Posts Tagged ‘gutefår’

Igår flyttade vår förstfödda hemifrån. Ja, vårt förstfödda får, då. Katter och höns har ju flyttat förr, och även om det var en lagom aning hjärtslitande med kissarna, känns det lite större och kanske mer tomt/konstigt nu när Ceasar inte längre går i sin egen hage med sina tackor och vrålar så fort ytterdörren öppnas (det kan ju komma mat).

Vi har tidigare kört på fem får hemma enligt expertis från fårkunnig gubbe. För det lilla självhushållet är tydligen fem får optimalt vad gäller balansen kostnad och resurs. Nu gick vi ju skapligt back förra året på lammköttet ändå, och vi inväntar fortfarande skinnen från garveriet (som ligger typ ett halvår efter, det måste vara jobbigt…). Senare fick vi veta att det finns ett bidrag att söka om man har svenska lantraser, utifrån att bevara dessa i världen. Dock behövde man ha minst åtta djur då, men vi tänkte att åtta är ju inte så mycket mer än fem, och det vore ju roligt att behålla någon från vår allra första fårkull. Så Ceasar, den allra förstfödda efter Bane (Björn) och undan Birka, fick bli kvar som bagge för en ny liten grupp. Vi skaffade två ungtackor till honom, så de har haft en egen liten flock skiljd från vuxenfåren.

Nu när det stundar lamm igen, märkte vi att det blir knöligare och knöligare med distributionen. När lammen kommer vill vi släppa dem med sina mammor i helt “friska” eller obetade hagar så de får minsta risk för parasiter och det bästa gräset. Och de två grupperna får blandas vad gäller tackor, men inte baggar hur som helst. Ceasar kan ju inte gå med Birka t ex, och baggarna kan inte gå ihop, men vilka tackor ska gå kvar med dem innan alla har fått lamm och vi kan flytta hela grupperna? Något man inte tror, men som faktiskt påverkar, är arbetsinsatsen det också krävs för att ha en extra station att hålla rent i, byta vatten till och fodra tre-fyra gånger om dagen.

Vi har försökt lite smått att sälja Ceasar under våren, men det är verkligen inte optimal baggförsäljningstid. Normalt sätts baggen in hos tackorna på hösten för att få lammen till våren, om man inte har sin bagge hos tackorna året runt (som många också har, inkl vi). Så vi gjorde ett sista försök med bortskänkes, och då rasslade det till i inkorgen.

Det känns väldigt bra att han får ett nytt hem och en egen grupp tackor att bossa över, istället för att gå till slakt på grund av brist på plats. Nu kommer han till en gård med massor av olika djur, en gård som verkar vara idyllisk och fin utifrån bilder. Igår hämtades han alltså, och efter en liten springtur i förvirring fick vi in honom i lastutrymmet och färden till det nya hemmet kunde börja. Alltså, djurens ögon när de tittar ut på en genom rutan och man vet att de inte förstår någonting annat än att de tagits från sina kompisar… Svårt i hjärtat.

Helt rätt, den här gången dock. Han får leva och avlas vidare på, och jag tror att han kommer bli ruskigt fin när han är färdigväxt. Lilla Ceasar, som ändå inte är särskilt liten längre. På lördag fyller han 1 år, han blev pappa i måndags och han är minsann ståtlig redan nu. Jag tror att vi alltid kommer att minnas honom, vår förstfödda. Skogstorps Ceasar, den första med det prefixet. (Och kanske kan vi behålla något av hans lamm i sin tur. (Fast vi skulle ju bara ha fem, eller hur var det nu..?))

Skogstorps Ceasar

Skogstorps Ceasar
(Här rödaktig efter att ha gnuggat sig mot husväggen)

Det är ofelbart; varje år kommer vårvärmen väldigt plötsligt och då händer allt på samma gång. Ogräs, odlingar, städa djurhus, justera fodermängd, kommande djurbarnsperioder… och klä av fåren sin ullkappa, förstås. Hittills har vi hyrt in en professionell fårklippare som gör det åt oss, både för fårens och vår skull. För dem tar det 5 minuter per får, allt kommer av och det går att ställa frågor på vägen. Smidigt som tusingen.

Fårklippningsutrustning

Fårklippningsutrustning

I år var vi sent ute med att boka någon dock, och det visade sig att de var fullbokade en bra bit framöver. Inte mycket att göra, annat än att ta gutefåret vid hornen och göra det själva!
Det är ju ofta så, har vi märkt, att när man väl måste göra något själv, då går det. Ofta ganska bra också, vilket förstås stärker självförtroendet. (Det finns få känslor som är så härliga som att känna sig kapabel!)

En fårklippare kan kosta flera tusen kronor, vilket vi inte riktigt kunde klara den här perioden. Så när vi av en slump sprang på en bättre begagnad för under tusenlappen, var det, så att säga, klippt. Den kom hem snabbare än väntat och då var det bara att köra. Vi har inte gått någon kurs trots att vi har letat efter det, så vi ville inte försöka oss på att slänga omkring fåren med såna där coola grepp. Särskilt inte när lamningen var nära förestående. Och ett klippbord, där man kan sätta fast fåret stående, hade vi inte tillgång till heller, så vi testade på “frihand”. Dvs fåret står upp helt löst, med en stadig fårägare som håller fast det på de sätt som går samt en drös med frestande mat på stället.

Brylla och Bistra klara. "Snyggt" är en definitionsfråga.

Brylla och Bistra klara. “Snyggt” är en definitionsfråga.

Vi började med vuxenfåren (som nu är tre år i år, tänk vad tiden går!) eftersom de har varit med om klippningar förut. Av dessa, började vi med Brylla som kanske tror att hon är en hund egentligen. Mycket kelig och lugn, och går med på det mesta. Och visst gick det bra!! Hon stod helt still utan att jag behövde hålla i henne alls. Mats klippte försiktigt och testade vad som funkade bra runt alla armveck och magbullar, och hon verkade tycka att det var superskönt att bli av med all päls. En bra början!

Bane, baggen, var däremot superfeg och räddast av alla. Vilket kan tyckas lite komiskt i sammanhanget. Sedan när han var klippt var det svårt att hålla sig för skratt, för han ser så oproportionerlig ut utan ullen. Lite som en väldigt mesig Balrog…

Visst var det givande, men oj vad svettigt! Det här övertalandet till att stå still kräver sina muskler, och koordination för att parera eventuella utbrytningsförsök. Bane är också mycket starkare än oss vid det här laget, så där fick vi ta till list för att råstyrkan skulle hjälpa (“om jag håller min fot här kan han inte backa, men om jag lutar mig ditåt hoppar han inte åt vänster…”). För oss tog det ungefär 30 min per djur, så vi tog paus efter tre stycken och vilade lite. Som vi brukar säga, “vem behöver gymkort på landet?!”.

En skottkärra kommer lastad!

En skottkärra kommer lastad!

Två skottkärror med ull blev det, som vi inte gör något med i år. Den ull som kommer efter sommarklippningen (aug/sep) är dessutom mycket, mycket finare och bättre lämpad för pyssel. Vi vet ju redan nu att vi kan och kommer klippa själva även framöver. Det känns jättebra, och även om vi inte betalade mycket pengar för proffshjälp, så ger det någon besparing ändå. Och kunskap, framförallt. Vi vill förstås gärna lära oss det där snitsiga sättet när fåren ligger ned, eller åtminstone skaffa ett riktigt klippbord som håller dem på plats. Men nu vet vi att vi kan, och att det är mildare för djuren när de vet vilka vi är (och förlåter oss så fort de får lite havre).

Vi bestämde oss för att inte göra småfåren samma dag, utan ta det nästa dag som utvilade. Tji fick vi, när Storm gick och lammade redan nästa morgon, alldeles för tidigt jämfört med beräknat. Men det gick bra med lillen och mamman, och nu är de trygga i en lammbox där de får hållas några dagar till. Det står inte still, det här lantlivet!

En mesig Balrog utan ull

En mesig (men söt) Balrog utan ull…

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.

Livet på landet är allt annat än stilla tv-tittande från soffan, det kan vi lugnt säga! Förutom att vi båda är ganska aktiva när det gäller att se och hitta på nya projekt, är det ju en aktiv vardag i och med vår boendetyp och djuren. Sedan hästarna kom har rutinerna vuxit ganska mycket, eftersom det är större djur som dessutom behöver aktiveras fysiskt mer än vad t ex får, höns och katt löser på egen hand. Och i vintertider, när vattnet fryser dag som natt, blir det extra mycket insatser som behöver ske.
IMG_1081
Hittills har det på sistone sett ut som följer:

Morgon (ca 06.00-07.00)

  • Ge hästarna halva morgongivan i boxen.
  • Fyll på mat till hönsen, kolla att vattnet är rent.
  • Ge baggarna morgonhö och fyll på vatten vid behov.
  • Gå bort till tackorna (hage ca 0,5 km bort) och ge morgonhö, samt kolla vattnet.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.
  • Sätt på elen och fyll på vatten vid behov i hästhagen
  • Släpp ut hästarna och ge resten av morgongivan i hagen.

Eftermiddag (ca 16.00-18.00)

  • Ge hästarna eftermiddagshö och fyll på vatten i hagen.
  • Ge baggarna eftermiddagshö, mineraler och kraftfoder och byt/fyll på vatten.
  • Gå bort till tackorna med dubbel högiva, mineraler och kraftfoder.
  • Byt/fyll på vatten till tackorna och ta bort pinnar ur pälsen på dem (nyponsnår…).
  • Mocka hos hönsen, sopa golvet utanför, ge dem mat och byt vatten vid behov.
  • Mocka hos hästarna, halma vid behov. Byt vatten i boxarna.
  • Fyll på foderpåsar inför kvällen och morgondagen för hästar, baggar och tackor.
  • Fyll på mat och byt vatten till katterna.

Tis, tor, fre, lör och sön har vi sedan tagit in hästarna, borstat och ridit/tömkört/promenerat/longerat, vilket har tagit ungefär två timmar totalt.
(Onsdag är vi på ridlektion på ridskolan, så det blir ändå hästpyssel visserligen.)

Kväll (ca 20.30-21.30) vattentunna

  • Ge baggarna kvällshö och se över vattnet.
  • Ta in hästarna, stäng av elen i hagen.
  • Förbered morgondagens lunchgiva i hagen (göms i halm i hagen).
  • Borsta av hästarna, kolla hovarna. Såptvätta hovarna.
  • Ge hästarna kvällsmat och se till att vatten är påfyllt.
  • Släck/stäng till hönsen om det inte redan är gjort.


Som den uppmärksamma läsaren förstår, har det varit väldigt lite tid över till att exempelvis diska, laga mat, städa, eller bara titta på tv-serier.

Vi har sett över rutinerna för ett hållbarare leverne, och nu när det blev vinter och vi behöver bära ut varmvatten minst två gånger om dagen till alla djur (då vattnet fryser i hagarna) har vi gjort en del förändringar. Emma som jobbar 80% kommer lägga om arbetstiden så hon går tidigare på dagarna, istället för att jobba fulla dagar mån-tor och vara ledig fre. Det gör att djuren kan göras medan det fortfarande är ljust, och kan vara klara när Mats kommer hem. Då blir hästarna aktiverade tidigare också. Vi flyttade tackorna till hästhagen förra helgen, så vi slipper kånka vatten och hö en halv kilometer två gånger om dagen. Det frigör mycket tid, och dessutom har vi en stor balja med vatten till både hästar och tackor då, istället för en massa olika hinkar.

Vi får se hur den nya rutinen gör sig till vardags, men vi tror att det gör skillnad. Framförallt kan vi hinna sova ordentligt, och också känna oss lugnare i att vi hinner med något mer på kvällarna än allt djurfix. Det är dock viktigt att poängtera att det är ljuvligt, vi ångrar ingenting! Och såhär hurtiga har vi aldrig varit, med 3-4 timmars utetid varje dag efter jobbet och mycket fysiskt arbete under den tiden. Särskilt bra på vintern, när det kanske är enklare att stanna inne för att det är kallt ute. Inget sånt på Skogstorp!

IMG_3797

Efter att själva lamningen är avklarad, kommer flera steg i den här processen med att föda upp egna djur. När lammen är 90-100 dagar ungefär, är det dags att skilja dem från sina mammor. Dels är det för tackornas skull; de behöver få sluta producera mjölk och äta upp sig inför nästa vinter (och dräktighet). Dels är det för lammens skull, de behöver gå på riktigt bra bete. Även om vi har lika bra bete för alla våra får, så känner vi att det är sjysstare att avvänja lammen hemma i välkända miljöer innan de skickas iväg till nya ägare.

De första lammen kom 23 april, så det var dags nu. I onsdags hade vi förberett oss för ett gympapass, och det blev det verkligen. Lammen må vara lamm, men de har vuxit sedan de var en vecka gamla. Vid slakt får lammet inte överskrida 40kg, annars räknas det som får (och det är ju inte samma sak som lammkött). Vi är säkra på att de inte är över 40kg, men en sprattlande, fårformad klump med viftande horn gör det rätt utmanande att bära ändå. De är ännu inte betingade på matskrammel och vi vill inte dra i dem; då är det skonsammast för dem att bli burna till transporten och sedan till nya hagen.

8 lamm och en bagge flyttade vi. Nu har mammorna det superlugnt på sin hektar, och verkar inte ha blivit särskilt stressade alls mer än precis i flyttstunden. Det blir bra, några av dem är i tunnaste laget och behöver få ta hand om sig själva nu.

Pappa Bane är en trygg förebild för bagglammen.

Pappa Bane är en trygg förebild för bagglammen.

Vi delade upp lammen i våra två mindre hagar, så att damerna (Cindra, Charm och Calypso) går i den minsta vinterhagen -den har hunnit bli en riktig slåtteräng nu. Grabbarna (Ceasar, Casanova, Cotton, Centurion och Chewbacca) går ihop med pappa Bane i vår vardagshage.

Vi var förstås beredda på att de skulle ropa efter varandra och sina mammor, men kära nån vad enerverande det blir efter fem timmars konstant skränande, när klockan närmar sig halv två på natten och de inte visar tecken på att lugna sig. Det verkar som om de sov några timmar mellan då och fyra kanske, sedan tog det fart igen. Vi hade en del tvivel då, framförallt eftersom våra oskyldiga grannar bor bredvid bagghagen. Men det tar ju 1-2 dagar för dem att lugna sig, så vi lät dem vara med lite distraktionshavre och åkte till jobbet.

När vi närmade oss hemmet var det supertyst. Skönt! Skämtsamt sa Emma att det förstås berodde på att de hade rymt, haha! När ska vi lära oss att inte leverera famous last words sådär?

Den -tyckte vi- superstadiga grinden. Milla vaktar.

Den -tyckte vi- superstadiga grinden. Milla vaktar.

När vi klev ur bilen upptäckte vi att baggarna på något magiskt sätt lyckats lyfta av grinden från sina gångjärn, och välta den över bocken och stöttan vi ställt upp. Nu stod de lugnt och mumsade på några buskar intill småtjejernas hage. Tacklammen var också de väldigt lugna, och åt på sin sida staketet. Tack och lov är Bane väldigt lätt att ha att göra med, så vi kunde leda in flocken i sin hage igen utan problem. Det var bara lilla Ceasar som inte kom med; han ville inte gå ifrån sin syster.

Just Ceasar och Calypso är det enda syskonparet av olika kön, så de andra barnen har åtminstone sitt syskon med sig. De två har inte det. Det skär lite lagom i hjärtat när man försöker få med honom, och han desperat försöker hoppa igenom fårnätet in till systern istället. Det är framförallt de två som har skrikit sedan.

Efter ett gäng förstärkningar på grinden och ett långt samtal med grannen som inte var det minsta trött eller upprörd, och absolut inte ville att vi ändrade på något (följt av token-beundrande av hans nya trekammarbrunn i en halvtimme), kändes det ändå bättre. Lammen började lugna ned sig, och baggarna hade helt slutat skrika. När kvällen kom hade tjejerna lagt sig i hörnet där baggarna stått, och idisslade förnöjt i kvällssolen. Efter det var det något enstaka skrik i natt som gjorde att vi stängde fönstret, men lugnet är lagt. All is well.

Lugna hörnet hos tacklammen.

Lugna hörnet hos tacklammen.

Nästa steg är i augusti, då vi ska lägga upp annonsen om lammen. Några är redan tingade för köttet, men det blir jättespännande att se om andra tycker att våra lamm är lika fina som vi tycker, och vill köpa dem som livdjur.

Nu är äntligen vår första lamningsperiod avklarad! Alla barn är ute, lever och mår bra, vilket är fantastiskt skönt. Vi har två mammor med varsina tvillingpar ute i hagen sedan några dagar tillbaka. Två mammor vilar fortfarande i varsin lamningsbox med sina respektive tvillingpar.

En av de viktigaste delarna i lammapoteket.

Kanske det viktigaste i lammapoteket.

Vilken enorm kunskapsresa vi har gjort under våren, och inte minst nu de senaste två veckorna då lamningarna pågått… Vi har läst allt vi kunnat, byggt och förberett hela våren, och åkt till apotek efter apotek för de sista delarna i lamm-akutväskan.

Efter att ha väntat otåligt sedan i mars, insåg vi till slut att vi nog trots allt skulle utgå från dagarna då vi såg betäckningarna äga rum i november, så lammen kom i rätt tid runt skiftet april/maj. 23 och 28 april, samt 1 och 2 maj blev det.

Man får också lära sig balansen mellan att kolla dem för ofta kontra för sällan (där de flesta nog ligger på för ofta-gränsen…) liksom balansen när det gäller att ha is i magen och vänta kontra att gå in och hjälpa till vid en krånglig födsel.

Tack och lov har vi sluppit använda sondmatningsslangen och nappflaskan; alla lamm har kunnat dia själva inom utsatt tid och tackorna har tagit emot dem med en gång, och inte fött fler än två (=antalet spenar). Eftersom lamm saknar egna antikroppar när de föds, måste de snabbt få i sig råmjölk (den första mjölken i juvret) och därigenom fylla på med mammans antikroppar.

Birka var den första att lamma, mitt i natten när vi inget märkte. Jag kom ut vid 02.30 ungefär, och då hade två små lamm precis kommit ut och tagit sig på fötter. Birka skötte allt själv, och barnen började snabbt dia och skutta. Superskönt att få det som första gång! Calypso och Ceasar blev barnens namn.

Bistra med sin Cindra.

Bistra med sin Cindra.

Bistra blev nummer två, några dagar senare. Hon visade tecken på att det var dags, men kom ändå med ut och åt havre när vi matade de andra fåren. Sedan gick hon runt hörnet och ploppade ut det första barnet, fort som tusan. Vi ville inte störa då utan försökte hålla borta övriga -nyfikna- får istället. Det gick inte hela vägen, så när Bistra fött andra barnet var hon snurrig av allt tumult och vi beslöt oss för att bära in dem i boxen direkt. Emma fick hjälpa barn #2 ut ur fostersäcken och manuellt ta bort slem ur hals och näsa, så den skulle klara sig. Efter att ha lämnat över den till mamma Bistra, tog hon över och klarade resten fint i ostördhet. Vi döpte barnen till Charm och Cindra.

Brylla fick det svårare, dock. Efter att inget hänt på ett par timmars krystande, rådfrågade vi veterinär och gick in för att hjälpa till. “Använd mycket glidslem och ta det lugnt” hade vi läst nånstans, så det blev mottot. Mats kände ganska snart att lammen låg fel; det första hade frambenen bakåt och dessutom var det andra på väg framåt samtidigt som nr 1. Inte bra. Efter en del puttande och trixande med barnen, lyckades han till slut ihop med Brylla få ut den första. Hennes instinkter körde igång direkt och hon slickade barnet torrt medan nr 2 kom ut utan att vi behövde bistå mer. Trots viss oro mådde Chewbaccca och Centurion fint.

Emma med Skogstorps Centurion.

Emma med Skogstorps Centurion.

Däremot mådde Brylla sämre senare på kvällen, så vi valde att ta ut veterinären ändå efter att ha känt efter så det inte var ett tredje barn kvar i magen. Han ordinerade smärtstillande och penicillin, så det ska vi ge henne via spruta en gång om dagen i några dagar till. Vid midnatt åkte veterinären hem och vi gick utmattade till sängs efter en förstamaj-dag i ösregn och snö (!) och oro för fåret. Vi tittade till henne en gång varje/varannan timme resten av natten, så det blev inte mycket sömn alls. Hon verkade i alla fall må bättre redan på morgonen, vilket var otroligt skönt att se. Och barnen var såklart lite trötta, men vid god hälsa.

Brünhilde blev sist ut, fast vi hade gissat henne som först. Till en början trodde vi att vi skulle behöva hjälpa henne också, för hon krystade inte ordentligt och det tog lång tid för henne att komma till ro. Hon har dock varit mest ängslig av våra får, så vi beslutade oss för att lämna henne ifred ytterligare en stund innan vi gjorde något ingrepp. Och det var bra, för tjugo minuter senare var födseln igång och den första bebisen ute. Även där fick vi dock hjälpa nr 2 ut ur fostersäcken, eftersom Brünhilde var helt uppslukad av nr 1 och missade att det hade kommit ett barn till. Barnen Casanova och Cotton kom också på fötter men det tog aningen längre tid för dem att hitta spenarna, så det var med enorm lättnad vi till slut såg dem dia och därmed avsluta all födslovånda vi haft.

Nu har vi åtta friska, skuttande lamm som ger fyra mammor huvudbry och en lugn pappa Bane lite extra faderskänslor. Och det känns magiskt bra att få sätta prefixet “Skogstorps” framför barnens namn. Vi har klarat ännu ett steg! Underbart!

kollage

Emma skriver:
Vips så försvann snötäcket över en natt! Blåst, plusgrader och regn gjorde sitt medan vi sov. Nu möts vi av en i viss mån chockad gräsmatta som bokstavligen lagt sig platt under snön. Vår åkgräsklippare gick sönder i somras, så det blev lite sparsamt med klippandet inpå hösten där. Och fåren hade ny sommarhage, så de bidrog inte just till gräslängden heller tyvärr.

Jag kan inte låta bli att känna att det spritter i vårfingrarna med en gång. Om gräset inte var så platt hade jag dragit ut handjagaren och klippt en runda bara för att jag kan. Och spaden börjar ropa till oss där den hänger i redskapsboden. “Hallååå! Kom och gräääv!” Svårt att ignorera när solen lyser och odlingsplanerna hängts upp på kylen, likt en hägrande triumf till sommaren.

Vi gjorde ordentliga planer för allt möjligt i år. Det känns oerhört bra tycker vi båda, då det blir mer greppbart och hanterbart när vi ser vad som kommer att komma. Inte bara en lös tanke om att “bli självförsörjande på mat” utan faktiskt spalta upp vilken mat vi tänker börja med. Vad äter vi egentligen och hur mycket kan vi odla i år? När ska det förodlas och sås ut? När skördar vi? Kan vi så flera gånger på en säsong?

Skogstorps odlingsplan 2015. Bär och frukt står inte med, det sköter sig självt.

Skogstorps odlingsplan 2015. Bär och frukt står inte med, det sköter sig självt.

Den översiktliga årsplanen är också uppbyggd på sund balans, istället för galna ambitioner. Vi har haft mål för vad vi vill klara av i år, och sedan fördelat ut uppgifterna månadsvis. Tre saker per månad. Kanske fyra, om det krävs och någon sak är liten i insats. Vi valde också att skriva med helgevents vi åker iväg på, eftersom de faktiskt tar en av månadens fyra helger och samma andel energi. Rimlighet var ordet.

För februari ska vi till exempel göra en odlingsplan (klar!), slakta tupparna (imorrn) och åka på lajvkonvent (nästa helg). Överkomligt, roligt och en känsla av accomplishment när det är klart.

I fårhagen väntar vi på lammen. Tackorna är varierande grad av jättetjocka, men utifrån vad vi har sett av aktiviteterna med baggen så kan lammen komma någon gång mellan mars och maj. Ganska lång period att ha koll, men vi tror att det kommer gå bra. Just nu går fåren i en trädgårdshage där vi haft dem över vintern, så vi ser dem hela tiden när vi är hemma.

Baggen har också fått sitt pyssel. Vi upptäckte att han fällde lite päls på öronen, och att huden verkade torr och flagig därunder. Veterinären rådde oss att klippa lite så huden fick lufta, för tydligen kan det bli värmekli och liknande av deras supertäta päls.

Sagt och gjort; ut med saxen i hagen. Och han stod så snällt still och myste med ljudliga grymtningar när pälsen föll till marken. En fantastisk bagge, lilla Bane. Nu också med inverterade polisonger!

Vår fina, snälla Bane (här med fulla polisonger).

Vår fina, snälla Bane (här med fulla polisonger).