Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Vattenkannor: så himla bra uppfinning!

Att livet på landet är mer fysiskt än att bo i lägenhet i stan, är nog ganska lätt att lista ut. Frågan är väl bara hur stor fysisk insats det blir varje dag, nu när vi har både höns, får och häst att sköta om (utöver katterna och oss själva, förstås).

Vintertid kan vi inte ta vatten via slang från utekran, eftersom det fryser (sönder). Istället behöver vi bära vattnet från duschen, då vi inte har några elsystem i hagar/boxar, och då vi vill ha lite ljummet vatten som kan motverka isbildning under dagen. Vintertid äter djuren också mer hö, och det går åt mer halm då de står inne mer än på sommaren.

Lite snabbt överslagsräknat, kan vi se att armstyrka krävs för att dagligen bära följande:

  • 120 liter vatten (+/- 20 liter) vid icke-frost, 150 liter (+/- 10 liter) vid frost/is
  • 30 kg hö (+/- några kg)
  • En skottkärra med hästbajs, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)

 
Inte varje dag, men flera gånger i veckan, bär vi också följande:

  • Halm till boxarna, gissningsvis 20 kg (+/- 5 kg)
  • Korg med ved, gissningsvis 10-15 kg

Förberedd hästmat för en dag.

Förberedd hästmat för en dag.

Utöver detta sker också ryktning av hästar, vilket när de är som lerigast kräver sin biceps-ork (liksom hovkratsning, bära sadlar, etc). Att rida eller på annat sätt aktivera hästarna kräver förstås kondition, benstyrka, core-styrka och sånt där.

När vi inte gör de dagliga sysslorna, blir det annat som är fysiskt. Gräva upp potatis ur jorden, banka stängselstolp (det tar aldrig slut!), hugga ved, brottas med får (läs: hålla fast dem för skötsel av t ex klövar), skotta snö, bygga vindskydd åt djuren, gräva nya odlingsland, beskära träd, och mycket mer.

Vi inser snabbt att vi blir starkare för varje vecka, och att vi orkar mer och mer trots att det är slitigt. För det är roligt också, och otroligt givande att se att man är kapabel till det man vill. Så vem behöver gymkort, härute på landet? Inte vi!

Det finns så oändligt många talesätt och uttryck som kommer från djurvärlden, och inte minst från hönssammanhang.
IMG_0981

Några spontana:
Försvara med näbbar och klor
Hönsmamma
Stolt som en tupp
Som en äggsjuk höna
Livet på en pinne
Trilla av pinn
Ruva på (en hemlighet)
Högsta hönset
Hackkyckling
Som en yr höna

Ett annat uttryck är “hönshjärna”, som vanligen syftar på att man inte har mycket i huvudet. Och visst har de små hjärnor med några få fokus (äta, säkerhet, dagens hierarki, ägg, kycklingar, vakta på fara). Visst är det så att hur upprörda de än är när vi kommer in i hönshuset, kan de glömma bort att vi är där om vi bara står stilla en stund. Och bli dödsförskräckta på nytt när vi rör oss igen.

Men! För att vara så glömska och snäva i sin världsbild, har de ett enormt interaktionsspann och ett stort språk. Att sitta en längre stund och iaktta gruppen visar ett stålhårt system där alla har en plats i hierarkin, och nåde den som försöker hävda sig utanför ramarna! Att hierarkin sedan förändras då och då baserat på olika tydliga, eller otydliga, faktorer gör det förstås mer komplicerat.
Mycket spännande.

IMG_0998Vi har också fått lära oss en hel del hönsspråk av våra husdjur. För det som initialt bara låter som kackel med rop, är nyanser och rak kommunikation på många olika sätt. Kan vi härma ljuden, får vi också med oss hönsen bättre. Och det finns dialekter; när vi tagit in nya höns/tuppar från andra besättningar dröjer det några dagar, och sedan har den nya anpassat sitt språk till gruppens. Oavsett hur annorlunda den nya pratade från början. Det är häftigt!

Här kommer någon slags liten ordlista till de vanligaste lätena hos våra höns:

“Kåkk-kåkk-kåkk” = Här finns det mat! Fina grejer också! Kom allihop, värsta maten!

“Rrrrrrrriiiiiii!” = Nånting är konstigt, kanske farligt, jag vet inte, men bäst att varna lite i alla fall! Stå still sålänge!

“Kuckeli-kuuuuu!” = (tuppen) Jag är HÄR! JAG är här! Se mig! JAG ÄR HÄR!

“Kuckeli-krraaaaaahhh….” = (tonårstuppen) Jag är H*hosthost*här… kanske… Semejrå! Sjyssta!

“KrrrraaaaaAAAAAAA!” = Stor fara! Ta skydd! Rädde sig den som kan!

“Kakakakakakakakakakakakaakaaaa! (upprepa)” = Den där människan är här igen och stööör! Stör sa jag! Alltså, det är inte värt att fly, men det är så stöörigt!

“Puh-kaaaAA! Puh-kaaaaaAAAAAA! (upprepas oändligt länge)” = (höna) DU HAR TAGIT MITT REDE! Där JAG ska värpa! Jag är så galet dödskränkt så du anar inte! JAAG SKA VÄRPA DÄÄR!!1!

Emma skriver:

Rollspel är något både Mats och jag uppskattar mycket, men tyvärr något som är svårt att hitta tid till (framförallt samtidigt som andra har tid). För ett tag sen lyckades vi dock stämma träff med Björn och Anton, som kom ut på landet en sväng. Den här gången hade vi bestämt oss för att köra indierollspelet “Medan världen går under”.

rollspelDet är ett snabbt rollspel med hög friformsaspekt och lite annorlunda regler än vad gemene rollspelare kanske är van vid. Jag har spelat det en gång förut, då också med Björn och Anton faktiskt. Båda omgångarna har varit hysteriskt roliga; sådär så vi alla skrattar tills vi gråter. Det är det mest bejakande spel utanför improvisationsteater jag stött på, vilket jag också uppskattar mycket.

Medan världen går under är skrivet av Wilhelm Person, och tänkt att vara satt i en science fiction-framtid där världen som bäst håller på att gå under (det går att spela i andra miljöer än sf, men jag har inte provat det). Spelarna turas om att bestämma fem gemensamma aspekter för världen. Hur ser det ut i den framtid vi ska spela i nu?

När vi spelade var jag först ut, och i nån slags snabb kreativitet kastade jag ur mig “hover boots!”. Alla har hover boots i framtiden, såklart. Men, ur den tidgare nämnda gruppbejakande dynamiken, växte ett större koncept där hover boots fick representera ett klassamhälle satt i sten. Hover bootsen fanns i olika upplagor, med olika kraft och livslängd. Det gjorde att de rikaste var fysiskt högst upp (deras boots orkade hovra högre) och de fattigaste längst ned. De allra fattigaste gick… på marken! Eftersom världen sågs uppifrån och folk nästan aldrig befann sig på markytan, spelade inte gator och underlag någon roll. I de rikaste kvarteren var mosaiker inlagt i glaskross, vilket gav både fantastiska lyxupplevelser och hindrade de fattigaste från att ens ta sig in på gatan.

Karaktärerna behöver inte nödvändigtvis känna till eller beröras av den stora omvälvningen (som antingen kommer förgöra eller rädda världen). Karaktärerna skapas med en huvudkaraktär (inklusive dennas personliga mål) per spelare, och ett gäng biroller. Dessa placeras ut på fem platser, på vilka rollspelet kommer äga rum. Platserna är kopplade till de aspekter spelarna tidigare satt. Exempelvis hade vi torget utanför den stora börsmarknaden som en plats, där stadens invånare kunde köpa och sälja andelar i de förnybara energikällor som regerade marknaden.

IMG_0548Under själva spelet sedan, så turas alla om att vara “huvudberättare”. Storyn spelas i scener som sätts på en plats och med ett antal karaktärer, vilket huvudberättaren bestämmer. Att ha relationer mellan karaktärer öppnar för fler möjligheter, och att spela en scen kan ge två effekter. En berättande scen är en ren bakgrundsskapande story, som genererar en relation att sätta ut när scenen är klar. En drivande scen syftar till att låta en karaktär försöka uppnå sitt personliga mål, och slutar med ett tärningsslag där spelaren avgör om det lyckas eller ej.

Spelarna är indelade i lag och samlar gemensamt poäng. Det lag som först når det bestämda antalet poäng, “vinner”. Det går att spela väldigt optat för att samla poäng, eller mer storymässigt för att utforska världen spelarna skapar kontinuerligt. Min bild är att balansen brukar bli bra oavsett, utifrån dynamiken i spelsystemet och gruppen.

En rolig del i Medan världen går under, är att spelarna visserligen har sina huvudkaraktärer, men alla kan spela alla biroller. Om jag äger scenen, bestämmer jag vilka spelare som spelar vilka roller. Detta är särskilt roligt när birollerna utkristalliseras med speciellt kroppsspråk, dialekt eller starka principer. Att få fyra olika tagningar på det nervsvaga och smått gråthysteriska butiksbiträdet eller den tyskbrytande dignitären som försöker undkomma en kärleksfälla är fantastiskt!

Det tar varken lång tid att skapa sin värld eller att spela storyn, så det passar perfekt när gruppen inte har jättemycket tid eller vill göra något riktigt skrattfyllt mellan varven. I och med att det är så jättebejakande (eftersom världen skapas medan spelarna berättar), upplever jag att det också kan funka super att spela med personer som är helt nya på rollspel. Jag gillar’t!

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.

Livet på landet är allt annat än stilla tv-tittande från soffan, det kan vi lugnt säga! Förutom att vi båda är ganska aktiva när det gäller att se och hitta på nya projekt, är det ju en aktiv vardag i och med vår boendetyp och djuren. Sedan hästarna kom har rutinerna vuxit ganska mycket, eftersom det är större djur som dessutom behöver aktiveras fysiskt mer än vad t ex får, höns och katt löser på egen hand. Och i vintertider, när vattnet fryser dag som natt, blir det extra mycket insatser som behöver ske.
IMG_1081
Hittills har det på sistone sett ut som följer:

Morgon (ca 06.00-07.00)

  • Ge hästarna halva morgongivan i boxen.
  • Fyll på mat till hönsen, kolla att vattnet är rent.
  • Ge baggarna morgonhö och fyll på vatten vid behov.
  • Gå bort till tackorna (hage ca 0,5 km bort) och ge morgonhö, samt kolla vattnet.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.
  • Sätt på elen och fyll på vatten vid behov i hästhagen
  • Släpp ut hästarna och ge resten av morgongivan i hagen.

Eftermiddag (ca 16.00-18.00)

  • Ge hästarna eftermiddagshö och fyll på vatten i hagen.
  • Ge baggarna eftermiddagshö, mineraler och kraftfoder och byt/fyll på vatten.
  • Gå bort till tackorna med dubbel högiva, mineraler och kraftfoder.
  • Byt/fyll på vatten till tackorna och ta bort pinnar ur pälsen på dem (nyponsnår…).
  • Mocka hos hönsen, sopa golvet utanför, ge dem mat och byt vatten vid behov.
  • Mocka hos hästarna, halma vid behov. Byt vatten i boxarna.
  • Fyll på foderpåsar inför kvällen och morgondagen för hästar, baggar och tackor.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.

Tis, tor, fre, lör och sön har vi sedan tagit in hästarna, borstat och ridit/tömkört/promenerat/longerat, vilket har tagit ungefär två timmar totalt.
(Onsdag är vi på ridlektion på ridskolan, så det blir ändå hästpyssel visserligen.)

Kväll (ca 20.30-21.30) vattentunna

  • Ge baggarna kvällshö och se över vattnet.
  • Ta in hästarna, stäng av elen i hagen.
  • Förbered morgondagens lunchgiva i hagen (göms i halm i hagen).
  • Borsta av hästarna, kolla hovarna. Såptvätta hovarna.
  • Ge hästarna kvällsmat och se till att vatten är påfyllt.
  • Släck/stäng till hönsen om det inte redan är gjort.


Som den uppmärksamma läsaren förstår, har det varit väldigt lite tid över till att exempelvis diska, laga mat, städa, eller bara titta på tv-serier.

Vi har sett över rutinerna för ett hållbarare leverne, och nu när det blev vinter och vi behöver bära ut varmvatten minst två gånger om dagen till alla djur (då vattnet fryser i hagarna) har vi gjort en del förändringar. Emma som jobbar 80% kommer lägga om arbetstiden så hon går tidigare på dagarna, istället för att jobba fulla dagar mån-tor och vara ledig fre. Det gör att djuren kan göras medan det fortfarande är ljust, och kan vara klara när Mats kommer hem. Då blir hästarna aktiverade tidigare också. Vi flyttade tackorna till hästhagen förra helgen, så vi slipper kånka vatten och hö en halv kilometer två gånger om dagen. Det frigör mycket tid, och dessutom har vi en stor balja med vatten till både hästar och tackor då, istället för en massa olika hinkar.

Vi får se hur den nya rutinen gör sig till vardags, men vi tror att det gör skillnad. Framförallt kan vi hinna sova ordentligt, och också känna oss lugnare i att vi hinner med något mer på kvällarna än allt djurfix. Det är dock viktigt att poängtera att det är ljuvligt, vi ångrar ingenting! Och såhär hurtiga har vi aldrig varit, med 3-4 timmars utetid varje dag efter jobbet och mycket fysiskt arbete under den tiden. Särskilt bra på vintern, när det kanske är enklare att stanna inne för att det är kallt ute. Inget sånt på Skogstorp!

IMG_3797

Nu har det gått jättelång tid sedan senaste inlägget. Generellt är väl trenden att bloggen tystnar under sommarhalvåret, när alla projekt ska färdigställas och utomhuset tillbringas mest tid i. I år har det dock förflutit ytterligare tid sedan sommaren, framförallt på grund av vårt största nyförvärv: hästarna!

För Emma har det varit en dröm hela livet att få ha egen häst. För Mats har det varit en svår rädsla fram till förra sommaren. Så att väl få hem dem till slut, efter att i åtta månader (and counting) ha mätt, sågat, spikat, målat, köpt tusen prylar (eltrådshållare för hörn, de låg minsann inte i samma påse som resten av eltrådshållarna!), mätt igen och hamrat lite till kunde vi känna oss redo nog att få hem dem. Letandet tog förstås sin lilla tid, och även om inget blir som man har tänkt sig så är vi så himla glada över individerna vi hittat.

Lotus Blue Lotus (Lotus, till vardags) är en Irish Cob (Tinker) med smäcker kroppsbyggnad och hög energinivå. Han kommer från en ridskola där han inte passade, eftersom han alltför lätt gjorde som han ville med barnen (vilket var att gå in och ställa sig i mitten av manegen, och inte göra mer). För en längre person med lite vana är det inte det minsta problem, och han går så galet fint när man hittar rätt. Fast han bara är 6 år är han riktigt lyhörd och formbar, och vi ser fram emot att kunna rida för tränare på honom nästa år. Han verkar också vara lite NH-tränad, så vårt spirande intresse för frihetsdressyr ska nog få lite mer fokus när han väl landat i ett lugn hemma hos oss.

KorintKorint är en 10-årig ardenner som är både inriden och inkörd. Han är superstabil, har varit sällskapshäst på ett stödboende tidigare och är snäll som bara ett kallblod kan. En del överviktig, men det jobbar vi på. Hans främsta metod för att protestera är att tvärstanna och inte röra sig ur fläcken. Ganska klurigt med en 650-kilos ardennerkloss! Det blir också bra balans- och sitsträning på Korint, i och med hans runda magform. Sadeln glider gärna hit och dit om man har vikten för långt åt ena hållet, så det är nyttigt att få “direkt feedback” på när man börjar snedbelasta sig. En kortare sadelgjord behöver dock införskaffas, och vi fick höra att en brösta kanske kan förhindra glid också.

Självförsörjningsmässigt är planen att hästarna ska hjälpa till i jordbruket (så vi slipper gräva fler nya land för hand, det är jobbigt…) och kanske också fungera som inkomstkälla i ett framtida företag (bröllopskörningar, någon?). En stor effekt av dem är dock också livskvalitét, förstås. När vi är med hästarna finns ingen tid, och mycket sällan tankar på annat som måste göras. Det är fantastiska djur med fantastiska egenskaper, och det är en ynnest att få dela upplevelser med dem.

Det är en hel del pyssel med hästarna, och det är märkligt vad fort man anpassar sig och hur naturligt det blir i vardagen! Häromdagen fick de sin årliga vaccination, och nästa vecka kommer hovslagaren (vi hade visst en granne som är legitimerad hovslagare, där ser man!) Vi har lyckats klippa Lotus själva, så han inte är genomblöt varje gång vi har varit ute (Tinkerpäls är magiskt varm). Lite strålröta har de båda två efter all gegga och blöta, kanske ihop med att de inte aktiverades så hårt när de anlände. Vi skrubbar hovarna med såpa dagligen, har tagit bort kraftfodret och försöker jobba dem fem dagar i veckan så länge. Lotus hovar är jättefina nu, Korints är det mer att göra med (men det var nog en del när han kom också).

Det börjar bli en bra bädd i boxarna nu, även om Lotus gräver runt och Korint lägger allt bajs på ett ställe, så han har skidbacke. Vi halmar och flyttar om så gott det går i takt med deras förehavanden. Första omgången hö är slut, så grannbonden levererar nytt imorgon, ända in på gården. Och förhoppningsvis får vi färdigt den helt nya hagen till helgen, så de får utforska ännu en ny miljö på egna villkor (bästa storbonden: “Ja, jag kan gå med på att arrendera ut mer, om ni går med på att ta all mark där.” Eh, okej. Japp, javisst. Inga problem med det!).

kvällstur

Efter att själva lamningen är avklarad, kommer flera steg i den här processen med att föda upp egna djur. När lammen är 90-100 dagar ungefär, är det dags att skilja dem från sina mammor. Dels är det för tackornas skull; de behöver få sluta producera mjölk och äta upp sig inför nästa vinter (och dräktighet). Dels är det för lammens skull, de behöver gå på riktigt bra bete. Även om vi har lika bra bete för alla våra får, så känner vi att det är sjysstare att avvänja lammen hemma i välkända miljöer innan de skickas iväg till nya ägare.

De första lammen kom 23 april, så det var dags nu. I onsdags hade vi förberett oss för ett gympapass, och det blev det verkligen. Lammen må vara lamm, men de har vuxit sedan de var en vecka gamla. Vid slakt får lammet inte överskrida 40kg, annars räknas det som får (och det är ju inte samma sak som lammkött). Vi är säkra på att de inte är över 40kg, men en sprattlande, fårformad klump med viftande horn gör det rätt utmanande att bära ändå. De är ännu inte betingade på matskrammel och vi vill inte dra i dem; då är det skonsammast för dem att bli burna till transporten och sedan till nya hagen.

8 lamm och en bagge flyttade vi. Nu har mammorna det superlugnt på sin hektar, och verkar inte ha blivit särskilt stressade alls mer än precis i flyttstunden. Det blir bra, några av dem är i tunnaste laget och behöver få ta hand om sig själva nu.

Pappa Bane är en trygg förebild för bagglammen.

Pappa Bane är en trygg förebild för bagglammen.

Vi delade upp lammen i våra två mindre hagar, så att damerna (Cindra, Charm och Calypso) går i den minsta vinterhagen -den har hunnit bli en riktig slåtteräng nu. Grabbarna (Ceasar, Casanova, Cotton, Centurion och Chewbacca) går ihop med pappa Bane i vår vardagshage.

Vi var förstås beredda på att de skulle ropa efter varandra och sina mammor, men kära nån vad enerverande det blir efter fem timmars konstant skränande, när klockan närmar sig halv två på natten och de inte visar tecken på att lugna sig. Det verkar som om de sov några timmar mellan då och fyra kanske, sedan tog det fart igen. Vi hade en del tvivel då, framförallt eftersom våra oskyldiga grannar bor bredvid bagghagen. Men det tar ju 1-2 dagar för dem att lugna sig, så vi lät dem vara med lite distraktionshavre och åkte till jobbet.

När vi närmade oss hemmet var det supertyst. Skönt! Skämtsamt sa Emma att det förstås berodde på att de hade rymt, haha! När ska vi lära oss att inte leverera famous last words sådär?

Den -tyckte vi- superstadiga grinden. Milla vaktar.

Den -tyckte vi- superstadiga grinden. Milla vaktar.

När vi klev ur bilen upptäckte vi att baggarna på något magiskt sätt lyckats lyfta av grinden från sina gångjärn, och välta den över bocken och stöttan vi ställt upp. Nu stod de lugnt och mumsade på några buskar intill småtjejernas hage. Tacklammen var också de väldigt lugna, och åt på sin sida staketet. Tack och lov är Bane väldigt lätt att ha att göra med, så vi kunde leda in flocken i sin hage igen utan problem. Det var bara lilla Ceasar som inte kom med; han ville inte gå ifrån sin syster.

Just Ceasar och Calypso är det enda syskonparet av olika kön, så de andra barnen har åtminstone sitt syskon med sig. De två har inte det. Det skär lite lagom i hjärtat när man försöker få med honom, och han desperat försöker hoppa igenom fårnätet in till systern istället. Det är framförallt de två som har skrikit sedan.

Efter ett gäng förstärkningar på grinden och ett långt samtal med grannen som inte var det minsta trött eller upprörd, och absolut inte ville att vi ändrade på något (följt av token-beundrande av hans nya trekammarbrunn i en halvtimme), kändes det ändå bättre. Lammen började lugna ned sig, och baggarna hade helt slutat skrika. När kvällen kom hade tjejerna lagt sig i hörnet där baggarna stått, och idisslade förnöjt i kvällssolen. Efter det var det något enstaka skrik i natt som gjorde att vi stängde fönstret, men lugnet är lagt. All is well.

Lugna hörnet hos tacklammen.

Lugna hörnet hos tacklammen.

Nästa steg är i augusti, då vi ska lägga upp annonsen om lammen. Några är redan tingade för köttet, men det blir jättespännande att se om andra tycker att våra lamm är lika fina som vi tycker, och vill köpa dem som livdjur.

Åter till Juratiden

Posted: June 17, 2015 in Uncategorized

Vi har försökt undvika spoilers från Jurassic World, men det kan möjligen finnas någon liten sådan nedan.

Jurassic Park gjorde verkligen ett bra intryck när den kom (1993), allt var nytt och stort och häftigt. Roller med karaktärsutveckling, nyanserade personligheter, osv. Emma, 9 år, hade både Lex och Ellie som rolemodels (Science! Kunnighet! Vegetarian! 😉 ). Så nu när vi gick på Jurassic World, 22 år senare, var det fullt med glada nostalgiförhoppningar som spratt omkring i magarna.

Och filmen var nog storslagen, och flörtade sceniskt mycket med den första filmen. Röd flare i regn som distraherar en T-rex, öppna fält med gräsätare, ensamma barn i parktransporten, återbesök i gamla entréhallen, osv. Det enda som verkligen kändes wow-nytt&häftigt var dock vattenbesten (som Emma kvickt döpte till mausoleumdinosaurien, i brist på minne), tyckte vi.

Det som däremot sänkte hela filmen totalt, var den omotiverade och degraderande Hollywood-stereotypning av rollerna som skett. Eller ja, kanske inte ens Hollywood, utan enligt samtidsideal som tydligen ska verka attraherande, tittarinbjudande och utan krav på tänk. Vi gör en pedagogisk lista för att visa några exempel:

Jurassic Park (1993) Jurassic World (2015)
709pjmV
chris-pratt-velociraptor-jurassic-world
Huvudrollerna har båda titeln Dr. och jobbar som arkeologer. Huvudrollerna är Nöjesparksvärdinna (kvinna) och Raptortränare (man).


still-of-laura-dern-in-jurassic-park-(1993)-large-picture jwclothes
Ellie har kläder för terrängen. Visst följer det dåtidens mode, men det är inte explicit eller utmanande. Claire har en vit dress och högklackat. Hon “byter om” senare i filmen, genom att knyta kavajen runt magen. Tur, så vi fick lite urringning.


tri346 150615_heels.jpg.CROP_.promo-mediumlarge
Ellie har likadana skor som den manliga huvudrollen. Kängor, gjorda för att överleva i djungeln med. Claire har inte likadana skor som den manliga huvudrollen (han har kängor). Hon har högklackat, som hon aldrig, aldrig tar av sig. Oavsett gyttja, stenbumlingar, krossad asfalt eller terrorflykt genom dessa. (Läs en nyanserad tanke om detta här.)


Picture 22 jwsmink
Ellie har i princip inte smink (annat än “vanligt skärmsmink” för att det inte ska blänka i huden) och fulgråter. Claire är diskret välsminkad med vattenfasta grejer och gör grimaser när hon blir rädd, men gråter oftast fint.


triceratops2 Bryce-dallas-howard-jurassic-world_4
Ellie filmas inte porrigt. Hon är upptagen med att vara en person snarare än ett objekt (kanske göra något så okvinnligt som att gräva i bajs!). Claire gör omotiverade porrkräl-poser i regnet när hon har hämtat ut T-rexen. Hon kommer verkligen inte upp/undan!


722c91e92027f0beb3bf6f7a7ef4752a Chris-Bryce-467
Ellie och Alan är ett par i filmen, men det visas inte upp och påtalas knappt. Vi minns inget hångel. Claire och Owen har varit ett par, men gjort slut. Tills det Omotiverade Hånglet uppstår mitt i filmen, instigerat av honom och avbryter henne när hon är upprörd. Consensual? Njaa…


Screen-Shot-2013-08-16-at-10.57.02 Jurassic-World-Robinson-Simpkins2
Huvudrollsbarnen är en tjejnörd och en lillebror. Storasyster kan asmycket grejer om allt och tar hand om sin bror. Huvudrollsbarnen är en pojkdouche och en lillebror. Pojkdouchen flirtar med alla tjejer (trots ett förutsatt monogamt förhållande), mekar med bilar och tar (till slut) hand om sin bror.


h5X6KqsjvBYl jurassic-world2
Det är överlägset mest Alan som tar hand om och räddar barnen genom hela parken. I flera dagar. Den här bilden visar enda gången Owen pratar/interagerar med barnen ensam. Ögonblicket varar endast under dinosaurieattacken. I övrigt har barnen en gråtande mor, en snygg assistent-barnvaktstjej och Claire som tar hand om dem (deras pappa visar inga känslor förrän i sista scenen).


Det är inte bara dinosaurierna på filmduken som återvänt till Juratiden år 2015, utan också synen på hur män och kvinnor ska se ut och bete sig.

1993, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

(Det finns såklart tusen andra aspekter att titta på, som t ex representation av etnicitet, förhållandetyper och annat som inte är så bra i nån av filmerna. Men det var inte fokus den här gången.)

Nu är äntligen vår första lamningsperiod avklarad! Alla barn är ute, lever och mår bra, vilket är fantastiskt skönt. Vi har två mammor med varsina tvillingpar ute i hagen sedan några dagar tillbaka. Två mammor vilar fortfarande i varsin lamningsbox med sina respektive tvillingpar.

En av de viktigaste delarna i lammapoteket.

Kanske det viktigaste i lammapoteket.

Vilken enorm kunskapsresa vi har gjort under våren, och inte minst nu de senaste två veckorna då lamningarna pågått… Vi har läst allt vi kunnat, byggt och förberett hela våren, och åkt till apotek efter apotek för de sista delarna i lamm-akutväskan.

Efter att ha väntat otåligt sedan i mars, insåg vi till slut att vi nog trots allt skulle utgå från dagarna då vi såg betäckningarna äga rum i november, så lammen kom i rätt tid runt skiftet april/maj. 23 och 28 april, samt 1 och 2 maj blev det.

Man får också lära sig balansen mellan att kolla dem för ofta kontra för sällan (där de flesta nog ligger på för ofta-gränsen…) liksom balansen när det gäller att ha is i magen och vänta kontra att gå in och hjälpa till vid en krånglig födsel.

Tack och lov har vi sluppit använda sondmatningsslangen och nappflaskan; alla lamm har kunnat dia själva inom utsatt tid och tackorna har tagit emot dem med en gång, och inte fött fler än två (=antalet spenar). Eftersom lamm saknar egna antikroppar när de föds, måste de snabbt få i sig råmjölk (den första mjölken i juvret) och därigenom fylla på med mammans antikroppar.

Birka var den första att lamma, mitt i natten när vi inget märkte. Jag kom ut vid 02.30 ungefär, och då hade två små lamm precis kommit ut och tagit sig på fötter. Birka skötte allt själv, och barnen började snabbt dia och skutta. Superskönt att få det som första gång! Calypso och Ceasar blev barnens namn.

Bistra med sin Cindra.

Bistra med sin Cindra.

Bistra blev nummer två, några dagar senare. Hon visade tecken på att det var dags, men kom ändå med ut och åt havre när vi matade de andra fåren. Sedan gick hon runt hörnet och ploppade ut det första barnet, fort som tusan. Vi ville inte störa då utan försökte hålla borta övriga -nyfikna- får istället. Det gick inte hela vägen, så när Bistra fött andra barnet var hon snurrig av allt tumult och vi beslöt oss för att bära in dem i boxen direkt. Emma fick hjälpa barn #2 ut ur fostersäcken och manuellt ta bort slem ur hals och näsa, så den skulle klara sig. Efter att ha lämnat över den till mamma Bistra, tog hon över och klarade resten fint i ostördhet. Vi döpte barnen till Charm och Cindra.

Brylla fick det svårare, dock. Efter att inget hänt på ett par timmars krystande, rådfrågade vi veterinär och gick in för att hjälpa till. “Använd mycket glidslem och ta det lugnt” hade vi läst nånstans, så det blev mottot. Mats kände ganska snart att lammen låg fel; det första hade frambenen bakåt och dessutom var det andra på väg framåt samtidigt som nr 1. Inte bra. Efter en del puttande och trixande med barnen, lyckades han till slut ihop med Brylla få ut den första. Hennes instinkter körde igång direkt och hon slickade barnet torrt medan nr 2 kom ut utan att vi behövde bistå mer. Trots viss oro mådde Chewbaccca och Centurion fint.

Emma med Skogstorps Centurion.

Emma med Skogstorps Centurion.

Däremot mådde Brylla sämre senare på kvällen, så vi valde att ta ut veterinären ändå efter att ha känt efter så det inte var ett tredje barn kvar i magen. Han ordinerade smärtstillande och penicillin, så det ska vi ge henne via spruta en gång om dagen i några dagar till. Vid midnatt åkte veterinären hem och vi gick utmattade till sängs efter en förstamaj-dag i ösregn och snö (!) och oro för fåret. Vi tittade till henne en gång varje/varannan timme resten av natten, så det blev inte mycket sömn alls. Hon verkade i alla fall må bättre redan på morgonen, vilket var otroligt skönt att se. Och barnen var såklart lite trötta, men vid god hälsa.

Brünhilde blev sist ut, fast vi hade gissat henne som först. Till en början trodde vi att vi skulle behöva hjälpa henne också, för hon krystade inte ordentligt och det tog lång tid för henne att komma till ro. Hon har dock varit mest ängslig av våra får, så vi beslutade oss för att lämna henne ifred ytterligare en stund innan vi gjorde något ingrepp. Och det var bra, för tjugo minuter senare var födseln igång och den första bebisen ute. Även där fick vi dock hjälpa nr 2 ut ur fostersäcken, eftersom Brünhilde var helt uppslukad av nr 1 och missade att det hade kommit ett barn till. Barnen Casanova och Cotton kom också på fötter men det tog aningen längre tid för dem att hitta spenarna, så det var med enorm lättnad vi till slut såg dem dia och därmed avsluta all födslovånda vi haft.

Nu har vi åtta friska, skuttande lamm som ger fyra mammor huvudbry och en lugn pappa Bane lite extra faderskänslor. Och det känns magiskt bra att få sätta prefixet “Skogstorps” framför barnens namn. Vi har klarat ännu ett steg! Underbart!

kollage

Vårtecken på Skogstorp

Posted: March 9, 2015 in Livet på landet
Tags:

Det blir vår fjärde vår här på Skogstorp, galet. Vi gjorde helt rätt i att flytta in mitt i novembermörkret, utan att veta någonting alls om vad trädgården skulle uppvisa senare. För kära nån vad underbart det är att i takt med naturen upptäcka allt som gror, spirar, brister ut och växer! Det mesta hade vi ingen aning om vad det var förstås, men allt var vackert.

Och är fortfarande vackert, varje år. Att “krypa fram ur sina bon” som storbonden uttryckte det, och sträcka på sig i solljuset tillsammans med djur och växtlighet är en rikedom utan pris. Nu börjar vi också se vissa mönster, där det tydligt framgår att våren har gjort sitt intåg.

IMG_3215

Vårtecken på Skogstorp:

  • Mängden mygg i vattentunnan är så stor att man andas in dem när man går förbi.
  • Det går hundra gånger fortare att mocka inne hos hönsen, för de är äntligen ute om dagarna.
  • Man får panik över tre missade samtal från partnern och tänker “Lamm lamm lamm!” (Det var det inte. Än.)
  • Snödroppar, krokus, vintergäck och sippor dyker upp i de vårstädade rabatterna.
  • IMG_3208

  • Det går att cykla till och från bussen!
  • Det börjar gå att elda varannan dag istället för varje.
  • Katterna är ute nästan hela dagarna och börjar slanka till sig igen.
  • Man försöker få hönsen att sluta ruva på ingenting, börja värpa och sen ruva så det kan bli kycklingar.
  • Det blir stopp i alla avlopp, förmodligen pga smältvatten längre ned.
  • Den egna potatisen börjar ta slut i jordkällaren (i år ska vi sätta mer).
  • Man börjar gräva ut landen för årets utökade odlingsplaner nu när tjälen är ur marken.
  • Det skulle tekniskt sett gå att byta brevlåda nu när tjälen är ur marken.
  • Utebelysningen kortsluts stup i kvarten pga för stora temperaturomslag för sensorerna.
  • Det går att börja ta vatten till djuren från regntunnor och utevattenledning (så vi kan sluta fylla hinkar i duschen).
  • Det går att sitta på farstutrappen och njuta av vårfågelsång.
  • Det går att göra djuren om kvällarna utan jacka!
  • IMG_3209