Archive for December, 2015

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Att livet på landet är mer fysiskt än att bo i lägenhet i stan, är nog ganska lätt att lista ut. Frågan är väl bara hur stor fysisk insats det blir varje dag, nu när vi har både höns, får och häst att sköta om (utöver katterna och oss själva, förstås).

Vintertid kan vi inte ta vatten via slang från utekran, eftersom det fryser (sönder). Istället behöver vi bära vattnet från duschen, då vi inte har några elsystem i hagar/boxar, och då vi vill ha lite ljummet vatten som kan motverka isbildning under dagen. Vintertid äter djuren också mer hö, och det går åt mer halm då de står inne mer än på sommaren.

Lite snabbt överslagsräknat, kan vi se att armstyrka krävs för att dagligen bära följande:

  • 120 liter vatten (+/- 20 liter) vid icke-frost, 150 liter (+/- 10 liter) vid frost/is
  • 30 kg hö (+/- några kg)
  • En skottkärra med hästbajs, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)

 
Inte varje dag, men flera gånger i veckan, bär vi också följande:

  • Halm till boxarna, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)
  • Korg med ved, gissningsvis 10-15 kg

Förberedd hästmat för en dag.

Förberedd hästmat för en dag.

Utöver detta sker också ryktning av hästar, vilket när de är som lerigast kräver sin biceps-ork (liksom hovkratsning, bära sadlar, etc). Att rida eller på annat sätt aktivera hästarna kräver förstås kondition, benstyrka, core-styrka och sånt där.

När vi inte gör de dagliga sysslorna, blir det annat som är fysiskt. Gräva upp potatis ur jorden, banka stängselstolp (det tar aldrig slut!), hugga ved, brottas med får (läs: hålla fast dem för skötsel av t ex klövar), skotta snö, bygga vindskydd åt djuren, gräva nya odlingsland, beskära träd, och mycket mer.

Vi inser snabbt att vi blir starkare för varje vecka, och att vi orkar mer och mer trots att det är slitigt. För det är roligt också, och otroligt givande att se att man är kapabel till det man vill. Så vem behöver gymkort, härute på landet? Inte vi!

Det finns så oändligt många talesätt och uttryck som kommer från djurvärlden, och inte minst från hönssammanhang.
IMG_0981

Några spontana:
Försvara med näbbar och klor
Hönsmamma
Stolt som en tupp
Som en äggsjuk höna
Livet på en pinne
Trilla av pinn
Ruva på (en hemlighet)
Högsta hönset
Hackkyckling
Som en yr höna

Ett annat uttryck är “hönshjärna”, som vanligen syftar på att man inte har mycket i huvudet. Och visst har de små hjärnor med några få fokus (äta, säkerhet, dagens hierarki, ägg, kycklingar, vakta på fara). Visst är det så att hur upprörda de än är när vi kommer in i hönshuset, kan de glömma bort att vi är där om vi bara står stilla en stund. Och bli dödsförskräckta på nytt när vi rör oss igen.

Men! För att vara så glömska och snäva i sin världsbild, har de ett enormt interaktionsspann och ett stort språk. Att sitta en längre stund och iaktta gruppen visar ett stålhårt system där alla har en plats i hierarkin, och nåde den som försöker hävda sig utanför ramarna! Att hierarkin sedan förändras då och då baserat på olika tydliga, eller otydliga, faktorer gör det förstås mer komplicerat.
Mycket spännande.

IMG_0998Vi har också fått lära oss en hel del hönsspråk av våra husdjur. För det som initialt bara låter som kackel med rop, är nyanser och rak kommunikation på många olika sätt. Kan vi härma ljuden, får vi också med oss hönsen bättre. Och det finns dialekter; när vi tagit in nya höns/tuppar från andra besättningar dröjer det några dagar, och sedan har den nya anpassat sitt språk till gruppens. Oavsett hur annorlunda den nya pratade från början. Det är häftigt!

Här kommer någon slags liten ordlista till de vanligaste lätena hos våra höns:

“Kåkk-kåkk-kåkk” = Här finns det mat! Fina grejer också! Kom allihop, värsta maten!

“Rrrrrrrriiiiiii!” = Nånting är konstigt, kanske farligt, jag vet inte, men bäst att varna lite i alla fall! Stå still sålänge!

“Kuckeli-kuuuuu!” = (tuppen) Jag är HÄR! JAG är här! Se mig! JAG ÄR HÄR!

“Kuckeli-krraaaaaahhh….” = (tonårstuppen) Jag är H*hosthost*här… kanske… Semejrå! Sjyssta!

“KrrrraaaaaAAAAAAA!” = Stor fara! Ta skydd! Rädde sig den som kan!

“Kakakakakakakakakakakakaakaaaa! (upprepa)” = Den där människan är här igen och stööör! Stör sa jag! Alltså, det är inte värt att fly, men det är så stöörigt!

“Puh-kaaaAA! Puh-kaaaaaAAAAAA! (upprepas oändligt länge)” = (höna) DU HAR TAGIT MITT REDE! Där JAG ska värpa! Jag är så galet dödskränkt så du anar inte! JAAG SKA VÄRPA DÄÄR!!1!

Emma skriver:

Rollspel är något både Mats och jag uppskattar mycket, men tyvärr något som är svårt att hitta tid till (framförallt samtidigt som andra har tid). För ett tag sen lyckades vi dock stämma träff med Björn och Anton, som kom ut på landet en sväng. Den här gången hade vi bestämt oss för att köra indierollspelet “Medan världen går under”.

rollspelDet är ett snabbt rollspel med hög friformsaspekt och lite annorlunda regler än vad gemene rollspelare kanske är van vid. Jag har spelat det en gång förut, då också med Björn och Anton faktiskt. Båda omgångarna har varit hysteriskt roliga; sådär så vi alla skrattar tills vi gråter. Det är det mest bejakande spel utanför improvisationsteater jag stött på, vilket jag också uppskattar mycket.

Medan världen går under är skrivet av Wilhelm Person, och tänkt att vara satt i en science fiction-framtid där världen som bäst håller på att gå under (det går att spela i andra miljöer än sf, men jag har inte provat det). Spelarna turas om att bestämma fem gemensamma aspekter för världen. Hur ser det ut i den framtid vi ska spela i nu?

När vi spelade var jag först ut, och i nån slags snabb kreativitet kastade jag ur mig “hover boots!”. Alla har hover boots i framtiden, såklart. Men, ur den tidgare nämnda gruppbejakande dynamiken, växte ett större koncept där hover boots fick representera ett klassamhälle satt i sten. Hover bootsen fanns i olika upplagor, med olika kraft och livslängd. Det gjorde att de rikaste var fysiskt högst upp (deras boots orkade hovra högre) och de fattigaste längst ned. De allra fattigaste gick… på marken! Eftersom världen sågs uppifrån och folk nästan aldrig befann sig på markytan, spelade inte gator och underlag någon roll. I de rikaste kvarteren var mosaiker inlagt i glaskross, vilket gav både fantastiska lyxupplevelser och hindrade de fattigaste från att ens ta sig in på gatan.

Karaktärerna behöver inte nödvändigtvis känna till eller beröras av den stora omvälvningen (som antingen kommer förgöra eller rädda världen). Karaktärerna skapas med en huvudkaraktär (inklusive dennas personliga mål) per spelare, och ett gäng biroller. Dessa placeras ut på fem platser, på vilka rollspelet kommer äga rum. Platserna är kopplade till de aspekter spelarna tidigare satt. Exempelvis hade vi torget utanför den stora börsmarknaden som en plats, där stadens invånare kunde köpa och sälja andelar i de förnybara energikällor som regerade marknaden.

IMG_0548Under själva spelet sedan, så turas alla om att vara “huvudberättare”. Storyn spelas i scener som sätts på en plats och med ett antal karaktärer, vilket huvudberättaren bestämmer. Att ha relationer mellan karaktärer öppnar för fler möjligheter, och att spela en scen kan ge två effekter. En berättande scen är en ren bakgrundsskapande story, som genererar en relation att sätta ut när scenen är klar. En drivande scen syftar till att låta en karaktär försöka uppnå sitt personliga mål, och slutar med ett tärningsslag där spelaren avgör om det lyckas eller ej.

Spelarna är indelade i lag och samlar gemensamt poäng. Det lag som först når det bestämda antalet poäng, “vinner”. Det går att spela väldigt optat för att samla poäng, eller mer storymässigt för att utforska världen spelarna skapar kontinuerligt. Min bild är att balansen brukar bli bra oavsett, utifrån dynamiken i spelsystemet och gruppen.

En rolig del i Medan världen går under, är att spelarna visserligen har sina huvudkaraktärer, men alla kan spela alla biroller. Om jag äger scenen, bestämmer jag vilka spelare som spelar vilka roller. Detta är särskilt roligt när birollerna utkristalliseras med speciellt kroppsspråk, dialekt eller starka principer. Att få fyra olika tagningar på det nervsvaga och smått gråthysteriska butiksbiträdet eller den tyskbrytande dignitären som försöker undkomma en kärleksfälla är fantastiskt!

Det tar varken lång tid att skapa sin värld eller att spela storyn, så det passar perfekt när gruppen inte har jättemycket tid eller vill göra något riktigt skrattfyllt mellan varven. I och med att det är så jättebejakande (eftersom världen skapas medan spelarna berättar), upplever jag att det också kan funka super att spela med personer som är helt nya på rollspel. Jag gillar’t!

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.