Som omväxling till ridning, promenader, tömkörning och skogsmys har vi skaffat en pilatesboll till hästarna. Den fundersamma kan gärna dra en snabb googling för att se hur kul hästar kan tycka att det är att härja runt med en stor boll (eller gå direkt hit för underhållning!).

Upprymda gick vi ut i hagen för att testa. Här är den initiala reaktionen från Korint och Lotus:

Efter det något svala intresset försökte vi oss på den mer pedagogiska biten istället. Här är Emmas freebaseade boll-utbildning med två hästar som aldrig tidigare sett oss begära nåt sånt här knasigt:

Korint är otroligt snabblärd, på bara tre uppmuntranden förstod han att putt på boll är lika med godis. Däremot slutar ju inte hans intelligens där, utan han listade istället ut att godiset kom från den där påsen bakom min rygg, och då var ju bollen bara ett onödigt mellansteg… Nästa gång ska jag inte ha godispåse som ett objekt, utan i fickan eller så.

Lotus är också smart och snabblärd, verkligen. Dock har han lite svårare att behålla fokus på en grej, han är lite närmare spattighetshållet och måste kolla runt, pyssla med annat och känna att han själv bestämmer över situationen emellanåt. Han är oändligt mycket lugnare i psyket än när han kom, men fortfarande har han hög integritet och är noga med vad som händer runt honom. Sedan är det såklart inte lätt när högrankade Korint klämmer sig in och ska ta över, alltid.

All in all; ett roligt test och vi kommer definitivt fortsätta pyssla med den mentala träningen också! Varva lastträning, bollträning, stå-på-platta-träning, stanna-vid-pallen-träning… Det finns mycket att trixa med!

Korint vilar hakan i väntan på kvällsmat.

Korint vilar hakan i väntan på kvällsmat.

Nu har vi haft hästarna i ett halvår ungefär. Innan vi köpte dem, läste vi att det kunde ta upp till sex månader för en ny häst att landa och komma tillrätta. Det har stämt rätt bra för våra. I höstas var det mesta spänt, utom en “honeymoon” där vi kunde rida barbacka, hitta på hinderbanor på gårdsplanen och de hängde med på allt vi bad om. I vintras var knappt en tur problemfri, med mycket spändhet och skenrundor. Nu märker vi dock markant skillnad; de är lugnare hela tiden, de börjar hitta på vardagsbus och om något skrämmer dem gör de ett hopp och väntar sedan in vårt beslut. Vi har börjat kunna gå utom synhåll (t ex runt en krök) med den ena utan att den andra blir jättestressad, och de lyssnar så otroligt fint på vårt kroppsspråk vad gäller tempo och halter.

Lotus bär sin pinne. Nöjd.

Lotus bär sin pinne. Nöjd.

Vi har förstås också lärt känna dem bättre nu. Rätt ofta ställer vi oss frågan om det inte är två hundar vi köpt egentligen. Korint är en fena på att spåra! Ned med mulen i marken precis som Maximus i Disneys Trassel, och sedan kan han hitta den gömda lunchgivan i hagen på en minut. Då börjar han spåra uppe på grusvägen, hela vägen in till hagen och bort till buskaget där den ligger gömd. Lotus tycker såklart att det är mycket praktiskt, han inväntar Korints spår och följer sedan efter rakt till maten…

Lotus då? Han blir inte helt avslappnad när vi är ute, förrän han har fått plocka någon form av grässtrå eller pinne att bära med sig i munnen. Han äter det inte, det ska bara vara där. Man kan ju smälta för mindre.

Vi har också lärt oss mer om deras egenheter generellt. Att Korint älskar vägkorsningar mest av allt, och även om han förr alltid ville svänga höger så har han börjat välja mer fritt nu (tills vi övertygar honom om att vi bestämmer). Lotus är lugn nog att på lång tygel plötsligt se något han tycker är en stig, och svänga rakt ut i skogen för att utforska. Just nya vägar och stigar älskar de båda två. Lotus har också blivit mer okej med att hälsa vid huvudet när han är i boxen, så hans privata sfär släpper in oss även där.

Korints tappsko. Notera storleken...

Korints tappsko. Notera storleken…

Det finns såklart andra saker som hästägare som kan vara lite knöligare. Vi hade vår första tappsko för ett tag sen, när Korint studsat runt i hagen lite extra. Som tur var skulle hovslagaren komma bara någon dag senare, så det ordnade sig utan extrautgifter. Och Lotus förmåga att gå som en ostbåge när vi rider, så fort det blir lite jobbigare. Han är superkänslig för vikthjälperna, så det blir många ostbågs-skänkelvikningar i försöken att rakställa honom… Och Korint vill helst inte böja sig alls, men han går på form som en riktig hjältehäst.

Våra rutiner och prioriteringar har verkligen förändrats sedan de här två stjärnorna kom in i våra liv, och det är värt varenda sekund. Aldrig går det så fort att släppa jobb och stress och annat som när vi går ut med hästarna, eller står och mysryktar i boxen. Fantastiskt! Och vi är så glada över att de har så tydliga personligheter, så de tycker saker och inte bara går med på allt vi säger. Det vore inte ett dugg roligt.

 

IMG_4411 IMG_4272

 

 

Igår flyttade vår förstfödda hemifrån. Ja, vårt förstfödda får, då. Katter och höns har ju flyttat förr, och även om det var en lagom aning hjärtslitande med kissarna, känns det lite större och kanske mer tomt/konstigt nu när Ceasar inte längre går i sin egen hage med sina tackor och vrålar så fort ytterdörren öppnas (det kan ju komma mat).

Vi har tidigare kört på fem får hemma enligt expertis från fårkunnig gubbe. För det lilla självhushållet är tydligen fem får optimalt vad gäller balansen kostnad och resurs. Nu gick vi ju skapligt back förra året på lammköttet ändå, och vi inväntar fortfarande skinnen från garveriet (som ligger typ ett halvår efter, det måste vara jobbigt…). Senare fick vi veta att det finns ett bidrag att söka om man har svenska lantraser, utifrån att bevara dessa i världen. Dock behövde man ha minst åtta djur då, men vi tänkte att åtta är ju inte så mycket mer än fem, och det vore ju roligt att behålla någon från vår allra första fårkull. Så Ceasar, den allra förstfödda efter Bane (Björn) och undan Birka, fick bli kvar som bagge för en ny liten grupp. Vi skaffade två ungtackor till honom, så de har haft en egen liten flock skiljd från vuxenfåren.

Nu när det stundar lamm igen, märkte vi att det blir knöligare och knöligare med distributionen. När lammen kommer vill vi släppa dem med sina mammor i helt “friska” eller obetade hagar så de får minsta risk för parasiter och det bästa gräset. Och de två grupperna får blandas vad gäller tackor, men inte baggar hur som helst. Ceasar kan ju inte gå med Birka t ex, och baggarna kan inte gå ihop, men vilka tackor ska gå kvar med dem innan alla har fått lamm och vi kan flytta hela grupperna? Något man inte tror, men som faktiskt påverkar, är arbetsinsatsen det också krävs för att ha en extra station att hålla rent i, byta vatten till och fodra tre-fyra gånger om dagen.

Vi har försökt lite smått att sälja Ceasar under våren, men det är verkligen inte optimal baggförsäljningstid. Normalt sätts baggen in hos tackorna på hösten för att få lammen till våren, om man inte har sin bagge hos tackorna året runt (som många också har, inkl vi). Så vi gjorde ett sista försök med bortskänkes, och då rasslade det till i inkorgen.

Det känns väldigt bra att han får ett nytt hem och en egen grupp tackor att bossa över, istället för att gå till slakt på grund av brist på plats. Nu kommer han till en gård med massor av olika djur, en gård som verkar vara idyllisk och fin utifrån bilder. Igår hämtades han alltså, och efter en liten springtur i förvirring fick vi in honom i lastutrymmet och färden till det nya hemmet kunde börja. Alltså, djurens ögon när de tittar ut på en genom rutan och man vet att de inte förstår någonting annat än att de tagits från sina kompisar… Svårt i hjärtat.

Helt rätt, den här gången dock. Han får leva och avlas vidare på, och jag tror att han kommer bli ruskigt fin när han är färdigväxt. Lilla Ceasar, som ändå inte är särskilt liten längre. På lördag fyller han 1 år, han blev pappa i måndags och han är minsann ståtlig redan nu. Jag tror att vi alltid kommer att minnas honom, vår förstfödda. Skogstorps Ceasar, den första med det prefixet. (Och kanske kan vi behålla något av hans lamm i sin tur. (Fast vi skulle ju bara ha fem, eller hur var det nu..?))

Skogstorps Ceasar

Skogstorps Ceasar
(Här rödaktig efter att ha gnuggat sig mot husväggen)

Det är ofelbart; varje år kommer vårvärmen väldigt plötsligt och då händer allt på samma gång. Ogräs, odlingar, städa djurhus, justera fodermängd, kommande djurbarnsperioder… och klä av fåren sin ullkappa, förstås. Hittills har vi hyrt in en professionell fårklippare som gör det åt oss, både för fårens och vår skull. För dem tar det 5 minuter per får, allt kommer av och det går att ställa frågor på vägen. Smidigt som tusingen.

Fårklippningsutrustning

Fårklippningsutrustning

I år var vi sent ute med att boka någon dock, och det visade sig att de var fullbokade en bra bit framöver. Inte mycket att göra, annat än att ta gutefåret vid hornen och göra det själva!
Det är ju ofta så, har vi märkt, att när man väl måste göra något själv, då går det. Ofta ganska bra också, vilket förstås stärker självförtroendet. (Det finns få känslor som är så härliga som att känna sig kapabel!)

En fårklippare kan kosta flera tusen kronor, vilket vi inte riktigt kunde klara den här perioden. Så när vi av en slump sprang på en bättre begagnad för under tusenlappen, var det, så att säga, klippt. Den kom hem snabbare än väntat och då var det bara att köra. Vi har inte gått någon kurs trots att vi har letat efter det, så vi ville inte försöka oss på att slänga omkring fåren med såna där coola grepp. Särskilt inte när lamningen var nära förestående. Och ett klippbord, där man kan sätta fast fåret stående, hade vi inte tillgång till heller, så vi testade på “frihand”. Dvs fåret står upp helt löst, med en stadig fårägare som håller fast det på de sätt som går samt en drös med frestande mat på stället.

Brylla och Bistra klara. "Snyggt" är en definitionsfråga.

Brylla och Bistra klara. “Snyggt” är en definitionsfråga.

Vi började med vuxenfåren (som nu är tre år i år, tänk vad tiden går!) eftersom de har varit med om klippningar förut. Av dessa, började vi med Brylla som kanske tror att hon är en hund egentligen. Mycket kelig och lugn, och går med på det mesta. Och visst gick det bra!! Hon stod helt still utan att jag behövde hålla i henne alls. Mats klippte försiktigt och testade vad som funkade bra runt alla armveck och magbullar, och hon verkade tycka att det var superskönt att bli av med all päls. En bra början!

Bane, baggen, var däremot superfeg och räddast av alla. Vilket kan tyckas lite komiskt i sammanhanget. Sedan när han var klippt var det svårt att hålla sig för skratt, för han ser så oproportionerlig ut utan ullen. Lite som en väldigt mesig Balrog…

Visst var det givande, men oj vad svettigt! Det här övertalandet till att stå still kräver sina muskler, och koordination för att parera eventuella utbrytningsförsök. Bane är också mycket starkare än oss vid det här laget, så där fick vi ta till list för att råstyrkan skulle hjälpa (“om jag håller min fot här kan han inte backa, men om jag lutar mig ditåt hoppar han inte åt vänster…”). För oss tog det ungefär 30 min per djur, så vi tog paus efter tre stycken och vilade lite. Som vi brukar säga, “vem behöver gymkort på landet?!”.

En skottkärra kommer lastad!

En skottkärra kommer lastad!

Två skottkärror med ull blev det, som vi inte gör något med i år. Den ull som kommer efter sommarklippningen (aug/sep) är dessutom mycket, mycket finare och bättre lämpad för pyssel. Vi vet ju redan nu att vi kan och kommer klippa själva även framöver. Det känns jättebra, och även om vi inte betalade mycket pengar för proffshjälp, så ger det någon besparing ändå. Och kunskap, framförallt. Vi vill förstås gärna lära oss det där snitsiga sättet när fåren ligger ned, eller åtminstone skaffa ett riktigt klippbord som håller dem på plats. Men nu vet vi att vi kan, och att det är mildare för djuren när de vet vilka vi är (och förlåter oss så fort de får lite havre).

Vi bestämde oss för att inte göra småfåren samma dag, utan ta det nästa dag som utvilade. Tji fick vi, när Storm gick och lammade redan nästa morgon, alldeles för tidigt jämfört med beräknat. Men det gick bra med lillen och mamman, och nu är de trygga i en lammbox där de får hållas några dagar till. Det står inte still, det här lantlivet!

En mesig Balrog utan ull

En mesig (men söt) Balrog utan ull…

Ett avundsvärt liv?

Posted: January 18, 2016 in Livet på landet

Vi lever lite annorlunda än de flesta av våra jämnåriga (och yngre, och äldre) vänner. Okej, kanske mycket annorlunda. Vi är medvetna om det, men tänker oftast på skillnaderna som olika vardagsrutiner där våra är mer utomhus och kanske mer fysiska (t ex det här med att elda upphuggen ved för att värma huset) än våra vänners. Ändå blir vi fortfarande, fyra år som lantisar senare, lite överraskade varje gång vi får reaktioner från omgivningen.

De vanligaste reaktionerna är nog beundran respektive tveksam oförståelse.
“Wow, ni verkar leva så perfekt! Avundsvärt!”
respektive
“Men… blir ni inte trötta på det?”

Det är ett fantastiskt liv på många sätt, framförallt för att vi har valt det själva. Vi strävar såklart efter nivåer eller lägen där vi inte är ännu, precis som alla andra. Men vi tog ett stort steg när vi flyttade ut på landet (och förmodligen det mest skrämmande). Efter att ha pratat om drömmen om lantliv med djur och självförsörjning länge, var det till slut känslan av att det var viktigare än rädslan för att det inte skulle funka som gjorde det. Vi kastade oss ut, och hittade ett för oss perfekt ställe där vi kunde säga att eventuella utmaningar, ja, de löser vi!

Att båda är beredda på vad vi ger oss in på är oändligt viktigt. Att båda är med på besluten vi tar och kan backa upp dem, likaså. Det håller inte att den ena lider av att gå ut i -15 graders kyla för att slå hål på djurens isvatten, om bara den andra brinner för djur som dricker vatten utomhus på vintern. Det håller inte att den ena hatar att mocka bajs, om bara den andra brinner för produkterna djuren ger. Och så vidare.

Kanske är kärnan kommunikation även i sådana här avseenden. För hur idylliska facebook-bilder det än kan ploppa upp, och hur avundsvärt det än kan vara i tanken, så är det slitigt. Det är kallt. Det är ett ständigt planerande. Det är så jäkla vuxentrist emellanåt, med saker som behövs för att livet ska funka (när bilen går sönder, eller stoppet i alla avlopp samtidigt, eller sotning på en dag som absolut inte passar) när vi bor såhär eget. Men den tunga aspekten av det överväger aldrig det det ger, för oss. För oss har valet kommit och gått, vi gjorde det och det var helt rätt. Som någon sa: om dina drömmar inte skrämmer dig, så är de för små.

Och förmodligen hjälper det så mycket att hitta rätt person att drömma tillsammans med. Kommunikationen har funnits där från dag ett, och är i det liv vi lever viktigare än allt annat. Ur kommunikationen kommer den trygghet som möjliggör alla aspekter för oss, och som också gör att vi kan turas om att bära varandra när det är tungt. Genom kommunikationen bekräftar vi att vi är på samma planhalva, på samma boksida, på samma rad, i små och stora frågor. Att inte skaffa barn t ex, något vi har varit överens om från början men som vi ändå tar upp då och då för att kolla av. Nej, fortfarande ingen lust med det. Bra, då vet vi. Då har vi en gemensam överenskommelse som båda är nöjda med.

Eller att vi valt att leva tillsammans som enda kärleksrelation, men att ha en öppen relation i övriga aspekter. Den trygghet och kommunikation som krävs för det har aldrig varit krystad för oss, den säkerhet vi haft på oss som enhet har aldrig svajat. Däremot har samhällskonventioner och gammalt bagage skrapat naglarna längs griffeltavlan, och vi har pratat oss igenom det många gånger. Vi ser att det är ett mått på hur stabila vi är med varandra, att vi inte begränsar varandra i den monogama normen. Det ger också ett lugn i hur vi förhåller oss till varandra och till andras livsval. Så länge överenskommelsen är frivilligt underskriven av alla inblandade, ger det en större bild av livet än vad vi hade upplevt i en “stängd” relation.

Och ja, det kanske är avundsvärt. Vi skattar oss ofantligt lyckliga som hittat så rätt, och som har en partner som stöttar en i att växa, dagligen. Vi älskar tystnaden när vi kommer hem, det dova gnägget från en hungrig häst och snökraset under stövlarna när vi hämtar in ägg från hönshuset. Vi älskar också när hästarna är täckta i lera ända in i öronen och vi egentligen är dödströtta efter en jobbdag, eller när vi måste gå upp fast det är 12 grader i huset för att vi inte hann elda dagen innan. Även om vi muttrar och klagar ibland.

Vi tror att det liv som kan verka avundsvärt med all säkerhet är uppnåeligt för alla som vill, så länge de pratar med varandra. Så länge drömmarna delas och nystas i, och växer till att bli gemensamma mål. Så länge det inte döljs några hemligheter kommer ett “vi” fortsätta vara ett “oss”. Då kommer också det egna, stabila och avundsvärda livet skapas dynamiskt och i den riktning som är rätt för de inblandade. Våga bara berätta för varandra om drömmarna. Även de allra största.

IMG_2852

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Att livet på landet är mer fysiskt än att bo i lägenhet i stan, är nog ganska lätt att lista ut. Frågan är väl bara hur stor fysisk insats det blir varje dag, nu när vi har både höns, får och häst att sköta om (utöver katterna och oss själva, förstås).

Vintertid kan vi inte ta vatten via slang från utekran, eftersom det fryser (sönder). Istället behöver vi bära vattnet från duschen, då vi inte har några elsystem i hagar/boxar, och då vi vill ha lite ljummet vatten som kan motverka isbildning under dagen. Vintertid äter djuren också mer hö, och det går åt mer halm då de står inne mer än på sommaren.

Lite snabbt överslagsräknat, kan vi se att armstyrka krävs för att dagligen bära följande:

  • 120 liter vatten (+/- 20 liter) vid icke-frost, 150 liter (+/- 10 liter) vid frost/is
  • 30 kg hö (+/- några kg)
  • En skottkärra med hästbajs, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)

 
Inte varje dag, men flera gånger i veckan, bär vi också följande:

  • Halm till boxarna, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)
  • Korg med ved, gissningsvis 10-15 kg

Förberedd hästmat för en dag.

Förberedd hästmat för en dag.

Utöver detta sker också ryktning av hästar, vilket när de är som lerigast kräver sin biceps-ork (liksom hovkratsning, bära sadlar, etc). Att rida eller på annat sätt aktivera hästarna kräver förstås kondition, benstyrka, core-styrka och sånt där.

När vi inte gör de dagliga sysslorna, blir det annat som är fysiskt. Gräva upp potatis ur jorden, banka stängselstolp (det tar aldrig slut!), hugga ved, brottas med får (läs: hålla fast dem för skötsel av t ex klövar), skotta snö, bygga vindskydd åt djuren, gräva nya odlingsland, beskära träd, och mycket mer.

Vi inser snabbt att vi blir starkare för varje vecka, och att vi orkar mer och mer trots att det är slitigt. För det är roligt också, och otroligt givande att se att man är kapabel till det man vill. Så vem behöver gymkort, härute på landet? Inte vi!

Det finns så oändligt många talesätt och uttryck som kommer från djurvärlden, och inte minst från hönssammanhang.
IMG_0981

Några spontana:
Försvara med näbbar och klor
Hönsmamma
Stolt som en tupp
Som en äggsjuk höna
Livet på en pinne
Trilla av pinn
Ruva på (en hemlighet)
Högsta hönset
Hackkyckling
Som en yr höna

Ett annat uttryck är “hönshjärna”, som vanligen syftar på att man inte har mycket i huvudet. Och visst har de små hjärnor med några få fokus (äta, säkerhet, dagens hierarki, ägg, kycklingar, vakta på fara). Visst är det så att hur upprörda de än är när vi kommer in i hönshuset, kan de glömma bort att vi är där om vi bara står stilla en stund. Och bli dödsförskräckta på nytt när vi rör oss igen.

Men! För att vara så glömska och snäva i sin världsbild, har de ett enormt interaktionsspann och ett stort språk. Att sitta en längre stund och iaktta gruppen visar ett stålhårt system där alla har en plats i hierarkin, och nåde den som försöker hävda sig utanför ramarna! Att hierarkin sedan förändras då och då baserat på olika tydliga, eller otydliga, faktorer gör det förstås mer komplicerat.
Mycket spännande.

IMG_0998Vi har också fått lära oss en hel del hönsspråk av våra husdjur. För det som initialt bara låter som kackel med rop, är nyanser och rak kommunikation på många olika sätt. Kan vi härma ljuden, får vi också med oss hönsen bättre. Och det finns dialekter; när vi tagit in nya höns/tuppar från andra besättningar dröjer det några dagar, och sedan har den nya anpassat sitt språk till gruppens. Oavsett hur annorlunda den nya pratade från början. Det är häftigt!

Här kommer någon slags liten ordlista till de vanligaste lätena hos våra höns:

“Kåkk-kåkk-kåkk” = Här finns det mat! Fina grejer också! Kom allihop, värsta maten!

“Rrrrrrrriiiiiii!” = Nånting är konstigt, kanske farligt, jag vet inte, men bäst att varna lite i alla fall! Stå still sålänge!

“Kuckeli-kuuuuu!” = (tuppen) Jag är HÄR! JAG är här! Se mig! JAG ÄR HÄR!

“Kuckeli-krraaaaaahhh….” = (tonårstuppen) Jag är H*hosthost*här… kanske… Semejrå! Sjyssta!

“KrrrraaaaaAAAAAAA!” = Stor fara! Ta skydd! Rädde sig den som kan!

“Kakakakakakakakakakakakaakaaaa! (upprepa)” = Den där människan är här igen och stööör! Stör sa jag! Alltså, det är inte värt att fly, men det är så stöörigt!

“Puh-kaaaAA! Puh-kaaaaaAAAAAA! (upprepas oändligt länge)” = (höna) DU HAR TAGIT MITT REDE! Där JAG ska värpa! Jag är så galet dödskränkt så du anar inte! JAAG SKA VÄRPA DÄÄR!!1!

Emma skriver:

Rollspel är något både Mats och jag uppskattar mycket, men tyvärr något som är svårt att hitta tid till (framförallt samtidigt som andra har tid). För ett tag sen lyckades vi dock stämma träff med Björn och Anton, som kom ut på landet en sväng. Den här gången hade vi bestämt oss för att köra indierollspelet “Medan världen går under”.

rollspelDet är ett snabbt rollspel med hög friformsaspekt och lite annorlunda regler än vad gemene rollspelare kanske är van vid. Jag har spelat det en gång förut, då också med Björn och Anton faktiskt. Båda omgångarna har varit hysteriskt roliga; sådär så vi alla skrattar tills vi gråter. Det är det mest bejakande spel utanför improvisationsteater jag stött på, vilket jag också uppskattar mycket.

Medan världen går under är skrivet av Wilhelm Person, och tänkt att vara satt i en science fiction-framtid där världen som bäst håller på att gå under (det går att spela i andra miljöer än sf, men jag har inte provat det). Spelarna turas om att bestämma fem gemensamma aspekter för världen. Hur ser det ut i den framtid vi ska spela i nu?

När vi spelade var jag först ut, och i nån slags snabb kreativitet kastade jag ur mig “hover boots!”. Alla har hover boots i framtiden, såklart. Men, ur den tidgare nämnda gruppbejakande dynamiken, växte ett större koncept där hover boots fick representera ett klassamhälle satt i sten. Hover bootsen fanns i olika upplagor, med olika kraft och livslängd. Det gjorde att de rikaste var fysiskt högst upp (deras boots orkade hovra högre) och de fattigaste längst ned. De allra fattigaste gick… på marken! Eftersom världen sågs uppifrån och folk nästan aldrig befann sig på markytan, spelade inte gator och underlag någon roll. I de rikaste kvarteren var mosaiker inlagt i glaskross, vilket gav både fantastiska lyxupplevelser och hindrade de fattigaste från att ens ta sig in på gatan.

Karaktärerna behöver inte nödvändigtvis känna till eller beröras av den stora omvälvningen (som antingen kommer förgöra eller rädda världen). Karaktärerna skapas med en huvudkaraktär (inklusive dennas personliga mål) per spelare, och ett gäng biroller. Dessa placeras ut på fem platser, på vilka rollspelet kommer äga rum. Platserna är kopplade till de aspekter spelarna tidigare satt. Exempelvis hade vi torget utanför den stora börsmarknaden som en plats, där stadens invånare kunde köpa och sälja andelar i de förnybara energikällor som regerade marknaden.

IMG_0548Under själva spelet sedan, så turas alla om att vara “huvudberättare”. Storyn spelas i scener som sätts på en plats och med ett antal karaktärer, vilket huvudberättaren bestämmer. Att ha relationer mellan karaktärer öppnar för fler möjligheter, och att spela en scen kan ge två effekter. En berättande scen är en ren bakgrundsskapande story, som genererar en relation att sätta ut när scenen är klar. En drivande scen syftar till att låta en karaktär försöka uppnå sitt personliga mål, och slutar med ett tärningsslag där spelaren avgör om det lyckas eller ej.

Spelarna är indelade i lag och samlar gemensamt poäng. Det lag som först når det bestämda antalet poäng, “vinner”. Det går att spela väldigt optat för att samla poäng, eller mer storymässigt för att utforska världen spelarna skapar kontinuerligt. Min bild är att balansen brukar bli bra oavsett, utifrån dynamiken i spelsystemet och gruppen.

En rolig del i Medan världen går under, är att spelarna visserligen har sina huvudkaraktärer, men alla kan spela alla biroller. Om jag äger scenen, bestämmer jag vilka spelare som spelar vilka roller. Detta är särskilt roligt när birollerna utkristalliseras med speciellt kroppsspråk, dialekt eller starka principer. Att få fyra olika tagningar på det nervsvaga och smått gråthysteriska butiksbiträdet eller den tyskbrytande dignitären som försöker undkomma en kärleksfälla är fantastiskt!

Det tar varken lång tid att skapa sin värld eller att spela storyn, så det passar perfekt när gruppen inte har jättemycket tid eller vill göra något riktigt skrattfyllt mellan varven. I och med att det är så jättebejakande (eftersom världen skapas medan spelarna berättar), upplever jag att det också kan funka super att spela med personer som är helt nya på rollspel. Jag gillar’t!

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.

Livet på landet är allt annat än stilla tv-tittande från soffan, det kan vi lugnt säga! Förutom att vi båda är ganska aktiva när det gäller att se och hitta på nya projekt, är det ju en aktiv vardag i och med vår boendetyp och djuren. Sedan hästarna kom har rutinerna vuxit ganska mycket, eftersom det är större djur som dessutom behöver aktiveras fysiskt mer än vad t ex får, höns och katt löser på egen hand. Och i vintertider, när vattnet fryser dag som natt, blir det extra mycket insatser som behöver ske.
IMG_1081
Hittills har det på sistone sett ut som följer:

Morgon (ca 06.00-07.00)

  • Ge hästarna halva morgongivan i boxen.
  • Fyll på mat till hönsen, kolla att vattnet är rent.
  • Ge baggarna morgonhö och fyll på vatten vid behov.
  • Gå bort till tackorna (hage ca 0,5 km bort) och ge morgonhö, samt kolla vattnet.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.
  • Sätt på elen och fyll på vatten vid behov i hästhagen
  • Släpp ut hästarna och ge resten av morgongivan i hagen.

Eftermiddag (ca 16.00-18.00)

  • Ge hästarna eftermiddagshö och fyll på vatten i hagen.
  • Ge baggarna eftermiddagshö, mineraler och kraftfoder och byt/fyll på vatten.
  • Gå bort till tackorna med dubbel högiva, mineraler och kraftfoder.
  • Byt/fyll på vatten till tackorna och ta bort pinnar ur pälsen på dem (nyponsnår…).
  • Mocka hos hönsen, sopa golvet utanför, ge dem mat och byt vatten vid behov.
  • Mocka hos hästarna, halma vid behov. Byt vatten i boxarna.
  • Fyll på foderpåsar inför kvällen och morgondagen för hästar, baggar och tackor.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.

Tis, tor, fre, lör och sön har vi sedan tagit in hästarna, borstat och ridit/tömkört/promenerat/longerat, vilket har tagit ungefär två timmar totalt.
(Onsdag är vi på ridlektion på ridskolan, så det blir ändå hästpyssel visserligen.)

Kväll (ca 20.30-21.30) vattentunna

  • Ge baggarna kvällshö och se över vattnet.
  • Ta in hästarna, stäng av elen i hagen.
  • Förbered morgondagens lunchgiva i hagen (göms i halm i hagen).
  • Borsta av hästarna, kolla hovarna. Såptvätta hovarna.
  • Ge hästarna kvällsmat och se till att vatten är påfyllt.
  • Släck/stäng till hönsen om det inte redan är gjort.


Som den uppmärksamma läsaren förstår, har det varit väldigt lite tid över till att exempelvis diska, laga mat, städa, eller bara titta på tv-serier.

Vi har sett över rutinerna för ett hållbarare leverne, och nu när det blev vinter och vi behöver bära ut varmvatten minst två gånger om dagen till alla djur (då vattnet fryser i hagarna) har vi gjort en del förändringar. Emma som jobbar 80% kommer lägga om arbetstiden så hon går tidigare på dagarna, istället för att jobba fulla dagar mån-tor och vara ledig fre. Det gör att djuren kan göras medan det fortfarande är ljust, och kan vara klara när Mats kommer hem. Då blir hästarna aktiverade tidigare också. Vi flyttade tackorna till hästhagen förra helgen, så vi slipper kånka vatten och hö en halv kilometer två gånger om dagen. Det frigör mycket tid, och dessutom har vi en stor balja med vatten till både hästar och tackor då, istället för en massa olika hinkar.

Vi får se hur den nya rutinen gör sig till vardags, men vi tror att det gör skillnad. Framförallt kan vi hinna sova ordentligt, och också känna oss lugnare i att vi hinner med något mer på kvällarna än allt djurfix. Det är dock viktigt att poängtera att det är ljuvligt, vi ångrar ingenting! Och såhär hurtiga har vi aldrig varit, med 3-4 timmars utetid varje dag efter jobbet och mycket fysiskt arbete under den tiden. Särskilt bra på vintern, när det kanske är enklare att stanna inne för att det är kallt ute. Inget sånt på Skogstorp!

IMG_3797