Ett inlägg om höns. Och tuppar.

Posted: January 4, 2014 in Livet på landet, Självförsörjning
De två äldsta damerna som var bland de första höns vi skaffade. Dvärgkochiner.

De två äldsta damerna som var bland de första höns vi skaffade. Dvärgkochiner.

Efter kissen så var det höns som blev våra första djur på gården (samt en ilsken anka som trodde han var en tupp, till stor oreda i hönsgården, tills vi gjorde oss av med honom). Lättskötta och ett måste-inslag i gårdsidyllen, tänkte vi. Och ja, de är lättskötta och trevliga, även om själva skötandet tar en del tid varje dag. Det är också det djur vi börjat slakta själva och äta, vilket har varit lärorikt och ökat på känslan av kapabelhet (det saknas ett svenskt ord för det!).

Vi har märkt att ungefär 11 höns och en tupp är lagom för oss både vad gäller utrymmet för dem och för insatsen det krävs att hålla dem (mat, städning, etc). Sedan är planen att ta två kullar kycklingar om året för att få matreserven påfylld, men det har blivit lite sisådär med det. Vi har nog haft ungefär två kullar i snitt, men inte när vi har planerat det… Å andra sidan märker vi stor skillnad i “smygkläckta” kullar från höns som har rymt och ruvat ute i det vilda, gentemot kullar som kläcks i ett rede i hönshuset där vi är med från början. De vildkläckta ungarna är mycket tuffare och lär sig överlevnad tidigt, medan de inomhuskläckta är mycket mer beroende av mammorna längre.

Djungelhönan med två barn (och ett ännu okläckt sådant!).

Djungelhönan med två barn (och några ännu okläckta).

Ja, mammorna. För oavsett vilken höna som ruvar och kläcker fram de av alla hönsen lagda äggen, så kommer det minst en mamma till och tar hand om barnen. Är det en stark ruvhöna kommer hon och någon extramamma sköta dem, är det en svag ruvhöna blir hon i värsta fall bortkörd och två andra höns tar över. Väldigt intressant att se. Och vilka mammor de är, höns! Jäklar vad de kan kämpa för sina barns säkerhet. Där har vi flera gånger noterat likheten med dinosaurier och anat att den mordiska genen minsann finns kvar därinne nånstans. Liksom deras autoinzoomning på kroppspulsådern i handlederna… Det är inte utan anledning vi kör gummistövlar och arbetshandskar när vi ska in och rengöra hos de nyblivna mammorna.

Det är många som frågar om det inte är svårt att slakta, utifrån tanken om att det är synd om hönsen och att ens moral säger ifrån. Första gången var det läskigt, det får vi säga. Men när väl huvudet är av och själva hanteringen börjar så är det faktiskt inte konstigt längre. Det är liksom inte längre samma djur, utan kött på väg att bli mat. Det må låta barbariskt, men det är inte värre än det som händer med fryskycklingen i disken på ICA också, tvärtom. Här går de in och ut som de önskar, fritt i trädgården eller i sin utegård, ända fram till sista ögonblicket. Och de bedövas först, så de känner ingenting heller. Och det är inte små fjunbollskycklingar som slaktas; de ska tas mellan 6 och 11 månader för att vara som bäst, och de ser fullt vuxna ut vid ungefär 5 månader. Oavsett, det är förståeligt att det är en känslig fråga och svårt att föreställa sig, men vi är väldigt glada att vi kan garantera de djur vi äter ett gott liv (både för vår och deras skull; de får inte heller i sig en massa tillväxthormoner eller liknande).

Hönsbeteende i grupp är en annan fascinerande aspekt med fåglarna. Det finns ingen grupp i någon annan djurart vågar jag påstå som är så elaka som höns! Superstrikta hierarkier råder, som också förändras över tid av anledningar vi ännu inte listat ut (förutom skadade/sjuka djur som direkt stöts bort med våld och hot). Och det är inga milda näbbar och klor som appliceras på den som dristar sig att gå över gränsen för vad dess plats innefattar… Faktum är att det pågår forskningsarbete på just höns, vad gäller beteende och hackande, etc. Mycket intressant. Vi tog över fyra djungelhöns från universitetet när de behövde göra plats, vilket kändes som en bra insats att göra. Djungelhönsen används som jämförelseras med våra tamhöns för att påvisa originalbeteende, och nog var de lååångt bättre flygare än våra övriga höns. Bättre mammor också, och lade mest och ruvade mest ägg av alla. Helt omöjliga att hålla i trädgården dock, när de kände för det drog de ett tag och kom i bästa fall hem efter några dagar (den som var borta längst kom efter mer än en vecka hem med åtta bebisar (från ägg hon måste lagt ute och flugit iväg och ruvat på i ytterligare två veckor). Surprise!).

Tupparnas beteende är lika spännande det. Vår första tupp var enastående, och vi är rädda att vi aldrig kommer stöta på en sådan ordentlig ledare igen. Han hade stenkoll på både höns och hot, och höll ihop flocken nästintill på räta led. Kom det en fara varnade han och höll sig själv framme för att eventuellt slå tillbaka, tills alla höns tagit skydd. Först då gömde han sig själv. På kvällarna efter att ha lett flocken in i hönshuset gick han och räknade in alla, och saknades någon gick han ut i mörkret igen och letade upp samt jagade in den vilsna hönan. Fantastiskt! Tyvärr måste man byta tupp med jämna mellanrum, vi gör det främst utifrån att de blir bröder eller fäder till stora delar av vår nya flock i och med kycklingar vi sparar.

Tupp nr 2, fegistuppen.

Tupp nr 2, fegistuppen.

Tupp nummer två var ett riktigt bottennapp i jämförelse. Han hade växt upp med två andra, starkare tuppar, så det tog ett par månader innan hans självbild hann ifatt hans uppgift. Fortfarande var han riktigt dålig dock. Även om han hade koll på hoten, så varnade han max en gång innan han själv kastade sig in under närmsta buske för att ligga och trycka tills hotet försvunnit. Och koll på flocken? Näe. Vi skämdes å hans vägnar när han fick jaga ned de långsammaste hönsen för att få para sig (och markera sin tuppighet).

Tredje tuppen var riktigt lovande, även om han inte var mer än 6 månader när han kom till oss. Höll koll och vaktade i stil med den första tuppen. Men tyvärr var hans hjärta större än stridsdugligheten och han föll offer för den rovfågel som härjat här de senaste veckorna när han försökte få hönsen i skydd. Inte utan kamp, tror vi.

Just nu har vi alltså ingen designerad tupp, utan låter den största ur årets kycklingkull vara ledare tills det är dags för slakt. Då får vi leta upp någon ny igen. Det är synd att han är bror till hälften av våra höns för han verkar också lovande och har riktigt tjusiga tuppattribut (kam, slör (“haklappen”) och hållning, tex). Vi hoppas att vi hittar en i stil med vår första drömtupp, och att vi får ordning på de vildkläckta höns vi ska spara nu, så de förstår att vi kommer med mat och inte hot. I nuläget har vi bara en höna kvar från vår generation/omgång 2, alla andra är nyare och har inte förstått det än. Och eftersom rovfågeln så sent som idag snodde åt sig ytterligare en höna, är de lite spända förstås.

Så tålamodet som krävs för att lirka ut två förrymda, rovdjursskrämda och ännu inte matburksbetingade höns ur det mest ogenomträngliga, snårigaste av snår som trädgården kan uppbringa… det ger massor med poäng på egenskapen Tålamod. Bara att fylla i karaktärsbladet. Pling!

Advertisements
Comments
  1. Lisa says:

    Kul att få följa er här, gott nytt år till er båda! Kramar 😍

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s