Det är ofelbart; varje år kommer vårvärmen väldigt plötsligt och då händer allt på samma gång. Ogräs, odlingar, städa djurhus, justera fodermängd, kommande djurbarnsperioder… och klä av fåren sin ullkappa, förstås. Hittills har vi hyrt in en professionell fårklippare som gör det åt oss, både för fårens och vår skull. För dem tar det 5 minuter per får, allt kommer av och det går att ställa frågor på vägen. Smidigt som tusingen.

Fårklippningsutrustning

Fårklippningsutrustning

I år var vi sent ute med att boka någon dock, och det visade sig att de var fullbokade en bra bit framöver. Inte mycket att göra, annat än att ta gutefåret vid hornen och göra det själva!
Det är ju ofta så, har vi märkt, att när man väl måste göra något själv, då går det. Ofta ganska bra också, vilket förstås stärker självförtroendet. (Det finns få känslor som är så härliga som att känna sig kapabel!)

En fårklippare kan kosta flera tusen kronor, vilket vi inte riktigt kunde klara den här perioden. Så när vi av en slump sprang på en bättre begagnad för under tusenlappen, var det, så att säga, klippt. Den kom hem snabbare än väntat och då var det bara att köra. Vi har inte gått någon kurs trots att vi har letat efter det, så vi ville inte försöka oss på att slänga omkring fåren med såna där coola grepp. Särskilt inte när lamningen var nära förestående. Och ett klippbord, där man kan sätta fast fåret stående, hade vi inte tillgång till heller, så vi testade på “frihand”. Dvs fåret står upp helt löst, med en stadig fårägare som håller fast det på de sätt som går samt en drös med frestande mat på stället.

Brylla och Bistra klara. "Snyggt" är en definitionsfråga.

Brylla och Bistra klara. “Snyggt” är en definitionsfråga.

Vi började med vuxenfåren (som nu är tre år i år, tänk vad tiden går!) eftersom de har varit med om klippningar förut. Av dessa, började vi med Brylla som kanske tror att hon är en hund egentligen. Mycket kelig och lugn, och går med på det mesta. Och visst gick det bra!! Hon stod helt still utan att jag behövde hålla i henne alls. Mats klippte försiktigt och testade vad som funkade bra runt alla armveck och magbullar, och hon verkade tycka att det var superskönt att bli av med all päls. En bra början!

Bane, baggen, var däremot superfeg och räddast av alla. Vilket kan tyckas lite komiskt i sammanhanget. Sedan när han var klippt var det svårt att hålla sig för skratt, för han ser så oproportionerlig ut utan ullen. Lite som en väldigt mesig Balrog…

Visst var det givande, men oj vad svettigt! Det här övertalandet till att stå still kräver sina muskler, och koordination för att parera eventuella utbrytningsförsök. Bane är också mycket starkare än oss vid det här laget, så där fick vi ta till list för att råstyrkan skulle hjälpa (“om jag håller min fot här kan han inte backa, men om jag lutar mig ditåt hoppar han inte åt vänster…”). För oss tog det ungefär 30 min per djur, så vi tog paus efter tre stycken och vilade lite. Som vi brukar säga, “vem behöver gymkort på landet?!”.

En skottkärra kommer lastad!

En skottkärra kommer lastad!

Två skottkärror med ull blev det, som vi inte gör något med i år. Den ull som kommer efter sommarklippningen (aug/sep) är dessutom mycket, mycket finare och bättre lämpad för pyssel. Vi vet ju redan nu att vi kan och kommer klippa själva även framöver. Det känns jättebra, och även om vi inte betalade mycket pengar för proffshjälp, så ger det någon besparing ändå. Och kunskap, framförallt. Vi vill förstås gärna lära oss det där snitsiga sättet när fåren ligger ned, eller åtminstone skaffa ett riktigt klippbord som håller dem på plats. Men nu vet vi att vi kan, och att det är mildare för djuren när de vet vilka vi är (och förlåter oss så fort de får lite havre).

Vi bestämde oss för att inte göra småfåren samma dag, utan ta det nästa dag som utvilade. Tji fick vi, när Storm gick och lammade redan nästa morgon, alldeles för tidigt jämfört med beräknat. Men det gick bra med lillen och mamman, och nu är de trygga i en lammbox där de får hållas några dagar till. Det står inte still, det här lantlivet!

En mesig Balrog utan ull

En mesig (men söt) Balrog utan ull…

Advertisements

Ett avundsvärt liv?

Posted: January 18, 2016 in Livet på landet

Vi lever lite annorlunda än de flesta av våra jämnåriga (och yngre, och äldre) vänner. Okej, kanske mycket annorlunda. Vi är medvetna om det, men tänker oftast på skillnaderna som olika vardagsrutiner där våra är mer utomhus och kanske mer fysiska (t ex det här med att elda upphuggen ved för att värma huset) än våra vänners. Ändå blir vi fortfarande, fyra år som lantisar senare, lite överraskade varje gång vi får reaktioner från omgivningen.

De vanligaste reaktionerna är nog beundran respektive tveksam oförståelse.
“Wow, ni verkar leva så perfekt! Avundsvärt!”
respektive
“Men… blir ni inte trötta på det?”

Det är ett fantastiskt liv på många sätt, framförallt för att vi har valt det själva. Vi strävar såklart efter nivåer eller lägen där vi inte är ännu, precis som alla andra. Men vi tog ett stort steg när vi flyttade ut på landet (och förmodligen det mest skrämmande). Efter att ha pratat om drömmen om lantliv med djur och självförsörjning länge, var det till slut känslan av att det var viktigare än rädslan för att det inte skulle funka som gjorde det. Vi kastade oss ut, och hittade ett för oss perfekt ställe där vi kunde säga att eventuella utmaningar, ja, de löser vi!

Att båda är beredda på vad vi ger oss in på är oändligt viktigt. Att båda är med på besluten vi tar och kan backa upp dem, likaså. Det håller inte att den ena lider av att gå ut i -15 graders kyla för att slå hål på djurens isvatten, om bara den andra brinner för djur som dricker vatten utomhus på vintern. Det håller inte att den ena hatar att mocka bajs, om bara den andra brinner för produkterna djuren ger. Och så vidare.

Kanske är kärnan kommunikation även i sådana här avseenden. För hur idylliska facebook-bilder det än kan ploppa upp, och hur avundsvärt det än kan vara i tanken, så är det slitigt. Det är kallt. Det är ett ständigt planerande. Det är så jäkla vuxentrist emellanåt, med saker som behövs för att livet ska funka (när bilen går sönder, eller stoppet i alla avlopp samtidigt, eller sotning på en dag som absolut inte passar) när vi bor såhär eget. Men den tunga aspekten av det överväger aldrig det det ger, för oss. För oss har valet kommit och gått, vi gjorde det och det var helt rätt. Som någon sa: om dina drömmar inte skrämmer dig, så är de för små.

Och förmodligen hjälper det så mycket att hitta rätt person att drömma tillsammans med. Kommunikationen har funnits där från dag ett, och är i det liv vi lever viktigare än allt annat. Ur kommunikationen kommer den trygghet som möjliggör alla aspekter för oss, och som också gör att vi kan turas om att bära varandra när det är tungt. Genom kommunikationen bekräftar vi att vi är på samma planhalva, på samma boksida, på samma rad, i små och stora frågor. Att inte skaffa barn t ex, något vi har varit överens om från början men som vi ändå tar upp då och då för att kolla av. Nej, fortfarande ingen lust med det. Bra, då vet vi. Då har vi en gemensam överenskommelse som båda är nöjda med.

Eller att vi valt att leva tillsammans som enda kärleksrelation, men att ha en öppen relation i övriga aspekter. Den trygghet och kommunikation som krävs för det har aldrig varit krystad för oss, den säkerhet vi haft på oss som enhet har aldrig svajat. Däremot har samhällskonventioner och gammalt bagage skrapat naglarna längs griffeltavlan, och vi har pratat oss igenom det många gånger. Vi ser att det är ett mått på hur stabila vi är med varandra, att vi inte begränsar varandra i den monogama normen. Det ger också ett lugn i hur vi förhåller oss till varandra och till andras livsval. Så länge överenskommelsen är frivilligt underskriven av alla inblandade, ger det en större bild av livet än vad vi hade upplevt i en “stängd” relation.

Och ja, det kanske är avundsvärt. Vi skattar oss ofantligt lyckliga som hittat så rätt, och som har en partner som stöttar en i att växa, dagligen. Vi älskar tystnaden när vi kommer hem, det dova gnägget från en hungrig häst och snökraset under stövlarna när vi hämtar in ägg från hönshuset. Vi älskar också när hästarna är täckta i lera ända in i öronen och vi egentligen är dödströtta efter en jobbdag, eller när vi måste gå upp fast det är 12 grader i huset för att vi inte hann elda dagen innan. Även om vi muttrar och klagar ibland.

Vi tror att det liv som kan verka avundsvärt med all säkerhet är uppnåeligt för alla som vill, så länge de pratar med varandra. Så länge drömmarna delas och nystas i, och växer till att bli gemensamma mål. Så länge det inte döljs några hemligheter kommer ett “vi” fortsätta vara ett “oss”. Då kommer också det egna, stabila och avundsvärda livet skapas dynamiskt och i den riktning som är rätt för de inblandade. Våga bara berätta för varandra om drömmarna. Även de allra största.

IMG_2852

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Att livet på landet är mer fysiskt än att bo i lägenhet i stan, är nog ganska lätt att lista ut. Frågan är väl bara hur stor fysisk insats det blir varje dag, nu när vi har både höns, får och häst att sköta om (utöver katterna och oss själva, förstås).

Vintertid kan vi inte ta vatten via slang från utekran, eftersom det fryser (sönder). Istället behöver vi bära vattnet från duschen, då vi inte har några elsystem i hagar/boxar, och då vi vill ha lite ljummet vatten som kan motverka isbildning under dagen. Vintertid äter djuren också mer hö, och det går åt mer halm då de står inne mer än på sommaren.

Lite snabbt överslagsräknat, kan vi se att armstyrka krävs för att dagligen bära följande:

  • 120 liter vatten (+/- 20 liter) vid icke-frost, 150 liter (+/- 10 liter) vid frost/is
  • 30 kg hö (+/- några kg)
  • En skottkärra med hästbajs, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)

 
Inte varje dag, men flera gånger i veckan, bär vi också följande:

  • Halm till boxarna, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)
  • Korg med ved, gissningsvis 10-15 kg

Förberedd hästmat för en dag.

Förberedd hästmat för en dag.

Utöver detta sker också ryktning av hästar, vilket när de är som lerigast kräver sin biceps-ork (liksom hovkratsning, bära sadlar, etc). Att rida eller på annat sätt aktivera hästarna kräver förstås kondition, benstyrka, core-styrka och sånt där.

När vi inte gör de dagliga sysslorna, blir det annat som är fysiskt. Gräva upp potatis ur jorden, banka stängselstolp (det tar aldrig slut!), hugga ved, brottas med får (läs: hålla fast dem för skötsel av t ex klövar), skotta snö, bygga vindskydd åt djuren, gräva nya odlingsland, beskära träd, och mycket mer.

Vi inser snabbt att vi blir starkare för varje vecka, och att vi orkar mer och mer trots att det är slitigt. För det är roligt också, och otroligt givande att se att man är kapabel till det man vill. Så vem behöver gymkort, härute på landet? Inte vi!

Det finns så oändligt många talesätt och uttryck som kommer från djurvärlden, och inte minst från hönssammanhang.
IMG_0981

Några spontana:
Försvara med näbbar och klor
Hönsmamma
Stolt som en tupp
Som en äggsjuk höna
Livet på en pinne
Trilla av pinn
Ruva på (en hemlighet)
Högsta hönset
Hackkyckling
Som en yr höna

Ett annat uttryck är “hönshjärna”, som vanligen syftar på att man inte har mycket i huvudet. Och visst har de små hjärnor med några få fokus (äta, säkerhet, dagens hierarki, ägg, kycklingar, vakta på fara). Visst är det så att hur upprörda de än är när vi kommer in i hönshuset, kan de glömma bort att vi är där om vi bara står stilla en stund. Och bli dödsförskräckta på nytt när vi rör oss igen.

Men! För att vara så glömska och snäva i sin världsbild, har de ett enormt interaktionsspann och ett stort språk. Att sitta en längre stund och iaktta gruppen visar ett stålhårt system där alla har en plats i hierarkin, och nåde den som försöker hävda sig utanför ramarna! Att hierarkin sedan förändras då och då baserat på olika tydliga, eller otydliga, faktorer gör det förstås mer komplicerat.
Mycket spännande.

IMG_0998Vi har också fått lära oss en hel del hönsspråk av våra husdjur. För det som initialt bara låter som kackel med rop, är nyanser och rak kommunikation på många olika sätt. Kan vi härma ljuden, får vi också med oss hönsen bättre. Och det finns dialekter; när vi tagit in nya höns/tuppar från andra besättningar dröjer det några dagar, och sedan har den nya anpassat sitt språk till gruppens. Oavsett hur annorlunda den nya pratade från början. Det är häftigt!

Här kommer någon slags liten ordlista till de vanligaste lätena hos våra höns:

“Kåkk-kåkk-kåkk” = Här finns det mat! Fina grejer också! Kom allihop, värsta maten!

“Rrrrrrrriiiiiii!” = Nånting är konstigt, kanske farligt, jag vet inte, men bäst att varna lite i alla fall! Stå still sålänge!

“Kuckeli-kuuuuu!” = (tuppen) Jag är HÄR! JAG är här! Se mig! JAG ÄR HÄR!

“Kuckeli-krraaaaaahhh….” = (tonårstuppen) Jag är H*hosthost*här… kanske… Semejrå! Sjyssta!

“KrrrraaaaaAAAAAAA!” = Stor fara! Ta skydd! Rädde sig den som kan!

“Kakakakakakakakakakakakaakaaaa! (upprepa)” = Den där människan är här igen och stööör! Stör sa jag! Alltså, det är inte värt att fly, men det är så stöörigt!

“Puh-kaaaAA! Puh-kaaaaaAAAAAA! (upprepas oändligt länge)” = (höna) DU HAR TAGIT MITT REDE! Där JAG ska värpa! Jag är så galet dödskränkt så du anar inte! JAAG SKA VÄRPA DÄÄR!!1!

Emma skriver:

Rollspel är något både Mats och jag uppskattar mycket, men tyvärr något som är svårt att hitta tid till (framförallt samtidigt som andra har tid). För ett tag sen lyckades vi dock stämma träff med Björn och Anton, som kom ut på landet en sväng. Den här gången hade vi bestämt oss för att köra indierollspelet “Medan världen går under”.

rollspelDet är ett snabbt rollspel med hög friformsaspekt och lite annorlunda regler än vad gemene rollspelare kanske är van vid. Jag har spelat det en gång förut, då också med Björn och Anton faktiskt. Båda omgångarna har varit hysteriskt roliga; sådär så vi alla skrattar tills vi gråter. Det är det mest bejakande spel utanför improvisationsteater jag stött på, vilket jag också uppskattar mycket.

Medan världen går under är skrivet av Wilhelm Person, och tänkt att vara satt i en science fiction-framtid där världen som bäst håller på att gå under (det går att spela i andra miljöer än sf, men jag har inte provat det). Spelarna turas om att bestämma fem gemensamma aspekter för världen. Hur ser det ut i den framtid vi ska spela i nu?

När vi spelade var jag först ut, och i nån slags snabb kreativitet kastade jag ur mig “hover boots!”. Alla har hover boots i framtiden, såklart. Men, ur den tidgare nämnda gruppbejakande dynamiken, växte ett större koncept där hover boots fick representera ett klassamhälle satt i sten. Hover bootsen fanns i olika upplagor, med olika kraft och livslängd. Det gjorde att de rikaste var fysiskt högst upp (deras boots orkade hovra högre) och de fattigaste längst ned. De allra fattigaste gick… på marken! Eftersom världen sågs uppifrån och folk nästan aldrig befann sig på markytan, spelade inte gator och underlag någon roll. I de rikaste kvarteren var mosaiker inlagt i glaskross, vilket gav både fantastiska lyxupplevelser och hindrade de fattigaste från att ens ta sig in på gatan.

Karaktärerna behöver inte nödvändigtvis känna till eller beröras av den stora omvälvningen (som antingen kommer förgöra eller rädda världen). Karaktärerna skapas med en huvudkaraktär (inklusive dennas personliga mål) per spelare, och ett gäng biroller. Dessa placeras ut på fem platser, på vilka rollspelet kommer äga rum. Platserna är kopplade till de aspekter spelarna tidigare satt. Exempelvis hade vi torget utanför den stora börsmarknaden som en plats, där stadens invånare kunde köpa och sälja andelar i de förnybara energikällor som regerade marknaden.

IMG_0548Under själva spelet sedan, så turas alla om att vara “huvudberättare”. Storyn spelas i scener som sätts på en plats och med ett antal karaktärer, vilket huvudberättaren bestämmer. Att ha relationer mellan karaktärer öppnar för fler möjligheter, och att spela en scen kan ge två effekter. En berättande scen är en ren bakgrundsskapande story, som genererar en relation att sätta ut när scenen är klar. En drivande scen syftar till att låta en karaktär försöka uppnå sitt personliga mål, och slutar med ett tärningsslag där spelaren avgör om det lyckas eller ej.

Spelarna är indelade i lag och samlar gemensamt poäng. Det lag som först når det bestämda antalet poäng, “vinner”. Det går att spela väldigt optat för att samla poäng, eller mer storymässigt för att utforska världen spelarna skapar kontinuerligt. Min bild är att balansen brukar bli bra oavsett, utifrån dynamiken i spelsystemet och gruppen.

En rolig del i Medan världen går under, är att spelarna visserligen har sina huvudkaraktärer, men alla kan spela alla biroller. Om jag äger scenen, bestämmer jag vilka spelare som spelar vilka roller. Detta är särskilt roligt när birollerna utkristalliseras med speciellt kroppsspråk, dialekt eller starka principer. Att få fyra olika tagningar på det nervsvaga och smått gråthysteriska butiksbiträdet eller den tyskbrytande dignitären som försöker undkomma en kärleksfälla är fantastiskt!

Det tar varken lång tid att skapa sin värld eller att spela storyn, så det passar perfekt när gruppen inte har jättemycket tid eller vill göra något riktigt skrattfyllt mellan varven. I och med att det är så jättebejakande (eftersom världen skapas medan spelarna berättar), upplever jag att det också kan funka super att spela med personer som är helt nya på rollspel. Jag gillar’t!

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.

Livet på landet är allt annat än stilla tv-tittande från soffan, det kan vi lugnt säga! Förutom att vi båda är ganska aktiva när det gäller att se och hitta på nya projekt, är det ju en aktiv vardag i och med vår boendetyp och djuren. Sedan hästarna kom har rutinerna vuxit ganska mycket, eftersom det är större djur som dessutom behöver aktiveras fysiskt mer än vad t ex får, höns och katt löser på egen hand. Och i vintertider, när vattnet fryser dag som natt, blir det extra mycket insatser som behöver ske.
IMG_1081
Hittills har det på sistone sett ut som följer:

Morgon (ca 06.00-07.00)

  • Ge hästarna halva morgongivan i boxen.
  • Fyll på mat till hönsen, kolla att vattnet är rent.
  • Ge baggarna morgonhö och fyll på vatten vid behov.
  • Gå bort till tackorna (hage ca 0,5 km bort) och ge morgonhö, samt kolla vattnet.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.
  • Sätt på elen och fyll på vatten vid behov i hästhagen
  • Släpp ut hästarna och ge resten av morgongivan i hagen.

Eftermiddag (ca 16.00-18.00)

  • Ge hästarna eftermiddagshö och fyll på vatten i hagen.
  • Ge baggarna eftermiddagshö, mineraler och kraftfoder och byt/fyll på vatten.
  • Gå bort till tackorna med dubbel högiva, mineraler och kraftfoder.
  • Byt/fyll på vatten till tackorna och ta bort pinnar ur pälsen på dem (nyponsnår…).
  • Mocka hos hönsen, sopa golvet utanför, ge dem mat och byt vatten vid behov.
  • Mocka hos hästarna, halma vid behov. Byt vatten i boxarna.
  • Fyll på foderpåsar inför kvällen och morgondagen för hästar, baggar och tackor.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.

Tis, tor, fre, lör och sön har vi sedan tagit in hästarna, borstat och ridit/tömkört/promenerat/longerat, vilket har tagit ungefär två timmar totalt.
(Onsdag är vi på ridlektion på ridskolan, så det blir ändå hästpyssel visserligen.)

Kväll (ca 20.30-21.30) vattentunna

  • Ge baggarna kvällshö och se över vattnet.
  • Ta in hästarna, stäng av elen i hagen.
  • Förbered morgondagens lunchgiva i hagen (göms i halm i hagen).
  • Borsta av hästarna, kolla hovarna. Såptvätta hovarna.
  • Ge hästarna kvällsmat och se till att vatten är påfyllt.
  • Släck/stäng till hönsen om det inte redan är gjort.


Som den uppmärksamma läsaren förstår, har det varit väldigt lite tid över till att exempelvis diska, laga mat, städa, eller bara titta på tv-serier.

Vi har sett över rutinerna för ett hållbarare leverne, och nu när det blev vinter och vi behöver bära ut varmvatten minst två gånger om dagen till alla djur (då vattnet fryser i hagarna) har vi gjort en del förändringar. Emma som jobbar 80% kommer lägga om arbetstiden så hon går tidigare på dagarna, istället för att jobba fulla dagar mån-tor och vara ledig fre. Det gör att djuren kan göras medan det fortfarande är ljust, och kan vara klara när Mats kommer hem. Då blir hästarna aktiverade tidigare också. Vi flyttade tackorna till hästhagen förra helgen, så vi slipper kånka vatten och hö en halv kilometer två gånger om dagen. Det frigör mycket tid, och dessutom har vi en stor balja med vatten till både hästar och tackor då, istället för en massa olika hinkar.

Vi får se hur den nya rutinen gör sig till vardags, men vi tror att det gör skillnad. Framförallt kan vi hinna sova ordentligt, och också känna oss lugnare i att vi hinner med något mer på kvällarna än allt djurfix. Det är dock viktigt att poängtera att det är ljuvligt, vi ångrar ingenting! Och såhär hurtiga har vi aldrig varit, med 3-4 timmars utetid varje dag efter jobbet och mycket fysiskt arbete under den tiden. Särskilt bra på vintern, när det kanske är enklare att stanna inne för att det är kallt ute. Inget sånt på Skogstorp!

IMG_3797

Nu har det gått jättelång tid sedan senaste inlägget. Generellt är väl trenden att bloggen tystnar under sommarhalvåret, när alla projekt ska färdigställas och utomhuset tillbringas mest tid i. I år har det dock förflutit ytterligare tid sedan sommaren, framförallt på grund av vårt största nyförvärv: hästarna!

För Emma har det varit en dröm hela livet att få ha egen häst. För Mats har det varit en svår rädsla fram till förra sommaren. Så att väl få hem dem till slut, efter att i åtta månader (and counting) ha mätt, sågat, spikat, målat, köpt tusen prylar (eltrådshållare för hörn, de låg minsann inte i samma påse som resten av eltrådshållarna!), mätt igen och hamrat lite till kunde vi känna oss redo nog att få hem dem. Letandet tog förstås sin lilla tid, och även om inget blir som man har tänkt sig så är vi så himla glada över individerna vi hittat.

Lotus Blue Lotus (Lotus, till vardags) är en Irish Cob (Tinker) med smäcker kroppsbyggnad och hög energinivå. Han kommer från en ridskola där han inte passade, eftersom han alltför lätt gjorde som han ville med barnen (vilket var att gå in och ställa sig i mitten av manegen, och inte göra mer). För en längre person med lite vana är det inte det minsta problem, och han går så galet fint när man hittar rätt. Fast han bara är 6 år är han riktigt lyhörd och formbar, och vi ser fram emot att kunna rida för tränare på honom nästa år. Han verkar också vara lite NH-tränad, så vårt spirande intresse för frihetsdressyr ska nog få lite mer fokus när han väl landat i ett lugn hemma hos oss.

KorintKorint är en 10-årig ardenner som är både inriden och inkörd. Han är superstabil, har varit sällskapshäst på ett stödboende tidigare och är snäll som bara ett kallblod kan. En del överviktig, men det jobbar vi på. Hans främsta metod för att protestera är att tvärstanna och inte röra sig ur fläcken. Ganska klurigt med en 650-kilos ardennerkloss! Det blir också bra balans- och sitsträning på Korint, i och med hans runda magform. Sadeln glider gärna hit och dit om man har vikten för långt åt ena hållet, så det är nyttigt att få “direkt feedback” på när man börjar snedbelasta sig. En kortare sadelgjord behöver dock införskaffas, och vi fick höra att en brösta kanske kan förhindra glid också.

Självförsörjningsmässigt är planen att hästarna ska hjälpa till i jordbruket (så vi slipper gräva fler nya land för hand, det är jobbigt…) och kanske också fungera som inkomstkälla i ett framtida företag (bröllopskörningar, någon?). En stor effekt av dem är dock också livskvalitét, förstås. När vi är med hästarna finns ingen tid, och mycket sällan tankar på annat som måste göras. Det är fantastiska djur med fantastiska egenskaper, och det är en ynnest att få dela upplevelser med dem.

Det är en hel del pyssel med hästarna, och det är märkligt vad fort man anpassar sig och hur naturligt det blir i vardagen! Häromdagen fick de sin årliga vaccination, och nästa vecka kommer hovslagaren (vi hade visst en granne som är legitimerad hovslagare, där ser man!) Vi har lyckats klippa Lotus själva, så han inte är genomblöt varje gång vi har varit ute (Tinkerpäls är magiskt varm). Lite strålröta har de båda två efter all gegga och blöta, kanske ihop med att de inte aktiverades så hårt när de anlände. Vi skrubbar hovarna med såpa dagligen, har tagit bort kraftfodret och försöker jobba dem fem dagar i veckan så länge. Lotus hovar är jättefina nu, Korints är det mer att göra med (men det var nog en del när han kom också).

Det börjar bli en bra bädd i boxarna nu, även om Lotus gräver runt och Korint lägger allt bajs på ett ställe, så han har skidbacke. Vi halmar och flyttar om så gott det går i takt med deras förehavanden. Första omgången hö är slut, så grannbonden levererar nytt imorgon, ända in på gården. Och förhoppningsvis får vi färdigt den helt nya hagen till helgen, så de får utforska ännu en ny miljö på egna villkor (bästa storbonden: “Ja, jag kan gå med på att arrendera ut mer, om ni går med på att ta all mark där.” Eh, okej. Japp, javisst. Inga problem med det!).

kvällstur

Efter att själva lamningen är avklarad, kommer flera steg i den här processen med att föda upp egna djur. När lammen är 90-100 dagar ungefär, är det dags att skilja dem från sina mammor. Dels är det för tackornas skull; de behöver få sluta producera mjölk och äta upp sig inför nästa vinter (och dräktighet). Dels är det för lammens skull, de behöver gå på riktigt bra bete. Även om vi har lika bra bete för alla våra får, så känner vi att det är sjysstare att avvänja lammen hemma i välkända miljöer innan de skickas iväg till nya ägare.

De första lammen kom 23 april, så det var dags nu. I onsdags hade vi förberett oss för ett gympapass, och det blev det verkligen. Lammen må vara lamm, men de har vuxit sedan de var en vecka gamla. Vid slakt får lammet inte överskrida 40kg, annars räknas det som får (och det är ju inte samma sak som lammkött). Vi är säkra på att de inte är över 40kg, men en sprattlande, fårformad klump med viftande horn gör det rätt utmanande att bära ändå. De är ännu inte betingade på matskrammel och vi vill inte dra i dem; då är det skonsammast för dem att bli burna till transporten och sedan till nya hagen.

8 lamm och en bagge flyttade vi. Nu har mammorna det superlugnt på sin hektar, och verkar inte ha blivit särskilt stressade alls mer än precis i flyttstunden. Det blir bra, några av dem är i tunnaste laget och behöver få ta hand om sig själva nu.

Pappa Bane är en trygg förebild för bagglammen.

Pappa Bane är en trygg förebild för bagglammen.

Vi delade upp lammen i våra två mindre hagar, så att damerna (Cindra, Charm och Calypso) går i den minsta vinterhagen -den har hunnit bli en riktig slåtteräng nu. Grabbarna (Ceasar, Casanova, Cotton, Centurion och Chewbacca) går ihop med pappa Bane i vår vardagshage.

Vi var förstås beredda på att de skulle ropa efter varandra och sina mammor, men kära nån vad enerverande det blir efter fem timmars konstant skränande, när klockan närmar sig halv två på natten och de inte visar tecken på att lugna sig. Det verkar som om de sov några timmar mellan då och fyra kanske, sedan tog det fart igen. Vi hade en del tvivel då, framförallt eftersom våra oskyldiga grannar bor bredvid bagghagen. Men det tar ju 1-2 dagar för dem att lugna sig, så vi lät dem vara med lite distraktionshavre och åkte till jobbet.

När vi närmade oss hemmet var det supertyst. Skönt! Skämtsamt sa Emma att det förstås berodde på att de hade rymt, haha! När ska vi lära oss att inte leverera famous last words sådär?

Den -tyckte vi- superstadiga grinden. Milla vaktar.

Den -tyckte vi- superstadiga grinden. Milla vaktar.

När vi klev ur bilen upptäckte vi att baggarna på något magiskt sätt lyckats lyfta av grinden från sina gångjärn, och välta den över bocken och stöttan vi ställt upp. Nu stod de lugnt och mumsade på några buskar intill småtjejernas hage. Tacklammen var också de väldigt lugna, och åt på sin sida staketet. Tack och lov är Bane väldigt lätt att ha att göra med, så vi kunde leda in flocken i sin hage igen utan problem. Det var bara lilla Ceasar som inte kom med; han ville inte gå ifrån sin syster.

Just Ceasar och Calypso är det enda syskonparet av olika kön, så de andra barnen har åtminstone sitt syskon med sig. De två har inte det. Det skär lite lagom i hjärtat när man försöker få med honom, och han desperat försöker hoppa igenom fårnätet in till systern istället. Det är framförallt de två som har skrikit sedan.

Efter ett gäng förstärkningar på grinden och ett långt samtal med grannen som inte var det minsta trött eller upprörd, och absolut inte ville att vi ändrade på något (följt av token-beundrande av hans nya trekammarbrunn i en halvtimme), kändes det ändå bättre. Lammen började lugna ned sig, och baggarna hade helt slutat skrika. När kvällen kom hade tjejerna lagt sig i hörnet där baggarna stått, och idisslade förnöjt i kvällssolen. Efter det var det något enstaka skrik i natt som gjorde att vi stängde fönstret, men lugnet är lagt. All is well.

Lugna hörnet hos tacklammen.

Lugna hörnet hos tacklammen.

Nästa steg är i augusti, då vi ska lägga upp annonsen om lammen. Några är redan tingade för köttet, men det blir jättespännande att se om andra tycker att våra lamm är lika fina som vi tycker, och vill köpa dem som livdjur.

Åter till Juratiden

Posted: June 17, 2015 in Uncategorized

Vi har försökt undvika spoilers från Jurassic World, men det kan möjligen finnas någon liten sådan nedan.

Jurassic Park gjorde verkligen ett bra intryck när den kom (1993), allt var nytt och stort och häftigt. Roller med karaktärsutveckling, nyanserade personligheter, osv. Emma, 9 år, hade både Lex och Ellie som rolemodels (Science! Kunnighet! Vegetarian! 😉 ). Så nu när vi gick på Jurassic World, 22 år senare, var det fullt med glada nostalgiförhoppningar som spratt omkring i magarna.

Och filmen var nog storslagen, och flörtade sceniskt mycket med den första filmen. Röd flare i regn som distraherar en T-rex, öppna fält med gräsätare, ensamma barn i parktransporten, återbesök i gamla entréhallen, osv. Det enda som verkligen kändes wow-nytt&häftigt var dock vattenbesten (som Emma kvickt döpte till mausoleumdinosaurien, i brist på minne), tyckte vi.

Det som däremot sänkte hela filmen totalt, var den omotiverade och degraderande Hollywood-stereotypning av rollerna som skett. Eller ja, kanske inte ens Hollywood, utan enligt samtidsideal som tydligen ska verka attraherande, tittarinbjudande och utan krav på tänk. Vi gör en pedagogisk lista för att visa några exempel:

Jurassic Park (1993) Jurassic World (2015)
709pjmV
chris-pratt-velociraptor-jurassic-world
Huvudrollerna har båda titeln Dr. och jobbar som arkeologer. Huvudrollerna är Nöjesparksvärdinna (kvinna) och Raptortränare (man).


still-of-laura-dern-in-jurassic-park-(1993)-large-picture jwclothes
Ellie har kläder för terrängen. Visst följer det dåtidens mode, men det är inte explicit eller utmanande. Claire har en vit dress och högklackat. Hon “byter om” senare i filmen, genom att knyta kavajen runt magen. Tur, så vi fick lite urringning.


tri346 150615_heels.jpg.CROP_.promo-mediumlarge
Ellie har likadana skor som den manliga huvudrollen. Kängor, gjorda för att överleva i djungeln med. Claire har inte likadana skor som den manliga huvudrollen (han har kängor). Hon har högklackat, som hon aldrig, aldrig tar av sig. Oavsett gyttja, stenbumlingar, krossad asfalt eller terrorflykt genom dessa. (Läs en nyanserad tanke om detta här.)


Picture 22 jwsmink
Ellie har i princip inte smink (annat än “vanligt skärmsmink” för att det inte ska blänka i huden) och fulgråter. Claire är diskret välsminkad med vattenfasta grejer och gör grimaser när hon blir rädd, men gråter oftast fint.


triceratops2 Bryce-dallas-howard-jurassic-world_4
Ellie filmas inte porrigt. Hon är upptagen med att vara en person snarare än ett objekt (kanske göra något så okvinnligt som att gräva i bajs!). Claire gör omotiverade porrkräl-poser i regnet när hon har hämtat ut T-rexen. Hon kommer verkligen inte upp/undan!


722c91e92027f0beb3bf6f7a7ef4752a Chris-Bryce-467
Ellie och Alan är ett par i filmen, men det visas inte upp och påtalas knappt. Vi minns inget hångel. Claire och Owen har varit ett par, men gjort slut. Tills det Omotiverade Hånglet uppstår mitt i filmen, instigerat av honom och avbryter henne när hon är upprörd. Consensual? Njaa…


Screen-Shot-2013-08-16-at-10.57.02 Jurassic-World-Robinson-Simpkins2
Huvudrollsbarnen är en tjejnörd och en lillebror. Storasyster kan asmycket grejer om allt och tar hand om sin bror. Huvudrollsbarnen är en pojkdouche och en lillebror. Pojkdouchen flirtar med alla tjejer (trots ett förutsatt monogamt förhållande), mekar med bilar och tar (till slut) hand om sin bror.


h5X6KqsjvBYl jurassic-world2
Det är överlägset mest Alan som tar hand om och räddar barnen genom hela parken. I flera dagar. Den här bilden visar enda gången Owen pratar/interagerar med barnen ensam. Ögonblicket varar endast under dinosaurieattacken. I övrigt har barnen en gråtande mor, en snygg assistent-barnvaktstjej och Claire som tar hand om dem (deras pappa visar inga känslor förrän i sista scenen).


Det är inte bara dinosaurierna på filmduken som återvänt till Juratiden år 2015, utan också synen på hur män och kvinnor ska se ut och bete sig.

1993, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

(Det finns såklart tusen andra aspekter att titta på, som t ex representation av etnicitet, förhållandetyper och annat som inte är så bra i nån av filmerna. Men det var inte fokus den här gången.)