Posts Tagged ‘improvisation’

Mysteriet med misär

Posted: February 25, 2017 in Spelhobbyn
Tags: , , , ,

Ibland, när hon kände sig starkare, höjde hon blicken och tittade på trädkronorna högt där ovanför. Så skarpa färger, skimrande grönt i solljuset på ett sätt som ingenting nere på marken kunde efterlikna. Det förundrade henne, att något så vackert kunde finnas på en så smutsig och förstörd plats som Kreuzstern. Att träden fortsatte växa där utanför stängslet, till och med inne bland minorna, och sträckte in sina stolta grenar som ett tak över fångarna i Kreuzstern A och B. En symbol för frihet, och för att de var bortglömda. Världen snurrade på därutanför, men här inne var varje dag sig lik.

Krigshjärta VI: Svart Vatten (2013)

Emma skriver:
Det här inlägget kommer att handla om fenomenet misärlajv, vilket har kommit att bli en tydlig genre inom lajvhobbyn. Jag kommer inte att ta upp vad lajv är eller hur det går till (det går att läsa om här istället, t ex).

Min bild är att de flesta som hör talas om misärlajvande för första gången tänker två saker:
1. Misär = sova i kall lera, äta möglig bark och borsta tänderna med sten.
2. Varför vill någon utsätta sig för det på sin fritid???

Den fysiska aspekten av misärlajv är absolut en faktor i att sätta stämning och upplevelse. Ett fångläger på en idyllisk äng vid en pittoresk sjö är kanske mindre misärigt än om det låg i en lerig grop i ett grustag. Samtidigt kan misärlajv med fördel spelas utan några scenografiska intryck alls i blackbox-form (dvs i ett neutralt rum, t ex en danssal) utan att för den delen vara mindre tungt.

Filippa "Snöret" Strand, Desperatia (2009)

Filippa “Snöret” Strand, mänsklig handelsvara (Desperatia, 2009)

Angelica Gerenius (Lindängens Riksinternat (2014))

Angelica Gerenius, överklasselev åk 1 (Lindängens Riksinternat, 2014)

Misärlajv kan se väldigt olika ut, men ha samma tyngd i story och upplevelse.

Vad spelaren utsätts för behöver inte heller vara samma sak som det rollen utsätts för. Det går alltid att bryta ett lajv och ta en paus, äta lite av sin medhavda choklad eller värma sig i off-rummet. Lajv ska vara en säker miljö. (Inom misärlajvsgenren har konceptet “player fatigue” börjat utforskas på senare år, där tanken är att om spelaren exempelvis är riktigt trött så kan det ge en djupare upplevelse/inlevelse i en roll som drabbats av utmattning. Fortfarande på ett säkert sätt, naturligtvis.)

Jag hävdar dock att misärlajv framförallt baseras på rollens story och därmed det psykologiska. Om misärlajv var en filmgenre, skulle det förmodligen klassas som psykologiskt drama eller thriller. Teman för misärlajven är nästan alltid utsatta situationer med svåra val och ständigt närvarande lidande i någon form. Exempel kan vara överlevande från ett flyktingläger, vardagen på en pennalistisk internatskola eller ett julfirande med en gravt dysfunktionell familj. Gemensamma faktorer i misärlajv är att det inte ska gå att lyckas, valen du gör ska leda till att du försakar något som också är viktigt. Det finns inga lyckliga slut, och vägen dit är kantad av inre och/eller yttre lidande.

He buries the doll in the grass. A shallow cavity in the ground, two hands wide. It’s nothing much, but in a world where farewells were lost in time with the mass graves, it’s enough. He unscrews the cork from the new bottle, and pours the ashes of his dead daughter into the hollow as well. She tries to hold the candle steady for him, doesn’t let go to wipe away the tears that paint patterns of sorrow on her face.

Hinterland (2015)

På lajv är det vad du skapar och möter i dina medspelare som formar din spelupplevelse. Alla är huvudroller i sin egen “film”. I och med att misären (enligt mig) kommer ur rollens story, går det därmed att misärlajva på spel som i sig inte är klassade som misärlajv. Jag har själv misärlajvat på bofferfantasylajv såväl som på airsoftscenarion, även om andra runtomkring spelat på helt andra aspekter och inte alls haft någon misär i sin story. Det går utmärkt.

Frågan om varför någon frivilligt väljer att utsätta sig för tungt mentalt spel och lidande har förmodligen lika många svar som det finns misärlajvare. För min egen del, med risk för att låta outhärdligt pretentiös, lajvar jag för att utvecklas och lära mig saker om mig själv och andra. Genom att försätta mig i situationer jag (högst troligen) aldrig kommer att råka ut för i mitt privatliv, kan jag i en trygg, avgränsad miljö få en kort inblick i hur det skulle kunna vara och hur jag skulle reagera i sådana situationer. Eller testa att reagera på sätt jag aldrig skulle göra privat, och se vilka effekter det får på andra. Eller testa att tillskriva mig åsikter och ståndpunkter långt från mina privata, för att få en förståelse för de som tycker så i verkligheten (och därmed överbrygga missförstånd i kontakt med dessa).

She slams him against the wall, getting the result of a moment without a smile.
“Why are you smiling?! Are you listening to me? You’re nothing! I hate you! For all this time, for every time you’ve extinguished the flame inside me, I hate you! And why would you do that, when we’re the same?!”

Do Androids Dream (2017)

Jag hör ibland att det finns en tanke om att misärlajva för att mer uppskatta sin vardag när man kommer hem. På ett sätt ja; saker vi tar för givet kan kännas långt mer uppskattade efter ett misärlajv (mat, rinnande vatten, fred, social stabilitet). Samtidigt vill jag aldrig mena att jag åker på misärlajv för att lida nog för att det ska vara skönt att komma hem. Jag lajvar för upplevelsen när den pågår och det den ger mig i form av lärdomar. Jag lider inte privat på ett misärlajv, jag är mitt inne i en stark historia där jag inte bara är åskådare, utan aktiv deltagare.

Lajv kan aldrig ersätta eller sägas vara identisk med en verklig upplevelse av den spelade situationen. En papperslös flykting kan inte “avbryta spelet” och gå in i ett off-rum för att äta en macka. En döende HIV-patient kan inte resa sig och gå när “lajvet är slut”. Men att fysiskt och mentalt gå in i ett scenario som belyser svåra/tunga ämnen ger en förstahandsupplevelse som vida överstiger vad det innebär att bara läsa eller höra om ämnet. Det är min fulla övertygelse att alla skulle må bra av att lajva ibland, och att vi skulle kunna överbrygga många konflikter baserade på just oförståelse för varandras utgångspunkt genom att lajva varandras historier.

We move on in search of the US troops we no longer ascribe the term “friendlies” to, changed forever by the encounters that took place this night and the entangled truths that have been revealed to us. Will I write their story? I don’t know. It’s my story as well now, and I’m a long way from making peace with that fact. I let the shadows of the trees swallow me as we leave the empty building behind, allow myself to be empty of everything but night air for the time being. When dawn comes, I might be able to think again, but for now I’m just alive.

Alive.

Fun to be had (2009)

Som omväxling till ridning, promenader, tömkörning och skogsmys har vi skaffat en pilatesboll till hästarna. Den fundersamma kan gärna dra en snabb googling för att se hur kul hästar kan tycka att det är att härja runt med en stor boll (eller gå direkt hit för underhållning!).

Upprymda gick vi ut i hagen för att testa. Här är den initiala reaktionen från Korint och Lotus:

Efter det något svala intresset försökte vi oss på den mer pedagogiska biten istället. Här är Emmas freebaseade boll-utbildning med två hästar som aldrig tidigare sett oss begära nåt sånt här knasigt:

Korint är otroligt snabblärd, på bara tre uppmuntranden förstod han att putt på boll är lika med godis. Däremot slutar ju inte hans intelligens där, utan han listade istället ut att godiset kom från den där påsen bakom min rygg, och då var ju bollen bara ett onödigt mellansteg… Nästa gång ska jag inte ha godispåse som ett objekt, utan i fickan eller så.

Lotus är också smart och snabblärd, verkligen. Dock har han lite svårare att behålla fokus på en grej, han är lite närmare spattighetshållet och måste kolla runt, pyssla med annat och känna att han själv bestämmer över situationen emellanåt. Han är oändligt mycket lugnare i psyket än när han kom, men fortfarande har han hög integritet och är noga med vad som händer runt honom. Sedan är det såklart inte lätt när högrankade Korint klämmer sig in och ska ta över, alltid.

All in all; ett roligt test och vi kommer definitivt fortsätta pyssla med den mentala träningen också! Varva lastträning, bollträning, stå-på-platta-träning, stanna-vid-pallen-träning… Det finns mycket att trixa med!

Emma skriver:

Rollspel är något både Mats och jag uppskattar mycket, men tyvärr något som är svårt att hitta tid till (framförallt samtidigt som andra har tid). För ett tag sen lyckades vi dock stämma träff med Björn och Anton, som kom ut på landet en sväng. Den här gången hade vi bestämt oss för att köra indierollspelet “Medan världen går under”.

rollspelDet är ett snabbt rollspel med hög friformsaspekt och lite annorlunda regler än vad gemene rollspelare kanske är van vid. Jag har spelat det en gång förut, då också med Björn och Anton faktiskt. Båda omgångarna har varit hysteriskt roliga; sådär så vi alla skrattar tills vi gråter. Det är det mest bejakande spel utanför improvisationsteater jag stött på, vilket jag också uppskattar mycket.

Medan världen går under är skrivet av Wilhelm Person, och tänkt att vara satt i en science fiction-framtid där världen som bäst håller på att gå under (det går att spela i andra miljöer än sf, men jag har inte provat det). Spelarna turas om att bestämma fem gemensamma aspekter för världen. Hur ser det ut i den framtid vi ska spela i nu?

När vi spelade var jag först ut, och i nån slags snabb kreativitet kastade jag ur mig “hover boots!”. Alla har hover boots i framtiden, såklart. Men, ur den tidgare nämnda gruppbejakande dynamiken, växte ett större koncept där hover boots fick representera ett klassamhälle satt i sten. Hover bootsen fanns i olika upplagor, med olika kraft och livslängd. Det gjorde att de rikaste var fysiskt högst upp (deras boots orkade hovra högre) och de fattigaste längst ned. De allra fattigaste gick… på marken! Eftersom världen sågs uppifrån och folk nästan aldrig befann sig på markytan, spelade inte gator och underlag någon roll. I de rikaste kvarteren var mosaiker inlagt i glaskross, vilket gav både fantastiska lyxupplevelser och hindrade de fattigaste från att ens ta sig in på gatan.

Karaktärerna behöver inte nödvändigtvis känna till eller beröras av den stora omvälvningen (som antingen kommer förgöra eller rädda världen). Karaktärerna skapas med en huvudkaraktär (inklusive dennas personliga mål) per spelare, och ett gäng biroller. Dessa placeras ut på fem platser, på vilka rollspelet kommer äga rum. Platserna är kopplade till de aspekter spelarna tidigare satt. Exempelvis hade vi torget utanför den stora börsmarknaden som en plats, där stadens invånare kunde köpa och sälja andelar i de förnybara energikällor som regerade marknaden.

IMG_0548Under själva spelet sedan, så turas alla om att vara “huvudberättare”. Storyn spelas i scener som sätts på en plats och med ett antal karaktärer, vilket huvudberättaren bestämmer. Att ha relationer mellan karaktärer öppnar för fler möjligheter, och att spela en scen kan ge två effekter. En berättande scen är en ren bakgrundsskapande story, som genererar en relation att sätta ut när scenen är klar. En drivande scen syftar till att låta en karaktär försöka uppnå sitt personliga mål, och slutar med ett tärningsslag där spelaren avgör om det lyckas eller ej.

Spelarna är indelade i lag och samlar gemensamt poäng. Det lag som först når det bestämda antalet poäng, “vinner”. Det går att spela väldigt optat för att samla poäng, eller mer storymässigt för att utforska världen spelarna skapar kontinuerligt. Min bild är att balansen brukar bli bra oavsett, utifrån dynamiken i spelsystemet och gruppen.

En rolig del i Medan världen går under, är att spelarna visserligen har sina huvudkaraktärer, men alla kan spela alla biroller. Om jag äger scenen, bestämmer jag vilka spelare som spelar vilka roller. Detta är särskilt roligt när birollerna utkristalliseras med speciellt kroppsspråk, dialekt eller starka principer. Att få fyra olika tagningar på det nervsvaga och smått gråthysteriska butiksbiträdet eller den tyskbrytande dignitären som försöker undkomma en kärleksfälla är fantastiskt!

Det tar varken lång tid att skapa sin värld eller att spela storyn, så det passar perfekt när gruppen inte har jättemycket tid eller vill göra något riktigt skrattfyllt mellan varven. I och med att det är så jättebejakande (eftersom världen skapas medan spelarna berättar), upplever jag att det också kan funka super att spela med personer som är helt nya på rollspel. Jag gillar’t!