Archive for January, 2014

Emma skriver:

När ögonen till slut vant sig vid att öppnas sådär JÄTTEtidigt igen efter julledigheten, och när hjärnan börjar hitta formen igen under arbetsdagarna, då kommer också planerna för årets gamerhändelsern som av bara farten. Det är riktigt mysigt att sitta i ett elduppvärmt kök med snödrivorna utanför och fundera över vilka äventyr året ska få innehålla. Eller snarare, vilka förutsättningar jag ska ge äventyren, för det går ju aldrig att veta i förväg vilka jublande, omtumlande och knasiga upplevelser som faller ut.

Årets absolut säkraste event för vår del är LinCon, Linköpings spelkonvent som går av stapeln under Kristi Himmelfärdshelgen. Vi var på en andra kick-off i början av januari för att stampa igång 2014 och växla upp planeringen ett snäpp. Ja, alltså… Jag har engagerat mig litegrann i år. Inte mycket, bara lite. Den hemtama och kära rollen som Grillchef är inte betungande och svår att hålla sig ifrån. Mats provar Logistik i år, inte som chef ens (han vann vad gäller att hålla oss i skinnet när det kommer till LinCon-engagemang). Med undantag för tre år som General för konventet har jag grillat i alla mina år (utom första året då jag var förvirrad, ny besökare). Första grillningen gled jag in i 2003, och sen var det kört.

Grillen 2005
På LinCon 2005 körde vi “Gangsta Grill”, då vi rev av ärmarna på tröjorna och använde som hårband resp armband. Tuffa som få… 😉

Här måste jag passa på att ge cred till dåtidens GrillMaster, Pelle Sandström (numera Nogéus), som gjorde att jag faktiskt kom tillbaka året efter. När jag hade vänt mina sista burgare 2003, var det Pelle som ropade efter mig och med ett uppmuntrande leende frågade: “Du kommer väl nästa år?”. Att som helt ny i gänget, organisationen och tillvaron som är LinCon få den bekräftelsen på att jag gjort ett bra jobb och att de ville ha mig tillbaka var oslagbart. Jag önskar att alla som någon gång börjar engagera sig i något ideellt får samma fråga, med samma värme! Jag gör mitt bästa varje år för att föra den uppskattningen vidare, och hoppas att Pelle kan förstå vilken god gärning han gjorde den där gången.

När vi ändå är inne på nostalgispåret, så plockade jag hem några barndomsspel från mina föräldrar förra helgen. Faster Agathas Testamente var ett spel som direkt stod ut i hyllan, och jag minns till och med delar av tv-reklamen för det. Inte konstigt att vi som 8-12-åringar ville ha det när det var mysig design, fullt med fällor att kasta våra motspelare i och nervositeten över vem som skulle sitta på vinsten när tiden var ute. Mats och jag testspelade, och nog märks det att det är ett barnspel. Nördiga som vi är började vi direkt fundera över regelmodifikationer som skulle göra det svårare, men vi hade en riktigt trevlig kväll med det även i ursprungsform (när vi väl hade byggt upp spelplanen, det var mer meck med fällorna och manickerna som skulle funka än vad jag mindes).

Faster Agathas Testamente

Faster Agathas Testamente

Hysteriskt roligt: i reglerna syns det också att det är skrivet för barn, bland annat har de beskrivit i detalj hur en spelare gör för att bluffa. “Eftersom du inte vill att dina motspelare ska få veta vilka spelbrickor som är dina, kan du BLUFFA genom att flytta andra spelbrickor än dina egna…” “Om [Fälla-kortet] stämmer överens med fällan, använder du det inte! Låtsas bara som om det var fel kort och behåll det!”

"Roligt och spännande!"

“Roligt och spännande!”

Jag passade också på att ta hem en hög med serietidningar som följt med i släkten länge och väl. Finn och Fiffi, en serie jag aldrig stött på i något annat sammanhang och som jag heller aldrig hört någon annan prata om (utom någon enstaka person). Serietidningarna har legat hemma hos farmor och farfar sedan vi var små, och jag tror de är pappas från början. De vi har är från 1979, och jag kan inte låta bli att förundras över hur länge de har hållt i gott skick trots generationer av barn som läst och läst om. De är rätt bra faktiskt, spännande och dyker ned i många olika genrer. Så, finns det någon som har samma uppväxtrelation till Finn och Fiffi som jag? Eller som hart hört talas om serien?

För att avsluta med en framåtblick över gamer-året så är peppen på topp just nu! Tre konvent (Prolog, GothCon och LinCon) är inbokade för min del, och det blir ett nutidslajv (Lindängens Riksinternat), ett fantasylajv (Made in Hessbrand, Krigshjärta) ett steampunklajv (Clockbottom) samt högst troligen ett milsim under året. Det är fantastiskt roligt att hobbyn har utvecklats åt så många håll, så att det finns arrangemang för alla smaker och stilar i princip året runt. Lyxproblemen som uppstår när jag tvingas välja i kalendern är förstås frustrerande, men det gör mig också lite stolt över att hobbyn nu erbjuder så många välgjorda arr att det inte går att åka på alla. Win!

De två äldsta damerna som var bland de första höns vi skaffade. Dvärgkochiner.

De två äldsta damerna som var bland de första höns vi skaffade. Dvärgkochiner.

Efter kissen så var det höns som blev våra första djur på gården (samt en ilsken anka som trodde han var en tupp, till stor oreda i hönsgården, tills vi gjorde oss av med honom). Lättskötta och ett måste-inslag i gårdsidyllen, tänkte vi. Och ja, de är lättskötta och trevliga, även om själva skötandet tar en del tid varje dag. Det är också det djur vi börjat slakta själva och äta, vilket har varit lärorikt och ökat på känslan av kapabelhet (det saknas ett svenskt ord för det!).

Vi har märkt att ungefär 11 höns och en tupp är lagom för oss både vad gäller utrymmet för dem och för insatsen det krävs att hålla dem (mat, städning, etc). Sedan är planen att ta två kullar kycklingar om året för att få matreserven påfylld, men det har blivit lite sisådär med det. Vi har nog haft ungefär två kullar i snitt, men inte när vi har planerat det… Å andra sidan märker vi stor skillnad i “smygkläckta” kullar från höns som har rymt och ruvat ute i det vilda, gentemot kullar som kläcks i ett rede i hönshuset där vi är med från början. De vildkläckta ungarna är mycket tuffare och lär sig överlevnad tidigt, medan de inomhuskläckta är mycket mer beroende av mammorna längre.

Djungelhönan med två barn (och ett ännu okläckt sådant!).

Djungelhönan med två barn (och några ännu okläckta).

Ja, mammorna. För oavsett vilken höna som ruvar och kläcker fram de av alla hönsen lagda äggen, så kommer det minst en mamma till och tar hand om barnen. Är det en stark ruvhöna kommer hon och någon extramamma sköta dem, är det en svag ruvhöna blir hon i värsta fall bortkörd och två andra höns tar över. Väldigt intressant att se. Och vilka mammor de är, höns! Jäklar vad de kan kämpa för sina barns säkerhet. Där har vi flera gånger noterat likheten med dinosaurier och anat att den mordiska genen minsann finns kvar därinne nånstans. Liksom deras autoinzoomning på kroppspulsådern i handlederna… Det är inte utan anledning vi kör gummistövlar och arbetshandskar när vi ska in och rengöra hos de nyblivna mammorna.

Det är många som frågar om det inte är svårt att slakta, utifrån tanken om att det är synd om hönsen och att ens moral säger ifrån. Första gången var det läskigt, det får vi säga. Men när väl huvudet är av och själva hanteringen börjar så är det faktiskt inte konstigt längre. Det är liksom inte längre samma djur, utan kött på väg att bli mat. Det må låta barbariskt, men det är inte värre än det som händer med fryskycklingen i disken på ICA också, tvärtom. Här går de in och ut som de önskar, fritt i trädgården eller i sin utegård, ända fram till sista ögonblicket. Och de bedövas först, så de känner ingenting heller. Och det är inte små fjunbollskycklingar som slaktas; de ska tas mellan 6 och 11 månader för att vara som bäst, och de ser fullt vuxna ut vid ungefär 5 månader. Oavsett, det är förståeligt att det är en känslig fråga och svårt att föreställa sig, men vi är väldigt glada att vi kan garantera de djur vi äter ett gott liv (både för vår och deras skull; de får inte heller i sig en massa tillväxthormoner eller liknande).

Hönsbeteende i grupp är en annan fascinerande aspekt med fåglarna. Det finns ingen grupp i någon annan djurart vågar jag påstå som är så elaka som höns! Superstrikta hierarkier råder, som också förändras över tid av anledningar vi ännu inte listat ut (förutom skadade/sjuka djur som direkt stöts bort med våld och hot). Och det är inga milda näbbar och klor som appliceras på den som dristar sig att gå över gränsen för vad dess plats innefattar… Faktum är att det pågår forskningsarbete på just höns, vad gäller beteende och hackande, etc. Mycket intressant. Vi tog över fyra djungelhöns från universitetet när de behövde göra plats, vilket kändes som en bra insats att göra. Djungelhönsen används som jämförelseras med våra tamhöns för att påvisa originalbeteende, och nog var de lååångt bättre flygare än våra övriga höns. Bättre mammor också, och lade mest och ruvade mest ägg av alla. Helt omöjliga att hålla i trädgården dock, när de kände för det drog de ett tag och kom i bästa fall hem efter några dagar (den som var borta längst kom efter mer än en vecka hem med åtta bebisar (från ägg hon måste lagt ute och flugit iväg och ruvat på i ytterligare två veckor). Surprise!).

Tupparnas beteende är lika spännande det. Vår första tupp var enastående, och vi är rädda att vi aldrig kommer stöta på en sådan ordentlig ledare igen. Han hade stenkoll på både höns och hot, och höll ihop flocken nästintill på räta led. Kom det en fara varnade han och höll sig själv framme för att eventuellt slå tillbaka, tills alla höns tagit skydd. Först då gömde han sig själv. På kvällarna efter att ha lett flocken in i hönshuset gick han och räknade in alla, och saknades någon gick han ut i mörkret igen och letade upp samt jagade in den vilsna hönan. Fantastiskt! Tyvärr måste man byta tupp med jämna mellanrum, vi gör det främst utifrån att de blir bröder eller fäder till stora delar av vår nya flock i och med kycklingar vi sparar.

Tupp nr 2, fegistuppen.

Tupp nr 2, fegistuppen.

Tupp nummer två var ett riktigt bottennapp i jämförelse. Han hade växt upp med två andra, starkare tuppar, så det tog ett par månader innan hans självbild hann ifatt hans uppgift. Fortfarande var han riktigt dålig dock. Även om han hade koll på hoten, så varnade han max en gång innan han själv kastade sig in under närmsta buske för att ligga och trycka tills hotet försvunnit. Och koll på flocken? Näe. Vi skämdes å hans vägnar när han fick jaga ned de långsammaste hönsen för att få para sig (och markera sin tuppighet).

Tredje tuppen var riktigt lovande, även om han inte var mer än 6 månader när han kom till oss. Höll koll och vaktade i stil med den första tuppen. Men tyvärr var hans hjärta större än stridsdugligheten och han föll offer för den rovfågel som härjat här de senaste veckorna när han försökte få hönsen i skydd. Inte utan kamp, tror vi.

Just nu har vi alltså ingen designerad tupp, utan låter den största ur årets kycklingkull vara ledare tills det är dags för slakt. Då får vi leta upp någon ny igen. Det är synd att han är bror till hälften av våra höns för han verkar också lovande och har riktigt tjusiga tuppattribut (kam, slör (“haklappen”) och hållning, tex). Vi hoppas att vi hittar en i stil med vår första drömtupp, och att vi får ordning på de vildkläckta höns vi ska spara nu, så de förstår att vi kommer med mat och inte hot. I nuläget har vi bara en höna kvar från vår generation/omgång 2, alla andra är nyare och har inte förstått det än. Och eftersom rovfågeln så sent som idag snodde åt sig ytterligare en höna, är de lite spända förstås.

Så tålamodet som krävs för att lirka ut två förrymda, rovdjursskrämda och ännu inte matburksbetingade höns ur det mest ogenomträngliga, snårigaste av snår som trädgården kan uppbringa… det ger massor med poäng på egenskapen Tålamod. Bara att fylla i karaktärsbladet. Pling!

Emma skriver:

Vår tredje nyårsafton i Skogstorp! Väldigt mycket mindre snö än förra gången, och stämningen var väldigt pösig för att säga något. Eller, det beror väl på hur man ser det förstås, jag satt och trixade med bloggverktyg på internätet (pösig) medan Mats gav sig på att såga upp stocklagret som legat sedan vi flyttade in (inte pösig).

Mats med motorsågen, ett bra sätt att tillbringa nyårsafton!

Mats med motorsågen, ett bra sätt att tillbringa nyårsafton!

Vid inflytt fick vi ta över galet mycket utrustning för en billig penning från förra ägaren, vilket vi är evigt tacksamma för. Däribland tre motorsågar och fem års upphuggen ved, plus två år i stock. Kommentaren när han erbjöd oss det var att han hade flyttat in utan en enda pinal, och ville ge oss möjligheter han inte hade då. Fantastiskt fint (även om det påminner mig hemskt mycket om Lestat i Anne Rice’s vampyrserie, när han gång på gång erbjuder döden eller ett liv som vampyr till sina offer; “I want you to have the choice I never had…”)!

Nu ska det bara kapas upp också, och det kommer ta sin lilla tid märkte jag när jag skulle påbörja arbetet som i icke-pösig. Vedkapen är väldigt låg i sin utformning och jag hittade inget bra att ställa upp den på. Det blev därför “vedkapning-på-huk”, en mycket känd icke-ergonomisk övning som inte rekommenderas till personer över 10 år. Att hugga för hand gör vi för det mesta, men det var en del riktiga klossar i den där högen som krävde lite maskinellt inflytande för att det skulle ta rimligt lång (kort) tid. Jag inser att jag hela mitt liv brustit i förståelsen för den lyx det innebär att ha en vedkap.

Löwenherz. Det här exemplaret fick Mats tag i via en begagnade-spel-butik i USA.

Löwenherz. Det här exemplaret fick Mats tag i via en begagnade-spel-butik i USA.

Nyårskvällen spenderades sedan på tu man hand, som kommit att bli vår tradition här i Skogstorp. Vi klädde upp oss lite fint, och gjorde som brukligt egen plankstek (bästa nyårsmålet!) följt av avancerade brädspel fram till midnatt. Löwenherz brukar det bli, jämt som bara attan mellan oss två, vilket följdes av ett parti Elder Sign som är periodens heta här i stugan. Tyvärr har Löwenherz slutat tillverkas i originalutformning, men får ni möjlighet så spela det! Grymt bra och välbalanserat strategispel!

När det började smälla sedan gick vi ut på närmaste åker och beskådade spektaklet i samhällena runtom som lyste upp himlen. Kissen var lite småorolig, ville gärna hålla sig nära, och fåren var vakna vid midnatt vilket är okarakteristiskt. Mest påverkades hönsen dock, ungtupparna tog i och gol i högan sky tills det slutade smälla. Det lät inte som varningsrop, utan mer som hävdelsebehov. Vilket ungtupparna i och för sig har så det räcker och blir över av. Kanske trodde de helt enkelt att det var morgon med alla ljussken på himlen.

Vi hade kommit överens om att inte ha nyårslöften, vilket vi i och för sig aldrig brukar ha, men inspirerad av Arnold Schwarzeneggers självbiografi ville jag snarare ha några nyårsmål att uppfyllas i så stor utsträckning det är möjligt. Det känns inte lika mycket som ett luddigt löfte till någon outtalad andra part, utan mer konkret och görbart. Mats hakade på, så vi följde den SMARTa linjen och satte upp specifika, mätbara, etc, mål som kändes relevanta. Ett var träningsfokuserat, och sedan för min del gällde det bland annat livsmål kring att göra det jag vill bidra till världen med, samt att lära mig något nytt. För 2014 blir det pistolskytte jag ser fram emot att lära mig!

Vi är båda mitt i processen att ta jägarexamen (teorin är avklarad, vi ska bara skjuta upp) vilket vi siktar på att fixa i vår. Det jag märkte var dock att de stora kulvapnena var väldigt tunga och jag tänker att pistolskytte ger mig en möjlighet att träna hand-öga-koordinationen på ett mer hanterbart sätt först. Plus att det känns roligt också, förstås. Och min fysiska koordinationsförmåga skulle må bra av lite hårdträning för den delen (jag anser det dock vara en talang att kunna “snubbla” och ramla omkull när man står still).

Hemmagjord plankstek! I år var dock enbart moset från egen skörd, det får bli bättring till nästa gång.

Hemmagjord plankstek! I år var dock enbart moset från egen skörd, det får bli bättring till nästa gång.