Archive for the ‘Spelhobbyn’ Category

Mysteriet med misär

Posted: February 25, 2017 in Spelhobbyn
Tags: , , , ,

Ibland, när hon kände sig starkare, höjde hon blicken och tittade på trädkronorna högt där ovanför. Så skarpa färger, skimrande grönt i solljuset på ett sätt som ingenting nere på marken kunde efterlikna. Det förundrade henne, att något så vackert kunde finnas på en så smutsig och förstörd plats som Kreuzstern. Att träden fortsatte växa där utanför stängslet, till och med inne bland minorna, och sträckte in sina stolta grenar som ett tak över fångarna i Kreuzstern A och B. En symbol för frihet, och för att de var bortglömda. Världen snurrade på därutanför, men här inne var varje dag sig lik.

Krigshjärta VI: Svart Vatten (2013)

Emma skriver:
Det här inlägget kommer att handla om fenomenet misärlajv, vilket har kommit att bli en tydlig genre inom lajvhobbyn. Jag kommer inte att ta upp vad lajv är eller hur det går till (det går att läsa om här istället, t ex).

Min bild är att de flesta som hör talas om misärlajvande för första gången tänker två saker:
1. Misär = sova i kall lera, äta möglig bark och borsta tänderna med sten.
2. Varför vill någon utsätta sig för det på sin fritid???

Den fysiska aspekten av misärlajv är absolut en faktor i att sätta stämning och upplevelse. Ett fångläger på en idyllisk äng vid en pittoresk sjö är kanske mindre misärigt än om det låg i en lerig grop i ett grustag. Samtidigt kan misärlajv med fördel spelas utan några scenografiska intryck alls i blackbox-form (dvs i ett neutralt rum, t ex en danssal) utan att för den delen vara mindre tungt.

Filippa "Snöret" Strand, Desperatia (2009)

Filippa “Snöret” Strand, mänsklig handelsvara (Desperatia, 2009)

Angelica Gerenius (Lindängens Riksinternat (2014))

Angelica Gerenius, överklasselev åk 1 (Lindängens Riksinternat, 2014)

Misärlajv kan se väldigt olika ut, men ha samma tyngd i story och upplevelse.

Vad spelaren utsätts för behöver inte heller vara samma sak som det rollen utsätts för. Det går alltid att bryta ett lajv och ta en paus, äta lite av sin medhavda choklad eller värma sig i off-rummet. Lajv ska vara en säker miljö. (Inom misärlajvsgenren har konceptet “player fatigue” börjat utforskas på senare år, där tanken är att om spelaren exempelvis är riktigt trött så kan det ge en djupare upplevelse/inlevelse i en roll som drabbats av utmattning. Fortfarande på ett säkert sätt, naturligtvis.)

Jag hävdar dock att misärlajv framförallt baseras på rollens story och därmed det psykologiska. Om misärlajv var en filmgenre, skulle det förmodligen klassas som psykologiskt drama eller thriller. Teman för misärlajven är nästan alltid utsatta situationer med svåra val och ständigt närvarande lidande i någon form. Exempel kan vara överlevande från ett flyktingläger, vardagen på en pennalistisk internatskola eller ett julfirande med en gravt dysfunktionell familj. Gemensamma faktorer i misärlajv är att det inte ska gå att lyckas, valen du gör ska leda till att du försakar något som också är viktigt. Det finns inga lyckliga slut, och vägen dit är kantad av inre och/eller yttre lidande.

He buries the doll in the grass. A shallow cavity in the ground, two hands wide. It’s nothing much, but in a world where farewells were lost in time with the mass graves, it’s enough. He unscrews the cork from the new bottle, and pours the ashes of his dead daughter into the hollow as well. She tries to hold the candle steady for him, doesn’t let go to wipe away the tears that paint patterns of sorrow on her face.

Hinterland (2015)

På lajv är det vad du skapar och möter i dina medspelare som formar din spelupplevelse. Alla är huvudroller i sin egen “film”. I och med att misären (enligt mig) kommer ur rollens story, går det därmed att misärlajva på spel som i sig inte är klassade som misärlajv. Jag har själv misärlajvat på bofferfantasylajv såväl som på airsoftscenarion, även om andra runtomkring spelat på helt andra aspekter och inte alls haft någon misär i sin story. Det går utmärkt.

Frågan om varför någon frivilligt väljer att utsätta sig för tungt mentalt spel och lidande har förmodligen lika många svar som det finns misärlajvare. För min egen del, med risk för att låta outhärdligt pretentiös, lajvar jag för att utvecklas och lära mig saker om mig själv och andra. Genom att försätta mig i situationer jag (högst troligen) aldrig kommer att råka ut för i mitt privatliv, kan jag i en trygg, avgränsad miljö få en kort inblick i hur det skulle kunna vara och hur jag skulle reagera i sådana situationer. Eller testa att reagera på sätt jag aldrig skulle göra privat, och se vilka effekter det får på andra. Eller testa att tillskriva mig åsikter och ståndpunkter långt från mina privata, för att få en förståelse för de som tycker så i verkligheten (och därmed överbrygga missförstånd i kontakt med dessa).

She slams him against the wall, getting the result of a moment without a smile.
“Why are you smiling?! Are you listening to me? You’re nothing! I hate you! For all this time, for every time you’ve extinguished the flame inside me, I hate you! And why would you do that, when we’re the same?!”

Do Androids Dream (2017)

Jag hör ibland att det finns en tanke om att misärlajva för att mer uppskatta sin vardag när man kommer hem. På ett sätt ja; saker vi tar för givet kan kännas långt mer uppskattade efter ett misärlajv (mat, rinnande vatten, fred, social stabilitet). Samtidigt vill jag aldrig mena att jag åker på misärlajv för att lida nog för att det ska vara skönt att komma hem. Jag lajvar för upplevelsen när den pågår och det den ger mig i form av lärdomar. Jag lider inte privat på ett misärlajv, jag är mitt inne i en stark historia där jag inte bara är åskådare, utan aktiv deltagare.

Lajv kan aldrig ersätta eller sägas vara identisk med en verklig upplevelse av den spelade situationen. En papperslös flykting kan inte “avbryta spelet” och gå in i ett off-rum för att äta en macka. En döende HIV-patient kan inte resa sig och gå när “lajvet är slut”. Men att fysiskt och mentalt gå in i ett scenario som belyser svåra/tunga ämnen ger en förstahandsupplevelse som vida överstiger vad det innebär att bara läsa eller höra om ämnet. Det är min fulla övertygelse att alla skulle må bra av att lajva ibland, och att vi skulle kunna överbrygga många konflikter baserade på just oförståelse för varandras utgångspunkt genom att lajva varandras historier.

We move on in search of the US troops we no longer ascribe the term “friendlies” to, changed forever by the encounters that took place this night and the entangled truths that have been revealed to us. Will I write their story? I don’t know. It’s my story as well now, and I’m a long way from making peace with that fact. I let the shadows of the trees swallow me as we leave the empty building behind, allow myself to be empty of everything but night air for the time being. When dawn comes, I might be able to think again, but for now I’m just alive.

Alive.

Fun to be had (2009)

Emma skriver:

Rollspel är något både Mats och jag uppskattar mycket, men tyvärr något som är svårt att hitta tid till (framförallt samtidigt som andra har tid). För ett tag sen lyckades vi dock stämma träff med Björn och Anton, som kom ut på landet en sväng. Den här gången hade vi bestämt oss för att köra indierollspelet “Medan världen går under”.

rollspelDet är ett snabbt rollspel med hög friformsaspekt och lite annorlunda regler än vad gemene rollspelare kanske är van vid. Jag har spelat det en gång förut, då också med Björn och Anton faktiskt. Båda omgångarna har varit hysteriskt roliga; sådär så vi alla skrattar tills vi gråter. Det är det mest bejakande spel utanför improvisationsteater jag stött på, vilket jag också uppskattar mycket.

Medan världen går under är skrivet av Wilhelm Person, och tänkt att vara satt i en science fiction-framtid där världen som bäst håller på att gå under (det går att spela i andra miljöer än sf, men jag har inte provat det). Spelarna turas om att bestämma fem gemensamma aspekter för världen. Hur ser det ut i den framtid vi ska spela i nu?

När vi spelade var jag först ut, och i nån slags snabb kreativitet kastade jag ur mig “hover boots!”. Alla har hover boots i framtiden, såklart. Men, ur den tidgare nämnda gruppbejakande dynamiken, växte ett större koncept där hover boots fick representera ett klassamhälle satt i sten. Hover bootsen fanns i olika upplagor, med olika kraft och livslängd. Det gjorde att de rikaste var fysiskt högst upp (deras boots orkade hovra högre) och de fattigaste längst ned. De allra fattigaste gick… på marken! Eftersom världen sågs uppifrån och folk nästan aldrig befann sig på markytan, spelade inte gator och underlag någon roll. I de rikaste kvarteren var mosaiker inlagt i glaskross, vilket gav både fantastiska lyxupplevelser och hindrade de fattigaste från att ens ta sig in på gatan.

Karaktärerna behöver inte nödvändigtvis känna till eller beröras av den stora omvälvningen (som antingen kommer förgöra eller rädda världen). Karaktärerna skapas med en huvudkaraktär (inklusive dennas personliga mål) per spelare, och ett gäng biroller. Dessa placeras ut på fem platser, på vilka rollspelet kommer äga rum. Platserna är kopplade till de aspekter spelarna tidigare satt. Exempelvis hade vi torget utanför den stora börsmarknaden som en plats, där stadens invånare kunde köpa och sälja andelar i de förnybara energikällor som regerade marknaden.

IMG_0548Under själva spelet sedan, så turas alla om att vara “huvudberättare”. Storyn spelas i scener som sätts på en plats och med ett antal karaktärer, vilket huvudberättaren bestämmer. Att ha relationer mellan karaktärer öppnar för fler möjligheter, och att spela en scen kan ge två effekter. En berättande scen är en ren bakgrundsskapande story, som genererar en relation att sätta ut när scenen är klar. En drivande scen syftar till att låta en karaktär försöka uppnå sitt personliga mål, och slutar med ett tärningsslag där spelaren avgör om det lyckas eller ej.

Spelarna är indelade i lag och samlar gemensamt poäng. Det lag som först når det bestämda antalet poäng, “vinner”. Det går att spela väldigt optat för att samla poäng, eller mer storymässigt för att utforska världen spelarna skapar kontinuerligt. Min bild är att balansen brukar bli bra oavsett, utifrån dynamiken i spelsystemet och gruppen.

En rolig del i Medan världen går under, är att spelarna visserligen har sina huvudkaraktärer, men alla kan spela alla biroller. Om jag äger scenen, bestämmer jag vilka spelare som spelar vilka roller. Detta är särskilt roligt när birollerna utkristalliseras med speciellt kroppsspråk, dialekt eller starka principer. Att få fyra olika tagningar på det nervsvaga och smått gråthysteriska butiksbiträdet eller den tyskbrytande dignitären som försöker undkomma en kärleksfälla är fantastiskt!

Det tar varken lång tid att skapa sin värld eller att spela storyn, så det passar perfekt när gruppen inte har jättemycket tid eller vill göra något riktigt skrattfyllt mellan varven. I och med att det är så jättebejakande (eftersom världen skapas medan spelarna berättar), upplever jag att det också kan funka super att spela med personer som är helt nya på rollspel. Jag gillar’t!

Post Convenit: Prolog

Posted: March 7, 2014 in Spelhobbyn
Tags: , ,

Emma skriver:

Förra helgen var jag iväg på lajvkonventet Prolog, ett event som körs fre-sön i Västerås en gång om året. Det är en mötesplats för lajvare från hela landet och alla genrer inom lajvhobbyn, med vad jag ser som ett underliggande fokus på att utveckla både sig själv och hobbyn. Föreläsningar, workshops, utvecklingsforum och kortare lajv avlöser varandra i ett späckat schema där det också brukar vara intressant att försöka få in någon slags oinbokad umgängestid med de andra som är där. I klassisk konventsstil blir det aningens mindre sömn än annars, inte bara på grund av sovsalsgolvens oförlåtande bemötande.

Något jag älskar med lajvare (och/eller lajvhobbyn) är den högst okomplicerade inställningen till att ses. Med några undantag träffar jag mina lajvvänner en eller max ett fåtal gånger varje år. På Prolog har jag störst chans att träffa många av dem samtidigt, vilket för mig är anledningen till att jag åker på konventet. Det som är skönt är dock att detta sällsynta träffande inte spelar någon roll, varken mellan träffar eller när de väl sker. Ingen förväntar sig någon nogsam, regelbunden kontakt och när vi sedan ses är det med stor glädje och utan ursäkter, förklaringar eller annat till varför vi inte setts tidigare. Det bara är så, och när vi ses är vi glada för det. Jag har märkt att jag mår bra av den avslappnade inställningen.

Knektbyxor på!

Knektbyxor på!

I år hade jag dock ett stort stressmoment med mig i bilden; de sablarns knektbyxorna jag nämnt i ett tidigare inlägg. Förmodligen det mest komplicerade jag har sytt och på en tidsram som var i det ambitiösaste laget… Jag skulle delta på ett lajv på Prolog där byxorna skulle användas, så det var ju bara att göra. Huja. Hög prestationsångest både innan och på plats, och helt utan referensramar till vad som var bra och vad som inte var det. Men lo and behold, för under de kunnigas granskande ögon var resultatet godkänt med beröm och de många fina, fina orden från folk runtomkring gjorde att jag kunde lugna ned mig sen. Tack! Ni har gjort mig modig nog att gå vidare i de här knektgalenskaperna!

Inför årets Prolog hade det pratats mycket om status och osäkerhet i offlajv-sammanhang där lajvhobbyn möts. Jag beundrar lajvhobbyn för dess självkritiskhet och förmåga att på egen hand föra sin utveckling framåt, det ser jag inte på samma sätt i andra spelhobbygrenar. Just den här diskussionen slutade dock för mig i en osäkerhet kring vad som förväntades av mig på konventet (Har jag status? Vilken då? Kommer jag bli ansedd som elak om jag bara umgås med de jag är avslappnad med? Kommer jag orka göra annat än det? Hur stor kommer min egen osäkerhet kring grupptillhörighet vara?). Då jag har en begränsad energitank som töms fortare i sociala situationer än annars är jag försiktig med var och hur jag rör mig nu för tiden, och jag försöker se till att det finns andrum (antingen i form av personer jag är trygg med eller fysiska, avskilda rum att dra sig undan till) oavsett tillställning.

På plats formar det sig för mig ofta konstellationer som jag hänger mer med än andra, även om jag däremellan är öppen och hejar och interagerar med många fler förstås. Det jag kan uppskatta är att det inte går att gissa innan hur sådana konstellationer kan se ut, och i år blev det en fantastisk helg av att djupdyka i relationer med tidigare “bekanta” och personer jag faktiskt knappt känt innan. Liksom på lajv älskar jag när det ur en gemensamt upplevd händelse eller situation kan uppstå en nära relation där kramar, skratt och personliga öppningar är en naturlig del. Tack till er, ni beundransvärda varelser.
Ja, självklart blev det mycket häng med några mer välkända personer, där relationerna bara plockar upp där vi var sist och i vissa fall fördjupas, i andra rullar vidare på den sköna nivå vi lagt den. Som önskat.

Fina props som vi dessutom fick behålla!

Fina props som vi dessutom fick behålla.

Rent konkret så gjorde jag faktiskt saker på konventet också. Det första lajvet var Krigshjärtas “Ängeln som inte vågade hoppa”, en blackboxvariant av den vid det här laget välkända fantasykampanjen. Så mycket fin rekvisita har jag aldrig sett på ett blackboxlajv! Alltifrån KH-versionen av dogtags till en trovärdig fallskärm för knektarna i fråga. Jag tycker att lajvet funkade trots den ovana off-miljön runtomkring, och vi fick mycket bra spel inom vår grupp. Sedan har jag svårt när det är akter och bryts ofta, med att komma in i känslostämning och påverkas som på längre lajv. Men det var fint och en mycket bra ingång till knektsidan av kampanjen. Och byxorna funkade bra! 😀

Därefter blev det ett spontaninhopp som detektiv på Cluedo-lajvet “Mordet på direktör Ingvar von Påfågel”. Roligt men utmattande! Jag är glad att jag hade nio poliser till mitt förfogande, annars hade det aldrig gått. Fina rollgestaltningar från alla misstänkta som verkligen inte gick att analysera till oskyldighet, någon av dem… Det slutade med att vi burade in tre av de tio misstänkta.

Lördagen inleds av tradition med lajvpresentationer, där arrangörerna för årets lajv får visa upp sina projekt och peppa folk till att anmäla sig. Den här punkten har vuxit under åren och nu var det ett oräkneligt antal lajv som presenterades. Häftigt! Det ger också en tydlig vink om trender i hobbyn, vilket jag tycker är roligt. Vikingakrigslajv med fokus på mer än strid samt 40-talslajv med fokus på människor och strömningar i en historieavgörande tid verkar vara grejen 2014. Min egen pepp smittades såklart av alla andras, så nu har jag gått från att ha tre säkra lajv 2014 till fyra säkra och en drös förmodliga. What to do, what to do..?

Jag fortsatte mitt eget utvecklingsprojekt med workshopen “Att spela en skitstövel”. Jag har spelat många “onda” roller som använt sig av list och manipulation, och det tycker jag att jag kan bra. Det jag har oändligt svårt för är att vara otrevlig i folks ansikten, och att upprätthålla det längre än en halvtimme. Där har jag en off-spärr som slår till och gör min rollgestaltning tråkig och förutsägbar. Jag gillar konkreta tips och listor, vilket var vad vi fick med oss från workshopen. Jag hade önskat mer praktiska inslag kring att prova olika skitstövel-beteenden i den säkra miljön som workshopen utgjorde, men man kan inte få allt. Däremot fick jag chansen att sätta ord på skitstövliga saker andras roller gjort som jag beundrar, vilket blir påfyllnad i arsenalen inför min egen insats som upplevt otrevlig i sommar (Made in Hessbrand).

Lajvets promo-bild från Prologsidan.

“The South Will Rise Again”
Lajvets promo-bild från Prologsidan.


Det som jag tar med mig mest ifrån ur Prolog 2014 blev dock lajvet “The South Will Rise Again”. Ett zombielajv inom ramen av stereotyper från den amerikanska södern kanske inte låter så tungt, men inrollningen som pågick nästan lika länge som själva lajvet gjorde verkligen sitt för att ge känsla åt karaktärerna. Jag spelade Smith, “the gun nut”. Han bodde med sin 95-åriga mamma ute i the Swamplands och ägnade dagarna åt jakt och att dricka öl med polarna på saloonen. Frånskild och med bara gamla mamma i gungstolen på frontporchen upptäckte jag att han minsann inte var så platt som det verkade, utan att han verkligen saknade kärleken i sitt liv och sökte efter den på ett djupare plan. När zombie-apokalypsen väl kom blev det extra viktigt för honom med en familjekonstellation, att vara en del av något att bry sig om. Ungefär i mitten av spelet offrade han sig därför för kvinnan som kommit att bli den främsta kandidaten för detta, och jag spelade resten av lajvet som zombie (vilket var superkul).

En aspekt av lajvet som gjorde det tyngre var att det i grund och botten handlade om att förlora sin mänsklighet. På tjugo kort hade vi skrivit personer och faktorer som var viktiga för rollerna, och inför varje scen fick vi satsa ett antal kort. Den som satsat minst i en scen där zombies dök upp dog. Den som satsade mest fick äga nästa scen (förenklat). Mina sista tre kort var kvinnan som nämnts ovan, Smiths bästa vän och hans självständighet. Ett omöjligt val att satsa något av dem. Och fint.

Ingen lajvpest här! Foto: K. Burbeck

Ingen lajvpest här!
Foto: K. Burbeck

Sista dagen började med en föreläsning om vad som händer med kroppen på lajv. Detta intresserar mig storligen eftersom jag själv märker att jag på lajv orkar mer, kan påverkas starkt av det som händer men ändå vara mentalt utvilad efteråt eller tappar hungerkänslorna, för att nämna några exempel. Föreläsningen innehöll en hel del medicinska förklaringar och lite effekter, mycket intressant! Jag önskar alltid mer mentalt fokus och rannsakning, så det kanske kan vara ämne för en uppföljare. Däremot kände jag inte igen mig på vissa aspekter, som att alla blir sjuka efter lajv. Jag blir inte sjuk, får inte lajvpesten. Någon enstaka gång har det hänt, men som regel inte. Och jag vet att jag utsätter min kropp för mer än någonsin annars, vilket borde sänka alla försvar. Vi kom efteråt fram till att det förmodligen har att göra med att lajv för mig är sådan rekreation och avslappning mentalt att kroppens eventuella stresspåslag inte får en kvardröjande negativ effekt, utan tvärtom. Något för mig att fundera mer på. Det kanske kan tyckas märkligt med tanke på vilka roller och situationer jag ofta spelar, men det är faktiskt avslappnande. Ett komplett avbrott från vardagsstressen, tror jag det blir, som möjliggör återhämtning på ett annat plan? Oavsett; lajv är bra skit.

Efter lunch var planen att jag skulle spontaninhoppa på ett spontanuppsatt lajv om våldtäktskultur; “Nice guys”. Vid det laget var jag så slutkörd i huvudet (sov extremt lite under helgen) att jag kände att jag inte skulle kunna ge lajvet vad det förtjänade samtidigt som det skulle ta för mycket på mig, så jag backade efter att ha fått hålla tillbaka tårarna under arrangörernas instruktionsexempel. Jag tror att det var ett mycket bra lajv och jag spelar det gärna någon annan gång.

Nu är det dags att blicka framåt mot lajvåret 2014, fundera på hur jag vill att min knektjacka ska se ut, om jag behöver sy grejer från tre århundraden i år samt om människorna som gjorde mitt Prolog så jäkla bra förstår att de gjorde det.

Emma skriver:

När ögonen till slut vant sig vid att öppnas sådär JÄTTEtidigt igen efter julledigheten, och när hjärnan börjar hitta formen igen under arbetsdagarna, då kommer också planerna för årets gamerhändelsern som av bara farten. Det är riktigt mysigt att sitta i ett elduppvärmt kök med snödrivorna utanför och fundera över vilka äventyr året ska få innehålla. Eller snarare, vilka förutsättningar jag ska ge äventyren, för det går ju aldrig att veta i förväg vilka jublande, omtumlande och knasiga upplevelser som faller ut.

Årets absolut säkraste event för vår del är LinCon, Linköpings spelkonvent som går av stapeln under Kristi Himmelfärdshelgen. Vi var på en andra kick-off i början av januari för att stampa igång 2014 och växla upp planeringen ett snäpp. Ja, alltså… Jag har engagerat mig litegrann i år. Inte mycket, bara lite. Den hemtama och kära rollen som Grillchef är inte betungande och svår att hålla sig ifrån. Mats provar Logistik i år, inte som chef ens (han vann vad gäller att hålla oss i skinnet när det kommer till LinCon-engagemang). Med undantag för tre år som General för konventet har jag grillat i alla mina år (utom första året då jag var förvirrad, ny besökare). Första grillningen gled jag in i 2003, och sen var det kört.

Grillen 2005
På LinCon 2005 körde vi “Gangsta Grill”, då vi rev av ärmarna på tröjorna och använde som hårband resp armband. Tuffa som få… 😉

Här måste jag passa på att ge cred till dåtidens GrillMaster, Pelle Sandström (numera Nogéus), som gjorde att jag faktiskt kom tillbaka året efter. När jag hade vänt mina sista burgare 2003, var det Pelle som ropade efter mig och med ett uppmuntrande leende frågade: “Du kommer väl nästa år?”. Att som helt ny i gänget, organisationen och tillvaron som är LinCon få den bekräftelsen på att jag gjort ett bra jobb och att de ville ha mig tillbaka var oslagbart. Jag önskar att alla som någon gång börjar engagera sig i något ideellt får samma fråga, med samma värme! Jag gör mitt bästa varje år för att föra den uppskattningen vidare, och hoppas att Pelle kan förstå vilken god gärning han gjorde den där gången.

När vi ändå är inne på nostalgispåret, så plockade jag hem några barndomsspel från mina föräldrar förra helgen. Faster Agathas Testamente var ett spel som direkt stod ut i hyllan, och jag minns till och med delar av tv-reklamen för det. Inte konstigt att vi som 8-12-åringar ville ha det när det var mysig design, fullt med fällor att kasta våra motspelare i och nervositeten över vem som skulle sitta på vinsten när tiden var ute. Mats och jag testspelade, och nog märks det att det är ett barnspel. Nördiga som vi är började vi direkt fundera över regelmodifikationer som skulle göra det svårare, men vi hade en riktigt trevlig kväll med det även i ursprungsform (när vi väl hade byggt upp spelplanen, det var mer meck med fällorna och manickerna som skulle funka än vad jag mindes).

Faster Agathas Testamente

Faster Agathas Testamente

Hysteriskt roligt: i reglerna syns det också att det är skrivet för barn, bland annat har de beskrivit i detalj hur en spelare gör för att bluffa. “Eftersom du inte vill att dina motspelare ska få veta vilka spelbrickor som är dina, kan du BLUFFA genom att flytta andra spelbrickor än dina egna…” “Om [Fälla-kortet] stämmer överens med fällan, använder du det inte! Låtsas bara som om det var fel kort och behåll det!”

"Roligt och spännande!"

“Roligt och spännande!”

Jag passade också på att ta hem en hög med serietidningar som följt med i släkten länge och väl. Finn och Fiffi, en serie jag aldrig stött på i något annat sammanhang och som jag heller aldrig hört någon annan prata om (utom någon enstaka person). Serietidningarna har legat hemma hos farmor och farfar sedan vi var små, och jag tror de är pappas från början. De vi har är från 1979, och jag kan inte låta bli att förundras över hur länge de har hållt i gott skick trots generationer av barn som läst och läst om. De är rätt bra faktiskt, spännande och dyker ned i många olika genrer. Så, finns det någon som har samma uppväxtrelation till Finn och Fiffi som jag? Eller som hart hört talas om serien?

För att avsluta med en framåtblick över gamer-året så är peppen på topp just nu! Tre konvent (Prolog, GothCon och LinCon) är inbokade för min del, och det blir ett nutidslajv (Lindängens Riksinternat), ett fantasylajv (Made in Hessbrand, Krigshjärta) ett steampunklajv (Clockbottom) samt högst troligen ett milsim under året. Det är fantastiskt roligt att hobbyn har utvecklats åt så många håll, så att det finns arrangemang för alla smaker och stilar i princip året runt. Lyxproblemen som uppstår när jag tvingas välja i kalendern är förstås frustrerande, men det gör mig också lite stolt över att hobbyn nu erbjuder så många välgjorda arr att det inte går att åka på alla. Win!

Emma skriver:

Vår tredje nyårsafton i Skogstorp! Väldigt mycket mindre snö än förra gången, och stämningen var väldigt pösig för att säga något. Eller, det beror väl på hur man ser det förstås, jag satt och trixade med bloggverktyg på internätet (pösig) medan Mats gav sig på att såga upp stocklagret som legat sedan vi flyttade in (inte pösig).

Mats med motorsågen, ett bra sätt att tillbringa nyårsafton!

Mats med motorsågen, ett bra sätt att tillbringa nyårsafton!

Vid inflytt fick vi ta över galet mycket utrustning för en billig penning från förra ägaren, vilket vi är evigt tacksamma för. Däribland tre motorsågar och fem års upphuggen ved, plus två år i stock. Kommentaren när han erbjöd oss det var att han hade flyttat in utan en enda pinal, och ville ge oss möjligheter han inte hade då. Fantastiskt fint (även om det påminner mig hemskt mycket om Lestat i Anne Rice’s vampyrserie, när han gång på gång erbjuder döden eller ett liv som vampyr till sina offer; “I want you to have the choice I never had…”)!

Nu ska det bara kapas upp också, och det kommer ta sin lilla tid märkte jag när jag skulle påbörja arbetet som i icke-pösig. Vedkapen är väldigt låg i sin utformning och jag hittade inget bra att ställa upp den på. Det blev därför “vedkapning-på-huk”, en mycket känd icke-ergonomisk övning som inte rekommenderas till personer över 10 år. Att hugga för hand gör vi för det mesta, men det var en del riktiga klossar i den där högen som krävde lite maskinellt inflytande för att det skulle ta rimligt lång (kort) tid. Jag inser att jag hela mitt liv brustit i förståelsen för den lyx det innebär att ha en vedkap.

Löwenherz. Det här exemplaret fick Mats tag i via en begagnade-spel-butik i USA.

Löwenherz. Det här exemplaret fick Mats tag i via en begagnade-spel-butik i USA.

Nyårskvällen spenderades sedan på tu man hand, som kommit att bli vår tradition här i Skogstorp. Vi klädde upp oss lite fint, och gjorde som brukligt egen plankstek (bästa nyårsmålet!) följt av avancerade brädspel fram till midnatt. Löwenherz brukar det bli, jämt som bara attan mellan oss två, vilket följdes av ett parti Elder Sign som är periodens heta här i stugan. Tyvärr har Löwenherz slutat tillverkas i originalutformning, men får ni möjlighet så spela det! Grymt bra och välbalanserat strategispel!

När det började smälla sedan gick vi ut på närmaste åker och beskådade spektaklet i samhällena runtom som lyste upp himlen. Kissen var lite småorolig, ville gärna hålla sig nära, och fåren var vakna vid midnatt vilket är okarakteristiskt. Mest påverkades hönsen dock, ungtupparna tog i och gol i högan sky tills det slutade smälla. Det lät inte som varningsrop, utan mer som hävdelsebehov. Vilket ungtupparna i och för sig har så det räcker och blir över av. Kanske trodde de helt enkelt att det var morgon med alla ljussken på himlen.

Vi hade kommit överens om att inte ha nyårslöften, vilket vi i och för sig aldrig brukar ha, men inspirerad av Arnold Schwarzeneggers självbiografi ville jag snarare ha några nyårsmål att uppfyllas i så stor utsträckning det är möjligt. Det känns inte lika mycket som ett luddigt löfte till någon outtalad andra part, utan mer konkret och görbart. Mats hakade på, så vi följde den SMARTa linjen och satte upp specifika, mätbara, etc, mål som kändes relevanta. Ett var träningsfokuserat, och sedan för min del gällde det bland annat livsmål kring att göra det jag vill bidra till världen med, samt att lära mig något nytt. För 2014 blir det pistolskytte jag ser fram emot att lära mig!

Vi är båda mitt i processen att ta jägarexamen (teorin är avklarad, vi ska bara skjuta upp) vilket vi siktar på att fixa i vår. Det jag märkte var dock att de stora kulvapnena var väldigt tunga och jag tänker att pistolskytte ger mig en möjlighet att träna hand-öga-koordinationen på ett mer hanterbart sätt först. Plus att det känns roligt också, förstås. Och min fysiska koordinationsförmåga skulle må bra av lite hårdträning för den delen (jag anser det dock vara en talang att kunna “snubbla” och ramla omkull när man står still).

Hemmagjord plankstek! I år var dock enbart moset från egen skörd, det får bli bättring till nästa gång.

Hemmagjord plankstek! I år var dock enbart moset från egen skörd, det får bli bättring till nästa gång.