Archive for June, 2017

Emma skriver:

(Några scener från Alien:Covenant beskrivs i inlägget. Jag har gjort mitt bästa för att hålla dem spoilerfria.)

När fyller din svärmor år?
Tog du ofta hand om dina syskon när ni var små?
Är du den som hör av dig, som inleder konversationer, som frågar hur någon mår?
Kan ett helt samtal passera där ni bara pratar om den andra personen, inte dig?
Avlastar folk gärna sina personliga bekymmer på dig?
Placerades du som liten bredvid de stökiga barnen i klassen för att du ansågs ha gott/lugnande inflytande på dem”?
Är du den som inleder städinsatser i ett hem du delar med andra?

Emotional labour, eller emotionellt arbete som det kan kallas på svenska, är en term för det osynliga arbete som utförs i relationer på jobbet, hemma, ute, online och på andra ställen där interaktion sker. Det handlar om att ta ansvar för de känslor som finns i interaktionen; antingen genom att själv kontrollera vilka känslor man visar och inte visar för att passa situationen (den andre) eller genom att hantera den andres känslor på olika sätt. Det handlar också om att se och utföra saker som minskar friktionen i relationer (komma ihåg födelsedagar, städa, laga mat, etc). Googla gärna.

Emotionellt arbete är osynligt och oavlönat, men förväntat. En tydlig trend är att personer som uppfostrats som kvinnor förväntas ta mycket (eller allt) ansvar för det emotionella arbetet. “Kvinnor är ju ändå naturligt bättre på att lyssna/ta hand om andra/bry sig om/etc”, vilket förstås kommer med uppfostran där omhändertagande, tyst duktighet och socialt ansvar bekräftas. Personer som uppfostrats som män förväntas inte ta ansvar för interaktioner på samma sätt, istället premieras oftare att ta plats, inte visa känslor och många beteenden accepteras under devisen “boys will be boys”.

Det här irriterar mig något enormt.

Samhället bidrar förstås till stereotyperna och ramarna vi “ska” hålla oss inom. Nu senast såg vi Alien: Convenant, där de visserligen hade gjort mycket jobb för att återfå känslan från ursprungsfilmerna vad gäller den kvinnliga huvudrollen. Däremot gick spåret av obalanserat emotionellt arbete som en blinkande neonskylt genom filmen.

Exempel 1: En kvinna förlorar sin partner under traumatiska former. Tre män håller fast henne för att hon inte ska springa fram och själv skadas. Hon bryter ihop. När scenen är över, går hon som i ett vakuum bland de andra. Inga av männen frågar hur hon mår, erbjuder en arm eller ett öra, och säger överhuvudtaget ingenting till henne. Hon tar sig samman nog för att utföra sin uppgift. Den enda som erbjuder sig att gå med henne dit är androiden. Den säger ingenting dock, utan hon får själv inleda och ösa ur sig sina känslor. Androiden (manligt kodad) ställer inga motfrågor eller bekräftar det hon säger.

Ta hand om andra eller själv få bearbeta upplevelsen, det är frågan…

Senare förlorar en man sin partner under liknande omständigheter. Kvinnan ovan håller fast honom för att han inte ska springa fram och själv skadas. Hon pratar aktivt med honom, lugnar, visar att hon förstår och låter honom bryta ihop under henne. Ingen förväntar sig att mannen ska utföra sina sysslor eller fungera socialt ett långt tag efter händelsen. Ytterligare “supportsamtal” med kvinnan som terapeut förekommer. Hennes förlust adresseras inte mer.

Exempel 2: Den kvinnliga huvudrollen slåss mot en Alien i en helt omöjlig situation (utgångsläget är på utsidan av ett rymdskepp nere i atmosfären) utan vapen. När hon ramlar in i skeppet igen händer följande (citerat ur minnet):
Kvinnan: “That was some amazing flying!”
Manlig pilot, ser obehärskat nöjd ut och svarar: “Bah, that was nothing really.”
Alla andra i skeppet: “…”
Inget mer. Hon som just har klarat av det omöjliga får ingen bekräftelse från någon. Istället bekräftar hon mannen i scenen, som viftar bort det. Han bekräftar inte tillbaka på något vis. De flyger vidare.

Filmen innehåller många fler exempel där alla anförtror sig åt kvinnan, där hon aldrig får någon bekräftelse eller uppmärksammas för det hon gör och där hon framförallt aldrig får någon stöttning själv.
(Complete sidenot: Hade Hicks varit där hade det varit en helt annan femma. Och om androiden varit lite mer som Bishop. <3)

Emotionellt arbete kom också upp på Jane Austen-lajvet jag var på förra helgen. Tidsperioden var empir, dvs runt sekelskiftet 17-1800-tal. Innan lajvet hade vi en kort workshop på hur vi förväntades bete oss socialt som kvinnliga respektive manliga roller. Här var det tvärtom från dagens sanningar!

En man skulle vara känslosam, gärna gråta mycket, men också vara ständigt positiv. Män skulle gärna vara fysiska med varandra, t ex hålla armen om eller stötta varandra med närhet. En man skulle ta ansvar för konversationer, både för att inleda dem men också för att ställa följdfrågor och visa intresse för kvinnan. Mannen skulle se till att konversationen flöt på och att den handlade om kvinnan och hennes intressen.

En kvinna skulle vara kapabel, kompetent och samlad. Inga fysiska utsvävningar ingick, annat än möjligen med systrar, men självbehärskning var a och o. En kvinna fick inte tala med någon utan att ha blivit introducerad först, och skulle aldrig inleda en konversation. Om ämnet som mannen tog upp inte intresserade henne, kunde hon genom att vara tyst eller tala om tråkiga saker ("har du tänkt på hur dammiga vägarna är nuförtiden?") få honom att förstå att det var dags att byta ämne. Hon förväntades inte själv ställa motfrågor på det mannen sa.

På lajvet skippade vi biten om att introduceras för att få prata, men i övrigt skulle reglerna följas. Det var mycket svårt. Flera som var ovana vid den manliga empirnormen nämnde att det skapade nervositet och press att försöka hitta på samtalsämnen och driva konversationen. För egen del och vad även andra med kvinnlig uppfostran nämnde, var det mycket svårt att hålla sig från att ställa motfrågor till mannen och hamna i att konversationen bara handlade om hans situation och/eller intressen. Det märktes att det gradvis gled över till våra moderna roller ju längre lajvet gick, och jag hade gärna workshoppat det mer innan. Mycket spännande, och svårt när det är osynliga, invanda beteenden!

Så, en liten övning. Rannsaka dig själv!
Hur inleder du din del in i en konversation?
1. Avbryter den som talar för att ge din bild av saken?
2. Väntar tills den som talar pausar, för att då ge din bild av saken?
3. Väntar tills den som talar pausar, för att då ställa följdfrågor till talaren?

I grupper med manligt uppfostrade personer är det vanligare att behöva "ta" sin plats i konversationen genom att avbryta sig in. I grupper med kvinnligt uppfostrade personer är det vanligare att invänta en paus, och också bekräfta den som talar med nickar, uppmuntrande ljud, etc. I blandade grupper är det lätt hänt att både talutrymmet och personfokuset blir obalanserat gentemot de som tar plats istället för att ge. Var uppmärksam!

Några konkreta tips att testa redan idag:

– Om du är den som inleder eller för vidare en konversation; var tyst! Säg ingenting utan låt den andra parten bära vidare konversationen. Bit dig i tungan och låt tystnaden bli den andres ansvar.

– Om du är den som avbryter dig in i en konversation, våga leta efter en paus där den andre personen är färdig och öppnar för att få höra din del! Då lyssnar ni också på varandra, inte bara på er själva.

– Om du motfrågar men aldrig får motfrågor tillbaka; träna på att bara bekräfta med ett “okej” eller annat neutralt, och erbjud inte mer. Låt den andra ta ansvar från sitt håll för att bära konversationen vidare. Om personen fortsätter prata om sitt, var tyst ändå. Det kan krävas några gånger, men sen kommer högst troligen den andra fråga tillbaka också.

– Om du inte brukar ställa motfrågor eller ens bekräfta med ett svar när någon berättar saker för dig, se aktivt till att ge ett svar! Den som anförtror sig till dig gör det för att de finner dig pålitlig och trygg, förtjäna det förtroendet genom att bekräfta den som delar med sig.

– Om du är den som hör av dig först för att höra hur det är med någon annan: låt bli idag!

– Om du är den som oftast får frågan från någon annan om hur det är med dig, gör ett aktivt val idag och ställ frågan till någon du inte pratat med på ett tag!

(Du kan naturligtvis alltid ta upp det direkt och rakt ut med den du vill träna med. Ovanstående är helt enkelt praktiska övningar att använda. Kommunicera mera, peeps!)