Posts Tagged ‘hästar’

Nu har snön kommit till Skogstorp, och vinterkylan med den. Våra djur är ute så mycket som är rimligt året runt, utifrån hur det ser ut med skydd och valfrihet för dem. Just våra höns är rätt pippliga, de går inte ut om det är snö på marken. Ett tak i hönsgården finns på planeringsstadiet, så det kan vara barmark för dem även på vintern. Fåren har vindskydd i båda sina huvudhagar nu, där vi halmar. De ligger oftast ute i snöyran ändå; gutefår är tuffa i sin natur!

Hästarna står ju i vår ombyggda carport, så det är uteboxar med öppningsbara fönster kan man säga. Det blir minusgrader därinne också när det är riktigt kallt, men i själva boxarna värms det upp bra. Vi lägger inte på täcken förrän det är under -10 därinne på natten, och då hade de nog egentligen klarat sig ändå. Dels sätter de riktigt tjock vinterpäls, våra kallblod, och dels kör vi med djupströbädd som värmer underifrån.

En djupströbädd baseras på att en del av gödslet ligger kvar nere i bädden, och när det “brinner” som det kallas (den kemiska reaktionen när innehållet bryts ned) alstras värme som då stiger i och ur bädden.

img_3665

Spånbasen lagd!

Rent praktiskt är det lite pyssel när man startar och avslutar en djupströbädd, men underhållet under året är lättare än om man mockar ut allt gödsel varje dag. Det går också åt mindre strömaterial, i det här fallet halm, än om man hade tagit bort allt blött och bajsigt.

img_4949

Halm under påfyllnad, inte på långa vägar tillräckligt än…

Starten innebär att börja med en helt tom box. Basen är spån, som ska vara djupt nog för hästen att stå på i en-två veckor (dvs minst 1 dm, men gärna mer). Här får man fylla på under tiden vid behov. Man mockar ur det översta lösa, men poängen är att spånet ska suga upp vätan och bilda grundnivån för förbränningen.

Sedan är det dags att lägga på halm, och då gäller det att överdriva! En bra halmbotten kräver sin mängd, då hästen kommer trampa runt i det, ligga och platta till det och dessutom äta upp hälften (i alla fall om man är en ardenner som heter Korint). Det gäller att ha lite koll i början, så halmbasen blir tillräcklig, annars missar man poängen med djupströbädden och måste ändå mocka ur/fylla på en massa halm hela tiden.

img_4563

Tömning pågår. Här syns djupet på bädden efter säsongens slut. Välpackat och förbränt!

Under pågående djupströbädd mockar man ut bajshögar uppepå och det värsta blöta. Sedan är halmen i övrigt torr upptill, och funkar utmärkt som grund. Vi halmar på nytt en gång i veckan för att hålla torrlagret tillräckligt, så inget varje-dag-spring med halm inte! Mockningen blir också lättare än om vi hade kört en mocka-ur-allt-varje-dag-rutin. Så för oss funkar detta utmärkt, och det bidrar med värme i boxarna.

img_4566

En potatisbädd med gödsel från boxarna underst!

När det är dags att tömma boxarna helt sedan, vilket man vill göra åtminstone en gång per säsong, kommer det tyngsta arbetet. Det är dock en engångshändelse på året för oss, då hästarna inte står inne alls under de varma månaderna. Att tömma en djupströbädd innebär att mocka ur allt som packats och förbränts under året. Som vi brukar säga; “vem behöver gymkort?”. Det vi mockar ut har vi använt som grundgödsel i odlingslanden, vilket också är en toppen-effekt av den här rutinen. Sen får boxarna stå tomma och vädra tills det är dags att börja om på hösten igen.

Advertisements

Life is what happens to you while you’re busy, making other plans, var det nån som sa. Det ligger mycket sanning i det, för hur ofta stannar vi upp och är nöjda med det vi är, där vi är?

Det har blivit så mycket lättare att komma ihåg just sånt sedan vi flyttade ut till landet. Pyssel med djuren och mycket utomhustid gör att man mer automatiskt följer årstider och temperatur -och därmed hastighet- även i sin egen tillvaro (till skillnad från i stan, där inomhuset alltid ligger på samma varma temp och där snö och löv röjs undan när de landar). Det är nice, utan att vara för flummigt. 🙂

img_4795

Överraskningarna tar aldrig slut!

Men. Men men men. Så kommer den där “fasen” och smyger sig på. Låtsas vara en god vän, men går aaalltid lite före i steget. Sådär så man måste småspringa för att hinna med. Och när man väl tycker sig göra det, så spurtar den på och hånler över axeln. Att ligga i fas är nog egentligen helt orimligt när man bor på landet. Även om det är svårt att inse och acceptera.

Vi prioriterar hela tiden, dagligen. Saker som rör djurens välmående går förstås först, men det är skillnader där med (vi kan vänta en vecka med att städa hönshuset, men vi behöver verkligen få upp automatningsfunktionen till hästarna nu). Och ofta är det en kedja av händelser som behöver ske. Vi behöver t ex sätta in baggen till tackorna nu, det är redan sent egentligen om lammen ska komma i rimlig tid i vår. Men för att göra det måste vi flytta ut småtackorna, och helst då skicka alla lammen till slakt. De kan ju gå i Moria, men den angränsar till Shire (som vi har döpt fårhagarna till) där de vuxna går och då kanske de trycker sig genom staketet. Och det vore förstås bra att bygga klart det nya vindskyddet till fåren innan vi sätter in Bane, eftersom han har blivit så väldigt defensiv när det gäller tackorna. Och det vi saknar till vindskyddet är i princip en presenning så det ska vi handla, men bilen har gått sönder precis överallt så vi har behövt trixa med det också, och om vi ska handla efter jobbet behöver det ske på vägen så vi hinner hem och fodra eftermiddag i rimlig tid eftersom automatningsfunktionen inte funkar felfritt ännu…

img_4893

Ibland måste man åka och handla betong fast man inte har lust.

Ja, ni förstår. Det är ett ständigt pusslande, att göra-listor med olika kolumner för prioritet eller omfattning, och någon slags balans med vardagens heltidsjobb (numera för oss båda), daglig djurskötsel och aktivering av hästarna fyra dagar i veckan. Vi rider också på ridskola en dag i veckan för att shapea upp oss i ridningen.

Låter det slitigt? Det är det, emellanåt. Framförallt när vi inte kommer ihåg att pausa. Nu har vi dock bestämt att en kväll i veckan ska vara utan extrafix, och bara vara för att sitta ned tillsammans (t ex med Westworld, woo!).

Men skulle vi vilja vara utan det? Aldrig. Det är ju inte lantlivet vi vill dra ned på, tvärtom! Gå ned i arbetstid, det är en bra början. Och nu har vi ändå fått till ett stall (förra årets stora projekt) och vi har sex hagar till hästar och får (årets stora projekt), vi har mer rutin på lamning och slakt, och vet ungefär hur årets händelser faller in. Det gör en bättre grund än för några år sedan när allt var nytt.

img_4780

Kissen demonstrerar hakuna matata.

Den där fasen då? Visst vore det en dröm att ligga i fas. Visst känns det jobbigt varje gång vi får stryka något på listan som inte hanns med (beskära träd och buskar har nedprioriterats hårt i år, eller att få upp potatisen (som dock ligger i halm så det är nog lugnt)). Visst blir det en stress att aldrig känna att man hinner ikapp. Och visst är vi dåliga på att stanna upp och se allt vi har gjort. Men någonstans är det ju vi som har bestämt vad som är “i fas”, både vad gäller tidsramar och prestation. Right? Så vi ska nog försöka slänga ut den där fasen genom fönstret, och träna ännu mer på att ta steg för steg i vardagen. Låter fint, är svårt. Dags att börja öva!

(Det går bra att påminna oss om det här inlägget nästa gång vi hetsar. 😉 )

Som omväxling till ridning, promenader, tömkörning och skogsmys har vi skaffat en pilatesboll till hästarna. Den fundersamma kan gärna dra en snabb googling för att se hur kul hästar kan tycka att det är att härja runt med en stor boll (eller gå direkt hit för underhållning!).

Upprymda gick vi ut i hagen för att testa. Här är den initiala reaktionen från Korint och Lotus:

Efter det något svala intresset försökte vi oss på den mer pedagogiska biten istället. Här är Emmas freebaseade boll-utbildning med två hästar som aldrig tidigare sett oss begära nåt sånt här knasigt:

Korint är otroligt snabblärd, på bara tre uppmuntranden förstod han att putt på boll är lika med godis. Däremot slutar ju inte hans intelligens där, utan han listade istället ut att godiset kom från den där påsen bakom min rygg, och då var ju bollen bara ett onödigt mellansteg… Nästa gång ska jag inte ha godispåse som ett objekt, utan i fickan eller så.

Lotus är också smart och snabblärd, verkligen. Dock har han lite svårare att behålla fokus på en grej, han är lite närmare spattighetshållet och måste kolla runt, pyssla med annat och känna att han själv bestämmer över situationen emellanåt. Han är oändligt mycket lugnare i psyket än när han kom, men fortfarande har han hög integritet och är noga med vad som händer runt honom. Sedan är det såklart inte lätt när högrankade Korint klämmer sig in och ska ta över, alltid.

All in all; ett roligt test och vi kommer definitivt fortsätta pyssla med den mentala träningen också! Varva lastträning, bollträning, stå-på-platta-träning, stanna-vid-pallen-träning… Det finns mycket att trixa med!

Korint vilar hakan i väntan på kvällsmat.

Korint vilar hakan i väntan på kvällsmat.

Nu har vi haft hästarna i ett halvår ungefär. Innan vi köpte dem, läste vi att det kunde ta upp till sex månader för en ny häst att landa och komma tillrätta. Det har stämt rätt bra för våra. I höstas var det mesta spänt, utom en “honeymoon” där vi kunde rida barbacka, hitta på hinderbanor på gårdsplanen och de hängde med på allt vi bad om. I vintras var knappt en tur problemfri, med mycket spändhet och skenrundor. Nu märker vi dock markant skillnad; de är lugnare hela tiden, de börjar hitta på vardagsbus och om något skrämmer dem gör de ett hopp och väntar sedan in vårt beslut. Vi har börjat kunna gå utom synhåll (t ex runt en krök) med den ena utan att den andra blir jättestressad, och de lyssnar så otroligt fint på vårt kroppsspråk vad gäller tempo och halter.

Lotus bär sin pinne. Nöjd.

Lotus bär sin pinne. Nöjd.

Vi har förstås också lärt känna dem bättre nu. Rätt ofta ställer vi oss frågan om det inte är två hundar vi köpt egentligen. Korint är en fena på att spåra! Ned med mulen i marken precis som Maximus i Disneys Trassel, och sedan kan han hitta den gömda lunchgivan i hagen på en minut. Då börjar han spåra uppe på grusvägen, hela vägen in till hagen och bort till buskaget där den ligger gömd. Lotus tycker såklart att det är mycket praktiskt, han inväntar Korints spår och följer sedan efter rakt till maten…

Lotus då? Han blir inte helt avslappnad när vi är ute, förrän han har fått plocka någon form av grässtrå eller pinne att bära med sig i munnen. Han äter det inte, det ska bara vara där. Man kan ju smälta för mindre.

Vi har också lärt oss mer om deras egenheter generellt. Att Korint älskar vägkorsningar mest av allt, och även om han förr alltid ville svänga höger så har han börjat välja mer fritt nu (tills vi övertygar honom om att vi bestämmer). Lotus är lugn nog att på lång tygel plötsligt se något han tycker är en stig, och svänga rakt ut i skogen för att utforska. Just nya vägar och stigar älskar de båda två. Lotus har också blivit mer okej med att hälsa vid huvudet när han är i boxen, så hans privata sfär släpper in oss även där.

Korints tappsko. Notera storleken...

Korints tappsko. Notera storleken…

Det finns såklart andra saker som hästägare som kan vara lite knöligare. Vi hade vår första tappsko för ett tag sen, när Korint studsat runt i hagen lite extra. Som tur var skulle hovslagaren komma bara någon dag senare, så det ordnade sig utan extrautgifter. Och Lotus förmåga att gå som en ostbåge när vi rider, så fort det blir lite jobbigare. Han är superkänslig för vikthjälperna, så det blir många ostbågs-skänkelvikningar i försöken att rakställa honom… Och Korint vill helst inte böja sig alls, men han går på form som en riktig hjältehäst.

Våra rutiner och prioriteringar har verkligen förändrats sedan de här två stjärnorna kom in i våra liv, och det är värt varenda sekund. Aldrig går det så fort att släppa jobb och stress och annat som när vi går ut med hästarna, eller står och mysryktar i boxen. Fantastiskt! Och vi är så glada över att de har så tydliga personligheter, så de tycker saker och inte bara går med på allt vi säger. Det vore inte ett dugg roligt.

 

IMG_4411 IMG_4272

 

 

Det är ganska många saker vi finner oss stå och göra, som vi aldrig hade kunnat lista ut innan vi flyttade ut på landet. Vi kan stanna upp, skratta gott och fundera över vad vi hade sagt om oss själva om vi vetat det för några år sedan. En sådan aspekt är fotvård för våra djur, som upptar rätt mycket tid när vi tänker efter.

Hästarna

Förra fredagen hade vi hovslagaren hos oss för första gången. Turligt nog har vi en granne som arbetar med yrket, så det var smidigt både för honom och oss. Korint är den som blir mest rastlös och är svårast att hålla still, men hovslagaren menade att båda var väldigt snälla jämfört med hur det skulle kunna varit…

IMG_3865Båda hästarna fick av de gamla skorna, verkas (“klippa naglarna”) och få nya skor fram. Sedan Emma sist var aktiv i hästvärlden har det kommit alla möjliga nya trixiga uppfinningar, så det var ett lätt beslut att lägga i snösulor mellan skon och hoven också. Det är som en silikonsko med ett rör som ligger i hoven, vilket förhindrar att snö och is får fäste. Om det händer, bildas “styltor” av packad snö under hästens fötter och snubbelrisken och vrickningsrisen blir mycket stor. Det är skönt om vi kan undvika det, särskilt för Korint som är tung och snubblig av sig själv redan från början.

Vi pratade också om strålrötan, men hovslagaren tyckte inte att det var särskilt farligt och snarast att Korints fötter var lite dåligt ansade än att det var uppluckrat av svamp och bakterier. Också bra! Vi fortsätter hålla koll och såptvätta deras hovar om vi märker djupare strålfåror eller flikiga strålar i alla fall. Men det luktar inte illa och vi är inte oroliga efter utlåtandet.

Fåren

Fåren ska också verkas med jämna mellanrum. Även om våra är IMG_3868
utegångsfår och sliter ned klövarna naturligt, räcker inte slitaget till under de mer blöta och mjukmarkade årstiderna. Den verkningen löser vi själva dock, med en sekatör eller sax som är vass på båda skären. Och starka fårbrottningsarmar förstås, det är viktigt att fåren är stilla när vi klipper tånaglarna på dem.

Bane (storbaggen) hittade vi halt för ett tag sedan, vilket är första gången för något av våra får. Vi hittade inget särskilt i foten annat än att undersidan av klöven i fråga var rätt ojämn. Skräcken för att det skulle vara klövröta infann sig omedelbart, då det är en mycket smittsam och elak sjukdom som tar år att bli av med. Vi skrubbade och desinficerade klöven så bra vi kunde. När veterinären var ute för att vaccinera hästarna passade vi således på att fråga om Bane. Med bättre ögon och erfarenhet än oss, hittade han snabbt en grov sticka som kilat in sig i klövspalten (“mellan tårna”), och som inte alls var krånglig att få bort. Puh! Därefter följde fem dagars fortsatt tvätt med såpa och vatten så att såret skulle läka utan infektionsrisk. Nu är Bane inte halt längre, och vi har lärt oss något nytt!

Hönsen

Hönsen sliter också ned sina klor själva under större delen av året, men när det är regnigt och blåsigt går de helst inte ut. Att sitta på sin pinne och uggla ger inte mycket slitage på klorna, så de får vi också klippa under vinterhalvåret. Det är lättare än med fåren, vad gäller brottningsmatcherna…

IMG_3861

Nu har vi för första gången upptäckt att några av hönorna har fått kalkfötter. Det orsakas av en sorts kvalster, som lägger ägg mellan fjällen på hönsfötterna. Fjällen reser sig och om det är obehandlat kan det spridas upp på hönans kropp och orsaka mycket lidande. Efter att ha läst in oss på hur det behandlas, bar det av ut i hönshuset för en ordentlig omgång fotvård.

Känslan av att såpskrubba hönsfötter med en tandborste och sedan smörja in dem med ett tjockt lager lotion (för att kväva kvalstrena) var mycket surrealistisk. Hönsen verkade gilla det i alla fall, utom en som säkert var kittlig mellan tårna. Kuren verkar ha gett resultat, men det blir nog en omgång till ikväll för att vara på den säkra sidan.