börja om på hösten igen.

Det händer då och då att vi får strömavbrott härute. Det brukar inte vara några konstigheter och det går fort att lösa. Sist vi fick strömavbrott, en tisdag för ett par veckor sedan, var det dock något mer spännande än så. Hälften av grejerna funkade, hälften funkade litegrann och den tredje hälften funkade inte alls. De som är lite listigare på ellära kunde då tydligen sluta sig till att det var en fas i någon trefaskoppling som gått. Till saken hör dels att vi har fyra proppskåp i olika byggnader + utomhus, vars proppar överlappar områden med varandra, och dels att proppskåpet med våra huvudsäkringar är omgivet av en förbjuden och farlig atmosfär.

img_5047

Se så farligt det ser ut!

När vi flyttade in fick vi höra att det där skåpet fick vi aldrig röra, för det var starkströmsledningen från elbolaget som gick upp där, och den var farlig och vi fick inte råka pilla på fel saker. Några år senare visade en elektriker att de flesta grejerna i skåpet var våra, och att vi definitivt borde byta några proppar där. Jahopp. Så numera kollar vi ändå där och bytte flera proppar den här gången också (för säkerhets skull, även om ingen verkade ha gått).

Men på onsdagen, när vi trott att vi fått tillbaka all el, visade det sig ganska abrupt att vi var utan vatten. Pumpen som drar upp vatten till våra ledningar var död och tanken hade inte fyllts på. I det här läget visste vi inte om det fortfarande var ett elfel eller om pumpen gått sönder (den har ändå några år på nacken). Mats ägnade timmar åt att felsöka och trixa, men det finns ju en gräns för vad man bör göra på egen hand i sådana där proppskåp.

På grund av ett tight schema i övriga livet, hade vi inte möjlighet att få ut en elektriker förrän på fredagen. Han kom, sjukt oinspirerad, och berättade för oss att vi borde byta en propp. Inte så pepp på fredagseftermiddagsjobb, tydligen. Sedan blev det helg, och inte förrän på måndagen fick vi tag på elbolaget som kunde skicka ut någon.

De som kom då, visade sig dock bara vara auktoriserade att titta i det Farliga Elskåpet, eftersom det var dit deras nät sträckte sig. Alla tummar hölls för att det ändå var något där i som gick att lösa. Med en del grymtanden och slit lyckades de i alla fall byta bottenplattorna “bakom” propparna, som tydligen inte sett dagens ljus sedan “tidernas begynnelse” (källa: elnissen). Naturligtvis kom den inbokade sotaren exakt samtidigt, vilket kunde blivit knöligt då han behöver el för stoftsugen. Med hantverkartyper både på taket och i skåpen och runtomkring i trädgården samt begränsad stämning pga inget vatten i sex dagar, var det en sån där situation man hoppas att man ska kunna skratta åt efteråt.

img_5025

Sotarbesök eller fängelselajv..?

Till slut, på kvällen när vi båda var hemma, kunde vi testa vattenpumpen igen. Och den funkade! Det attackdåliga skramlet som medföljde starten visade sig som tur var bero på ett slarvigt ditsatt lock, och inte en förestående explosion. Tjoho!

Vilken lättnad, det här med rinnande vatten. Det är så fånigt hur skönt det kändes att vrida på kranen och få ut vatten inomhus, efter bara sex dagar. I stora delar av världen bor folk helt utan rinnande vatten alltid, och går mil med hinkar för att hämta. Bortskämda är vi. Det är nyttigt att påminnas om sådant där ibland, faktiskt.

img_5029

Dunkar, hinkar och våtservetter!
Och ingen tvätt den veckan.

Det som också är kul att få prova, är om vi klarar det. Och det gjorde vi faktiskt galant! Vi har ett antal reservdunkar som står påfyllda just för sådana här tillfällen. Nu hade vi tur med timingen så regntunnan var nästan full, där vattnet då går till djur och spolning i toan. Det rena vattnet i dunkarna gick till att dricka, laga mat och den mest nödvändiga disken. Ja, och dusch förstås. Värma kannor med vatten och hälla omkring är inte optimalt, men ren blir man (under mycket pip och skrik innan temperaturen kom över kallskafferi-nivå. Emma påmindes raskt om bagarens dusch i Kastaria-byn, för den som minns…). Vi hittade också ett kvarglömt paket våtservetter från någons bebisbesök, vilket funkade utmärkt för enklare handtvätt. Och stenbrottssjön är ju guld värd i sådana här lägen, både för djuren och till annat om det hade krävts.

Slutsats: Det känns fint att vara kapabel nog även för en vecka utan vatten. Nu blir det att se över rutiner så vi kan förlänga tiden vi tror vi klarar det till minst det dubbla!

Life is what happens to you while you’re busy, making other plans, var det nån som sa. Det ligger mycket sanning i det, för hur ofta stannar vi upp och är nöjda med det vi är, där vi är?

Det har blivit så mycket lättare att komma ihåg just sånt sedan vi flyttade ut till landet. Pyssel med djuren och mycket utomhustid gör att man mer automatiskt följer årstider och temperatur -och därmed hastighet- även i sin egen tillvaro (till skillnad från i stan, där inomhuset alltid ligger på samma varma temp och där snö och löv röjs undan när de landar). Det är nice, utan att vara för flummigt. 🙂

img_4795

Överraskningarna tar aldrig slut!

Men. Men men men. Så kommer den där “fasen” och smyger sig på. Låtsas vara en god vän, men går aaalltid lite före i steget. Sådär så man måste småspringa för att hinna med. Och när man väl tycker sig göra det, så spurtar den på och hånler över axeln. Att ligga i fas är nog egentligen helt orimligt när man bor på landet. Även om det är svårt att inse och acceptera.

Vi prioriterar hela tiden, dagligen. Saker som rör djurens välmående går förstås först, men det är skillnader där med (vi kan vänta en vecka med att städa hönshuset, men vi behöver verkligen få upp automatningsfunktionen till hästarna nu). Och ofta är det en kedja av händelser som behöver ske. Vi behöver t ex sätta in baggen till tackorna nu, det är redan sent egentligen om lammen ska komma i rimlig tid i vår. Men för att göra det måste vi flytta ut småtackorna, och helst då skicka alla lammen till slakt. De kan ju gå i Moria, men den angränsar till Shire (som vi har döpt fårhagarna till) där de vuxna går och då kanske de trycker sig genom staketet. Och det vore förstås bra att bygga klart det nya vindskyddet till fåren innan vi sätter in Bane, eftersom han har blivit så väldigt defensiv när det gäller tackorna. Och det vi saknar till vindskyddet är i princip en presenning så det ska vi handla, men bilen har gått sönder precis överallt så vi har behövt trixa med det också, och om vi ska handla efter jobbet behöver det ske på vägen så vi hinner hem och fodra eftermiddag i rimlig tid eftersom automatningsfunktionen inte funkar felfritt ännu…

img_4893

Ibland måste man åka och handla betong fast man inte har lust.

Ja, ni förstår. Det är ett ständigt pusslande, att göra-listor med olika kolumner för prioritet eller omfattning, och någon slags balans med vardagens heltidsjobb (numera för oss båda), daglig djurskötsel och aktivering av hästarna fyra dagar i veckan. Vi rider också på ridskola en dag i veckan för att shapea upp oss i ridningen.

Låter det slitigt? Det är det, emellanåt. Framförallt när vi inte kommer ihåg att pausa. Nu har vi dock bestämt att en kväll i veckan ska vara utan extrafix, och bara vara för att sitta ned tillsammans (t ex med Westworld, woo!).

Men skulle vi vilja vara utan det? Aldrig. Det är ju inte lantlivet vi vill dra ned på, tvärtom! Gå ned i arbetstid, det är en bra början. Och nu har vi ändå fått till ett stall (förra årets stora projekt) och vi har sex hagar till hästar och får (årets stora projekt), vi har mer rutin på lamning och slakt, och vet ungefär hur årets händelser faller in. Det gör en bättre grund än för några år sedan när allt var nytt.

img_4780

Kissen demonstrerar hakuna matata.

Den där fasen då? Visst vore det en dröm att ligga i fas. Visst känns det jobbigt varje gång vi får stryka något på listan som inte hanns med (beskära träd och buskar har nedprioriterats hårt i år, eller att få upp potatisen (som dock ligger i halm så det är nog lugnt)). Visst blir det en stress att aldrig känna att man hinner ikapp. Och visst är vi dåliga på att stanna upp och se allt vi har gjort. Men någonstans är det ju vi som har bestämt vad som är “i fas”, både vad gäller tidsramar och prestation. Right? Så vi ska nog försöka slänga ut den där fasen genom fönstret, och träna ännu mer på att ta steg för steg i vardagen. Låter fint, är svårt. Dags att börja öva!

(Det går bra att påminna oss om det här inlägget nästa gång vi hetsar. 😉 )

Som omväxling till ridning, promenader, tömkörning och skogsmys har vi skaffat en pilatesboll till hästarna. Den fundersamma kan gärna dra en snabb googling för att se hur kul hästar kan tycka att det är att härja runt med en stor boll (eller gå direkt hit för underhållning!).

Upprymda gick vi ut i hagen för att testa. Här är den initiala reaktionen från Korint och Lotus:

Efter det något svala intresset försökte vi oss på den mer pedagogiska biten istället. Här är Emmas freebaseade boll-utbildning med två hästar som aldrig tidigare sett oss begära nåt sånt här knasigt:

Korint är otroligt snabblärd, på bara tre uppmuntranden förstod han att putt på boll är lika med godis. Däremot slutar ju inte hans intelligens där, utan han listade istället ut att godiset kom från den där påsen bakom min rygg, och då var ju bollen bara ett onödigt mellansteg… Nästa gång ska jag inte ha godispåse som ett objekt, utan i fickan eller så.

Lotus är också smart och snabblärd, verkligen. Dock har han lite svårare att behålla fokus på en grej, han är lite närmare spattighetshållet och måste kolla runt, pyssla med annat och känna att han själv bestämmer över situationen emellanåt. Han är oändligt mycket lugnare i psyket än när han kom, men fortfarande har han hög integritet och är noga med vad som händer runt honom. Sedan är det såklart inte lätt när högrankade Korint klämmer sig in och ska ta över, alltid.

All in all; ett roligt test och vi kommer definitivt fortsätta pyssla med den mentala träningen också! Varva lastträning, bollträning, stå-på-platta-träning, stanna-vid-pallen-träning… Det finns mycket att trixa med!

Korint vilar hakan i väntan på kvällsmat.

Korint vilar hakan i väntan på kvällsmat.

Nu har vi haft hästarna i ett halvår ungefär. Innan vi köpte dem, läste vi att det kunde ta upp till sex månader för en ny häst att landa och komma tillrätta. Det har stämt rätt bra för våra. I höstas var det mesta spänt, utom en “honeymoon” där vi kunde rida barbacka, hitta på hinderbanor på gårdsplanen och de hängde med på allt vi bad om. I vintras var knappt en tur problemfri, med mycket spändhet och skenrundor. Nu märker vi dock markant skillnad; de är lugnare hela tiden, de börjar hitta på vardagsbus och om något skrämmer dem gör de ett hopp och väntar sedan in vårt beslut. Vi har börjat kunna gå utom synhåll (t ex runt en krök) med den ena utan att den andra blir jättestressad, och de lyssnar så otroligt fint på vårt kroppsspråk vad gäller tempo och halter.

Lotus bär sin pinne. Nöjd.

Lotus bär sin pinne. Nöjd.

Vi har förstås också lärt känna dem bättre nu. Rätt ofta ställer vi oss frågan om det inte är två hundar vi köpt egentligen. Korint är en fena på att spåra! Ned med mulen i marken precis som Maximus i Disneys Trassel, och sedan kan han hitta den gömda lunchgivan i hagen på en minut. Då börjar han spåra uppe på grusvägen, hela vägen in till hagen och bort till buskaget där den ligger gömd. Lotus tycker såklart att det är mycket praktiskt, han inväntar Korints spår och följer sedan efter rakt till maten…

Lotus då? Han blir inte helt avslappnad när vi är ute, förrän han har fått plocka någon form av grässtrå eller pinne att bära med sig i munnen. Han äter det inte, det ska bara vara där. Man kan ju smälta för mindre.

Vi har också lärt oss mer om deras egenheter generellt. Att Korint älskar vägkorsningar mest av allt, och även om han förr alltid ville svänga höger så har han börjat välja mer fritt nu (tills vi övertygar honom om att vi bestämmer). Lotus är lugn nog att på lång tygel plötsligt se något han tycker är en stig, och svänga rakt ut i skogen för att utforska. Just nya vägar och stigar älskar de båda två. Lotus har också blivit mer okej med att hälsa vid huvudet när han är i boxen, så hans privata sfär släpper in oss även där.

Korints tappsko. Notera storleken...

Korints tappsko. Notera storleken…

Det finns såklart andra saker som hästägare som kan vara lite knöligare. Vi hade vår första tappsko för ett tag sen, när Korint studsat runt i hagen lite extra. Som tur var skulle hovslagaren komma bara någon dag senare, så det ordnade sig utan extrautgifter. Och Lotus förmåga att gå som en ostbåge när vi rider, så fort det blir lite jobbigare. Han är superkänslig för vikthjälperna, så det blir många ostbågs-skänkelvikningar i försöken att rakställa honom… Och Korint vill helst inte böja sig alls, men han går på form som en riktig hjältehäst.

Våra rutiner och prioriteringar har verkligen förändrats sedan de här två stjärnorna kom in i våra liv, och det är värt varenda sekund. Aldrig går det så fort att släppa jobb och stress och annat som när vi går ut med hästarna, eller står och mysryktar i boxen. Fantastiskt! Och vi är så glada över att de har så tydliga personligheter, så de tycker saker och inte bara går med på allt vi säger. Det vore inte ett dugg roligt.

 

IMG_4411 IMG_4272

 

 

Igår flyttade vår förstfödda hemifrån. Ja, vårt förstfödda får, då. Katter och höns har ju flyttat förr, och även om det var en lagom aning hjärtslitande med kissarna, känns det lite större och kanske mer tomt/konstigt nu när Ceasar inte längre går i sin egen hage med sina tackor och vrålar så fort ytterdörren öppnas (det kan ju komma mat).

Vi har tidigare kört på fem får hemma enligt expertis från fårkunnig gubbe. För det lilla självhushållet är tydligen fem får optimalt vad gäller balansen kostnad och resurs. Nu gick vi ju skapligt back förra året på lammköttet ändå, och vi inväntar fortfarande skinnen från garveriet (som ligger typ ett halvår efter, det måste vara jobbigt…). Senare fick vi veta att det finns ett bidrag att söka om man har svenska lantraser, utifrån att bevara dessa i världen. Dock behövde man ha minst åtta djur då, men vi tänkte att åtta är ju inte så mycket mer än fem, och det vore ju roligt att behålla någon från vår allra första fårkull. Så Ceasar, den allra förstfödda efter Bane (Björn) och undan Birka, fick bli kvar som bagge för en ny liten grupp. Vi skaffade två ungtackor till honom, så de har haft en egen liten flock skiljd från vuxenfåren.

Nu när det stundar lamm igen, märkte vi att det blir knöligare och knöligare med distributionen. När lammen kommer vill vi släppa dem med sina mammor i helt “friska” eller obetade hagar så de får minsta risk för parasiter och det bästa gräset. Och de två grupperna får blandas vad gäller tackor, men inte baggar hur som helst. Ceasar kan ju inte gå med Birka t ex, och baggarna kan inte gå ihop, men vilka tackor ska gå kvar med dem innan alla har fått lamm och vi kan flytta hela grupperna? Något man inte tror, men som faktiskt påverkar, är arbetsinsatsen det också krävs för att ha en extra station att hålla rent i, byta vatten till och fodra tre-fyra gånger om dagen.

Vi har försökt lite smått att sälja Ceasar under våren, men det är verkligen inte optimal baggförsäljningstid. Normalt sätts baggen in hos tackorna på hösten för att få lammen till våren, om man inte har sin bagge hos tackorna året runt (som många också har, inkl vi). Så vi gjorde ett sista försök med bortskänkes, och då rasslade det till i inkorgen.

Det känns väldigt bra att han får ett nytt hem och en egen grupp tackor att bossa över, istället för att gå till slakt på grund av brist på plats. Nu kommer han till en gård med massor av olika djur, en gård som verkar vara idyllisk och fin utifrån bilder. Igår hämtades han alltså, och efter en liten springtur i förvirring fick vi in honom i lastutrymmet och färden till det nya hemmet kunde börja. Alltså, djurens ögon när de tittar ut på en genom rutan och man vet att de inte förstår någonting annat än att de tagits från sina kompisar… Svårt i hjärtat.

Helt rätt, den här gången dock. Han får leva och avlas vidare på, och jag tror att han kommer bli ruskigt fin när han är färdigväxt. Lilla Ceasar, som ändå inte är särskilt liten längre. På lördag fyller han 1 år, han blev pappa i måndags och han är minsann ståtlig redan nu. Jag tror att vi alltid kommer att minnas honom, vår förstfödda. Skogstorps Ceasar, den första med det prefixet. (Och kanske kan vi behålla något av hans lamm i sin tur. (Fast vi skulle ju bara ha fem, eller hur var det nu..?))

Skogstorps Ceasar

Skogstorps Ceasar
(Här rödaktig efter att ha gnuggat sig mot husväggen)

Det är ofelbart; varje år kommer vårvärmen väldigt plötsligt och då händer allt på samma gång. Ogräs, odlingar, städa djurhus, justera fodermängd, kommande djurbarnsperioder… och klä av fåren sin ullkappa, förstås. Hittills har vi hyrt in en professionell fårklippare som gör det åt oss, både för fårens och vår skull. För dem tar det 5 minuter per får, allt kommer av och det går att ställa frågor på vägen. Smidigt som tusingen.

Fårklippningsutrustning

Fårklippningsutrustning

I år var vi sent ute med att boka någon dock, och det visade sig att de var fullbokade en bra bit framöver. Inte mycket att göra, annat än att ta gutefåret vid hornen och göra det själva!
Det är ju ofta så, har vi märkt, att när man väl måste göra något själv, då går det. Ofta ganska bra också, vilket förstås stärker självförtroendet. (Det finns få känslor som är så härliga som att känna sig kapabel!)

En fårklippare kan kosta flera tusen kronor, vilket vi inte riktigt kunde klara den här perioden. Så när vi av en slump sprang på en bättre begagnad för under tusenlappen, var det, så att säga, klippt. Den kom hem snabbare än väntat och då var det bara att köra. Vi har inte gått någon kurs trots att vi har letat efter det, så vi ville inte försöka oss på att slänga omkring fåren med såna där coola grepp. Särskilt inte när lamningen var nära förestående. Och ett klippbord, där man kan sätta fast fåret stående, hade vi inte tillgång till heller, så vi testade på “frihand”. Dvs fåret står upp helt löst, med en stadig fårägare som håller fast det på de sätt som går samt en drös med frestande mat på stället.

Brylla och Bistra klara. "Snyggt" är en definitionsfråga.

Brylla och Bistra klara. “Snyggt” är en definitionsfråga.

Vi började med vuxenfåren (som nu är tre år i år, tänk vad tiden går!) eftersom de har varit med om klippningar förut. Av dessa, började vi med Brylla som kanske tror att hon är en hund egentligen. Mycket kelig och lugn, och går med på det mesta. Och visst gick det bra!! Hon stod helt still utan att jag behövde hålla i henne alls. Mats klippte försiktigt och testade vad som funkade bra runt alla armveck och magbullar, och hon verkade tycka att det var superskönt att bli av med all päls. En bra början!

Bane, baggen, var däremot superfeg och räddast av alla. Vilket kan tyckas lite komiskt i sammanhanget. Sedan när han var klippt var det svårt att hålla sig för skratt, för han ser så oproportionerlig ut utan ullen. Lite som en väldigt mesig Balrog…

Visst var det givande, men oj vad svettigt! Det här övertalandet till att stå still kräver sina muskler, och koordination för att parera eventuella utbrytningsförsök. Bane är också mycket starkare än oss vid det här laget, så där fick vi ta till list för att råstyrkan skulle hjälpa (“om jag håller min fot här kan han inte backa, men om jag lutar mig ditåt hoppar han inte åt vänster…”). För oss tog det ungefär 30 min per djur, så vi tog paus efter tre stycken och vilade lite. Som vi brukar säga, “vem behöver gymkort på landet?!”.

En skottkärra kommer lastad!

En skottkärra kommer lastad!

Två skottkärror med ull blev det, som vi inte gör något med i år. Den ull som kommer efter sommarklippningen (aug/sep) är dessutom mycket, mycket finare och bättre lämpad för pyssel. Vi vet ju redan nu att vi kan och kommer klippa själva även framöver. Det känns jättebra, och även om vi inte betalade mycket pengar för proffshjälp, så ger det någon besparing ändå. Och kunskap, framförallt. Vi vill förstås gärna lära oss det där snitsiga sättet när fåren ligger ned, eller åtminstone skaffa ett riktigt klippbord som håller dem på plats. Men nu vet vi att vi kan, och att det är mildare för djuren när de vet vilka vi är (och förlåter oss så fort de får lite havre).

Vi bestämde oss för att inte göra småfåren samma dag, utan ta det nästa dag som utvilade. Tji fick vi, när Storm gick och lammade redan nästa morgon, alldeles för tidigt jämfört med beräknat. Men det gick bra med lillen och mamman, och nu är de trygga i en lammbox där de får hållas några dagar till. Det står inte still, det här lantlivet!

En mesig Balrog utan ull

En mesig (men söt) Balrog utan ull…