Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Emma skriver:

(Några scener från Alien:Covenant beskrivs i inlägget. Jag har gjort mitt bästa för att hålla dem spoilerfria.)

När fyller din svärmor år?
Tog du ofta hand om dina syskon när ni var små?
Är du den som hör av dig, som inleder konversationer, som frågar hur någon mår?
Kan ett helt samtal passera där ni bara pratar om den andra personen, inte dig?
Avlastar folk gärna sina personliga bekymmer på dig?
Placerades du som liten bredvid de stökiga barnen i klassen för att du ansågs ha gott/lugnande inflytande på dem”?
Är du den som inleder städinsatser i ett hem du delar med andra?

Emotional labour, eller emotionellt arbete som det kan kallas på svenska, är en term för det osynliga arbete som utförs i relationer på jobbet, hemma, ute, online och på andra ställen där interaktion sker. Det handlar om att ta ansvar för de känslor som finns i interaktionen; antingen genom att själv kontrollera vilka känslor man visar och inte visar för att passa situationen (den andre) eller genom att hantera den andres känslor på olika sätt. Det handlar också om att se och utföra saker som minskar friktionen i relationer (komma ihåg födelsedagar, städa, laga mat, etc). Googla gärna.

Emotionellt arbete är osynligt och oavlönat, men förväntat. En tydlig trend är att personer som uppfostrats som kvinnor förväntas ta mycket (eller allt) ansvar för det emotionella arbetet. “Kvinnor är ju ändå naturligt bättre på att lyssna/ta hand om andra/bry sig om/etc”, vilket förstås kommer med uppfostran där omhändertagande, tyst duktighet och socialt ansvar bekräftas. Personer som uppfostrats som män förväntas inte ta ansvar för interaktioner på samma sätt, istället premieras oftare att ta plats, inte visa känslor och många beteenden accepteras under devisen “boys will be boys”.

Det här irriterar mig något enormt.

Samhället bidrar förstås till stereotyperna och ramarna vi “ska” hålla oss inom. Nu senast såg vi Alien: Convenant, där de visserligen hade gjort mycket jobb för att återfå känslan från ursprungsfilmerna vad gäller den kvinnliga huvudrollen. Däremot gick spåret av obalanserat emotionellt arbete som en blinkande neonskylt genom filmen.

Exempel 1: En kvinna förlorar sin partner under traumatiska former. Tre män håller fast henne för att hon inte ska springa fram och själv skadas. Hon bryter ihop. När scenen är över, går hon som i ett vakuum bland de andra. Inga av männen frågar hur hon mår, erbjuder en arm eller ett öra, och säger överhuvudtaget ingenting till henne. Hon tar sig samman nog för att utföra sin uppgift. Den enda som erbjuder sig att gå med henne dit är androiden. Den säger ingenting dock, utan hon får själv inleda och ösa ur sig sina känslor. Androiden (manligt kodad) ställer inga motfrågor eller bekräftar det hon säger.

Ta hand om andra eller själv få bearbeta upplevelsen, det är frågan…

Senare förlorar en man sin partner under liknande omständigheter. Kvinnan ovan håller fast honom för att han inte ska springa fram och själv skadas. Hon pratar aktivt med honom, lugnar, visar att hon förstår och låter honom bryta ihop under henne. Ingen förväntar sig att mannen ska utföra sina sysslor eller fungera socialt ett långt tag efter händelsen. Ytterligare “supportsamtal” med kvinnan som terapeut förekommer. Hennes förlust adresseras inte mer.

Exempel 2: Den kvinnliga huvudrollen slåss mot en Alien i en helt omöjlig situation (utgångsläget är på utsidan av ett rymdskepp nere i atmosfären) utan vapen. När hon ramlar in i skeppet igen händer följande (citerat ur minnet):
Kvinnan: “That was some amazing flying!”
Manlig pilot, ser obehärskat nöjd ut och svarar: “Bah, that was nothing really.”
Alla andra i skeppet: “…”
Inget mer. Hon som just har klarat av det omöjliga får ingen bekräftelse från någon. Istället bekräftar hon mannen i scenen, som viftar bort det. Han bekräftar inte tillbaka på något vis. De flyger vidare.

Filmen innehåller många fler exempel där alla anförtror sig åt kvinnan, där hon aldrig får någon bekräftelse eller uppmärksammas för det hon gör och där hon framförallt aldrig får någon stöttning själv.
(Complete sidenot: Hade Hicks varit där hade det varit en helt annan femma. Och om androiden varit lite mer som Bishop. <3)

Emotionellt arbete kom också upp på Jane Austen-lajvet jag var på förra helgen. Tidsperioden var empir, dvs runt sekelskiftet 17-1800-tal. Innan lajvet hade vi en kort workshop på hur vi förväntades bete oss socialt som kvinnliga respektive manliga roller. Här var det tvärtom från dagens sanningar!

En man skulle vara känslosam, gärna gråta mycket, men också vara ständigt positiv. Män skulle gärna vara fysiska med varandra, t ex hålla armen om eller stötta varandra med närhet. En man skulle ta ansvar för konversationer, både för att inleda dem men också för att ställa följdfrågor och visa intresse för kvinnan. Mannen skulle se till att konversationen flöt på och att den handlade om kvinnan och hennes intressen.

En kvinna skulle vara kapabel, kompetent och samlad. Inga fysiska utsvävningar ingick, annat än möjligen med systrar, men självbehärskning var a och o. En kvinna fick inte tala med någon utan att ha blivit introducerad först, och skulle aldrig inleda en konversation. Om ämnet som mannen tog upp inte intresserade henne, kunde hon genom att vara tyst eller tala om tråkiga saker ("har du tänkt på hur dammiga vägarna är nuförtiden?") få honom att förstå att det var dags att byta ämne. Hon förväntades inte själv ställa motfrågor på det mannen sa.

På lajvet skippade vi biten om att introduceras för att få prata, men i övrigt skulle reglerna följas. Det var mycket svårt. Flera som var ovana vid den manliga empirnormen nämnde att det skapade nervositet och press att försöka hitta på samtalsämnen och driva konversationen. För egen del och vad även andra med kvinnlig uppfostran nämnde, var det mycket svårt att hålla sig från att ställa motfrågor till mannen och hamna i att konversationen bara handlade om hans situation och/eller intressen. Det märktes att det gradvis gled över till våra moderna roller ju längre lajvet gick, och jag hade gärna workshoppat det mer innan. Mycket spännande, och svårt när det är osynliga, invanda beteenden!

Så, en liten övning. Rannsaka dig själv!
Hur inleder du din del in i en konversation?
1. Avbryter den som talar för att ge din bild av saken?
2. Väntar tills den som talar pausar, för att då ge din bild av saken?
3. Väntar tills den som talar pausar, för att då ställa följdfrågor till talaren?

I grupper med manligt uppfostrade personer är det vanligare att behöva "ta" sin plats i konversationen genom att avbryta sig in. I grupper med kvinnligt uppfostrade personer är det vanligare att invänta en paus, och också bekräfta den som talar med nickar, uppmuntrande ljud, etc. I blandade grupper är det lätt hänt att både talutrymmet och personfokuset blir obalanserat gentemot de som tar plats istället för att ge. Var uppmärksam!

Några konkreta tips att testa redan idag:

– Om du är den som inleder eller för vidare en konversation; var tyst! Säg ingenting utan låt den andra parten bära vidare konversationen. Bit dig i tungan och låt tystnaden bli den andres ansvar.

– Om du är den som avbryter dig in i en konversation, våga leta efter en paus där den andre personen är färdig och öppnar för att få höra din del! Då lyssnar ni också på varandra, inte bara på er själva.

– Om du motfrågar men aldrig får motfrågor tillbaka; träna på att bara bekräfta med ett “okej” eller annat neutralt, och erbjud inte mer. Låt den andra ta ansvar från sitt håll för att bära konversationen vidare. Om personen fortsätter prata om sitt, var tyst ändå. Det kan krävas några gånger, men sen kommer högst troligen den andra fråga tillbaka också.

– Om du inte brukar ställa motfrågor eller ens bekräfta med ett svar när någon berättar saker för dig, se aktivt till att ge ett svar! Den som anförtror sig till dig gör det för att de finner dig pålitlig och trygg, förtjäna det förtroendet genom att bekräfta den som delar med sig.

– Om du är den som hör av dig först för att höra hur det är med någon annan: låt bli idag!

– Om du är den som oftast får frågan från någon annan om hur det är med dig, gör ett aktivt val idag och ställ frågan till någon du inte pratat med på ett tag!

(Du kan naturligtvis alltid ta upp det direkt och rakt ut med den du vill träna med. Ovanstående är helt enkelt praktiska övningar att använda. Kommunicera mera, peeps!)

Advertisements

Som omväxling till ridning, promenader, tömkörning och skogsmys har vi skaffat en pilatesboll till hästarna. Den fundersamma kan gärna dra en snabb googling för att se hur kul hästar kan tycka att det är att härja runt med en stor boll (eller gå direkt hit för underhållning!).

Upprymda gick vi ut i hagen för att testa. Här är den initiala reaktionen från Korint och Lotus:

Efter det något svala intresset försökte vi oss på den mer pedagogiska biten istället. Här är Emmas freebaseade boll-utbildning med två hästar som aldrig tidigare sett oss begära nåt sånt här knasigt:

Korint är otroligt snabblärd, på bara tre uppmuntranden förstod han att putt på boll är lika med godis. Däremot slutar ju inte hans intelligens där, utan han listade istället ut att godiset kom från den där påsen bakom min rygg, och då var ju bollen bara ett onödigt mellansteg… Nästa gång ska jag inte ha godispåse som ett objekt, utan i fickan eller så.

Lotus är också smart och snabblärd, verkligen. Dock har han lite svårare att behålla fokus på en grej, han är lite närmare spattighetshållet och måste kolla runt, pyssla med annat och känna att han själv bestämmer över situationen emellanåt. Han är oändligt mycket lugnare i psyket än när han kom, men fortfarande har han hög integritet och är noga med vad som händer runt honom. Sedan är det såklart inte lätt när högrankade Korint klämmer sig in och ska ta över, alltid.

All in all; ett roligt test och vi kommer definitivt fortsätta pyssla med den mentala träningen också! Varva lastträning, bollträning, stå-på-platta-träning, stanna-vid-pallen-träning… Det finns mycket att trixa med!

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.

Åter till Juratiden

Posted: June 17, 2015 in Uncategorized

Vi har försökt undvika spoilers från Jurassic World, men det kan möjligen finnas någon liten sådan nedan.

Jurassic Park gjorde verkligen ett bra intryck när den kom (1993), allt var nytt och stort och häftigt. Roller med karaktärsutveckling, nyanserade personligheter, osv. Emma, 9 år, hade både Lex och Ellie som rolemodels (Science! Kunnighet! Vegetarian! 😉 ). Så nu när vi gick på Jurassic World, 22 år senare, var det fullt med glada nostalgiförhoppningar som spratt omkring i magarna.

Och filmen var nog storslagen, och flörtade sceniskt mycket med den första filmen. Röd flare i regn som distraherar en T-rex, öppna fält med gräsätare, ensamma barn i parktransporten, återbesök i gamla entréhallen, osv. Det enda som verkligen kändes wow-nytt&häftigt var dock vattenbesten (som Emma kvickt döpte till mausoleumdinosaurien, i brist på minne), tyckte vi.

Det som däremot sänkte hela filmen totalt, var den omotiverade och degraderande Hollywood-stereotypning av rollerna som skett. Eller ja, kanske inte ens Hollywood, utan enligt samtidsideal som tydligen ska verka attraherande, tittarinbjudande och utan krav på tänk. Vi gör en pedagogisk lista för att visa några exempel:

Jurassic Park (1993) Jurassic World (2015)
709pjmV
chris-pratt-velociraptor-jurassic-world
Huvudrollerna har båda titeln Dr. och jobbar som arkeologer. Huvudrollerna är Nöjesparksvärdinna (kvinna) och Raptortränare (man).


still-of-laura-dern-in-jurassic-park-(1993)-large-picture jwclothes
Ellie har kläder för terrängen. Visst följer det dåtidens mode, men det är inte explicit eller utmanande. Claire har en vit dress och högklackat. Hon “byter om” senare i filmen, genom att knyta kavajen runt magen. Tur, så vi fick lite urringning.


tri346 150615_heels.jpg.CROP_.promo-mediumlarge
Ellie har likadana skor som den manliga huvudrollen. Kängor, gjorda för att överleva i djungeln med. Claire har inte likadana skor som den manliga huvudrollen (han har kängor). Hon har högklackat, som hon aldrig, aldrig tar av sig. Oavsett gyttja, stenbumlingar, krossad asfalt eller terrorflykt genom dessa. (Läs en nyanserad tanke om detta här.)


Picture 22 jwsmink
Ellie har i princip inte smink (annat än “vanligt skärmsmink” för att det inte ska blänka i huden) och fulgråter. Claire är diskret välsminkad med vattenfasta grejer och gör grimaser när hon blir rädd, men gråter oftast fint.


triceratops2 Bryce-dallas-howard-jurassic-world_4
Ellie filmas inte porrigt. Hon är upptagen med att vara en person snarare än ett objekt (kanske göra något så okvinnligt som att gräva i bajs!). Claire gör omotiverade porrkräl-poser i regnet när hon har hämtat ut T-rexen. Hon kommer verkligen inte upp/undan!


722c91e92027f0beb3bf6f7a7ef4752a Chris-Bryce-467
Ellie och Alan är ett par i filmen, men det visas inte upp och påtalas knappt. Vi minns inget hångel. Claire och Owen har varit ett par, men gjort slut. Tills det Omotiverade Hånglet uppstår mitt i filmen, instigerat av honom och avbryter henne när hon är upprörd. Consensual? Njaa…


Screen-Shot-2013-08-16-at-10.57.02 Jurassic-World-Robinson-Simpkins2
Huvudrollsbarnen är en tjejnörd och en lillebror. Storasyster kan asmycket grejer om allt och tar hand om sin bror. Huvudrollsbarnen är en pojkdouche och en lillebror. Pojkdouchen flirtar med alla tjejer (trots ett förutsatt monogamt förhållande), mekar med bilar och tar (till slut) hand om sin bror.


h5X6KqsjvBYl jurassic-world2
Det är överlägset mest Alan som tar hand om och räddar barnen genom hela parken. I flera dagar. Den här bilden visar enda gången Owen pratar/interagerar med barnen ensam. Ögonblicket varar endast under dinosaurieattacken. I övrigt har barnen en gråtande mor, en snygg assistent-barnvaktstjej och Claire som tar hand om dem (deras pappa visar inga känslor förrän i sista scenen).


Det är inte bara dinosaurierna på filmduken som återvänt till Juratiden år 2015, utan också synen på hur män och kvinnor ska se ut och bete sig.

1993, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

(Det finns såklart tusen andra aspekter att titta på, som t ex representation av etnicitet, förhållandetyper och annat som inte är så bra i nån av filmerna. Men det var inte fokus den här gången.)

Nu är äntligen vår första lamningsperiod avklarad! Alla barn är ute, lever och mår bra, vilket är fantastiskt skönt. Vi har två mammor med varsina tvillingpar ute i hagen sedan några dagar tillbaka. Två mammor vilar fortfarande i varsin lamningsbox med sina respektive tvillingpar.

En av de viktigaste delarna i lammapoteket.

Kanske det viktigaste i lammapoteket.

Vilken enorm kunskapsresa vi har gjort under våren, och inte minst nu de senaste två veckorna då lamningarna pågått… Vi har läst allt vi kunnat, byggt och förberett hela våren, och åkt till apotek efter apotek för de sista delarna i lamm-akutväskan.

Efter att ha väntat otåligt sedan i mars, insåg vi till slut att vi nog trots allt skulle utgå från dagarna då vi såg betäckningarna äga rum i november, så lammen kom i rätt tid runt skiftet april/maj. 23 och 28 april, samt 1 och 2 maj blev det.

Man får också lära sig balansen mellan att kolla dem för ofta kontra för sällan (där de flesta nog ligger på för ofta-gränsen…) liksom balansen när det gäller att ha is i magen och vänta kontra att gå in och hjälpa till vid en krånglig födsel.

Tack och lov har vi sluppit använda sondmatningsslangen och nappflaskan; alla lamm har kunnat dia själva inom utsatt tid och tackorna har tagit emot dem med en gång, och inte fött fler än två (=antalet spenar). Eftersom lamm saknar egna antikroppar när de föds, måste de snabbt få i sig råmjölk (den första mjölken i juvret) och därigenom fylla på med mammans antikroppar.

Birka var den första att lamma, mitt i natten när vi inget märkte. Jag kom ut vid 02.30 ungefär, och då hade två små lamm precis kommit ut och tagit sig på fötter. Birka skötte allt själv, och barnen började snabbt dia och skutta. Superskönt att få det som första gång! Calypso och Ceasar blev barnens namn.

Bistra med sin Cindra.

Bistra med sin Cindra.

Bistra blev nummer två, några dagar senare. Hon visade tecken på att det var dags, men kom ändå med ut och åt havre när vi matade de andra fåren. Sedan gick hon runt hörnet och ploppade ut det första barnet, fort som tusan. Vi ville inte störa då utan försökte hålla borta övriga -nyfikna- får istället. Det gick inte hela vägen, så när Bistra fött andra barnet var hon snurrig av allt tumult och vi beslöt oss för att bära in dem i boxen direkt. Emma fick hjälpa barn #2 ut ur fostersäcken och manuellt ta bort slem ur hals och näsa, så den skulle klara sig. Efter att ha lämnat över den till mamma Bistra, tog hon över och klarade resten fint i ostördhet. Vi döpte barnen till Charm och Cindra.

Brylla fick det svårare, dock. Efter att inget hänt på ett par timmars krystande, rådfrågade vi veterinär och gick in för att hjälpa till. “Använd mycket glidslem och ta det lugnt” hade vi läst nånstans, så det blev mottot. Mats kände ganska snart att lammen låg fel; det första hade frambenen bakåt och dessutom var det andra på väg framåt samtidigt som nr 1. Inte bra. Efter en del puttande och trixande med barnen, lyckades han till slut ihop med Brylla få ut den första. Hennes instinkter körde igång direkt och hon slickade barnet torrt medan nr 2 kom ut utan att vi behövde bistå mer. Trots viss oro mådde Chewbaccca och Centurion fint.

Emma med Skogstorps Centurion.

Emma med Skogstorps Centurion.

Däremot mådde Brylla sämre senare på kvällen, så vi valde att ta ut veterinären ändå efter att ha känt efter så det inte var ett tredje barn kvar i magen. Han ordinerade smärtstillande och penicillin, så det ska vi ge henne via spruta en gång om dagen i några dagar till. Vid midnatt åkte veterinären hem och vi gick utmattade till sängs efter en förstamaj-dag i ösregn och snö (!) och oro för fåret. Vi tittade till henne en gång varje/varannan timme resten av natten, så det blev inte mycket sömn alls. Hon verkade i alla fall må bättre redan på morgonen, vilket var otroligt skönt att se. Och barnen var såklart lite trötta, men vid god hälsa.

Brünhilde blev sist ut, fast vi hade gissat henne som först. Till en början trodde vi att vi skulle behöva hjälpa henne också, för hon krystade inte ordentligt och det tog lång tid för henne att komma till ro. Hon har dock varit mest ängslig av våra får, så vi beslutade oss för att lämna henne ifred ytterligare en stund innan vi gjorde något ingrepp. Och det var bra, för tjugo minuter senare var födseln igång och den första bebisen ute. Även där fick vi dock hjälpa nr 2 ut ur fostersäcken, eftersom Brünhilde var helt uppslukad av nr 1 och missade att det hade kommit ett barn till. Barnen Casanova och Cotton kom också på fötter men det tog aningen längre tid för dem att hitta spenarna, så det var med enorm lättnad vi till slut såg dem dia och därmed avsluta all födslovånda vi haft.

Nu har vi åtta friska, skuttande lamm som ger fyra mammor huvudbry och en lugn pappa Bane lite extra faderskänslor. Och det känns magiskt bra att få sätta prefixet “Skogstorps” framför barnens namn. Vi har klarat ännu ett steg! Underbart!

kollage